Johannes Matthiæ Gothus
Från Rilpedia
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (maj 2009) |
Johannes Matthiæ Gothus, född 1592 i Västra Husby prästgård, död 18 februari 1670, var en svensk pedagog och teolog; han var rektor för Collegium illustre, lärare åt drottning Kristina 1633 och Eleonora Katarina av Pfalz samt biskop i Strängnäs stift 1633–1664.
Johannes Matthiæ Gothus var 1626–1629 rektor för Collegium illustre, han blev 1633 lärare åt den blivande drottning Kristina. Han utnämndes till biskop i Strängnäs stift 1643. Han var den kanske främste ekumenikern i 1600-talets Sverige. Påverkad av Comenius och av en allmän kristen humanism verkade han för en försoning mellan de stridande kyrkorna, som skulle grundas i urkyrkans odogmatiska kristendom. Johannes Matthiæ Gothus skrifter spreds över Europa och han åtnjöt länge ett visst stöd av den svenska kungamakten.
Vid riksdagen 1644 gick superintendenten i Kalmar stift Nicolaus Eschilli till storms mot honom. Johannes Matthiæ Gothus hade hävdat att man kunde avstå från nöddop om detta förrättades av en lekman. Följande år utgav Nicolaus Eschilli en synodaldisputation, i vilken han närmare utvecklade skälen för sitt klander. Om man tillrådde att hellre umbära dopet än låta lekmän meddela det, så innebar detta en sådan en förkastelse av dopets nödvändighet, och styrkte kalvinisternas mening, att dopet inte var den nya födelsens medel, utan endast ”ett tecken eller en yttre ceremoni”.
Drottningen ville dock på inga villkor tillåta, att hennes lärare Johannes Matthiæ Gothus skulle bli utsatt för någon förföljelse. När riksdagen sammanträdde 1647, förekom inom rådet en skarp ordväxling mellan Axel Oxenstjerna och drottningen, som uttalade sitt missnöje med Nicolaus Eschillis angrepp. Det gick så långt, att drottningen slutligen gav de församlade biskoparna befallning att förlika saken. Detta lyckades: de bägge kämparna räckte varandra handen till försoning; men de frågor, som framkallat oenigheten, var härmed endast undanskjutna och kunde lätt ge anledning till nya strider. Axel Oxenstjerna, som bedömde saken realistiskt, skrev också till sin vän biskop Isak Rothovius i Åbo: ”Sopita aut ad tempus suppressa lis fuit”.
Konflikterna medförde att han 1664 tvingades avgå som biskop på prästerskapets initiativ.
Liksom drottning Kristinas alla andra gunstlingar, hade Johannes Matthiae fått mottaga rika gåvor och förläningar. Han var alltså en förmögen man och tillbragte sina sista är i lugn och överflöd ända till den 18 februari 1670, då han avled i Stockholm. På dödsbädden bedyrade han, att han alltid rätt undervisat drottning Kristina, att han aldrig varit någon synkretist eller indifferentist och att hans motstånd mot Konkordieformeln berott därpå, att han av hennes antagande såsom symbolisk bok befarade mycken oro och split inom kyrkan. Likväl medgav han, att han i de åtalade skrifterna uttryckt sig oförsiktigt, särdeles i sin Idea boni ordinis, den han nu förkastade och önskade ogjord, han erkände, att han aldrig menat illa och hans behandling varit hård, ”biskoparne och överheten dock med avseende på församlingens säkerhet icke bort handla annorlunda än de gjort”.