Johan Johansson (publicist)
Från Rilpedia
Johan Johansson, publicist, en av den svenska politiska pressens grundläggare, född 25 augusti 1792 vid Norns bruk i Dalarna, död 10 februari 1860 i Stockholm, blev student i Uppsala 1803 och tog starkt intryck av Benjamin Höijer, bland vars få "begripande lärjungar" han räknade sig. Fil. kand. 1817, promoverades han 1818 till fil. mag. och flyttade till Stockholm, där han inskrev sig i ett par ämbetsverk, men fann sin egentliga verksamhet som tidningsman.
Innehåll |
Tidningsmannen
Till en början var han medarbetare i den av Fredric Cederborgh och Georg Scheutz utgivna tidningen "Anmärkaren" och dess fortsättning Anmärkarne. Då denna tidning upphörde, utgav Scheutz och Johansson från november 1820 halvveckopublikationen "Argus, politisk, litterär och commerciell tidning", som var Sveriges mest betydande politiska blad under 1820-talet. Indragningar nödgade den gång på gång att ändra namn, och efter indragningen 1822 blev Johansson, som redan förut skjutit Scheutz åt sidan, den egentlige redaktören. "Argus" glanstid var 1821-1823, då den utgjorde den gryende oppositionens huvudorgan; ännu 1827 höll den sig friskt uppe, men började därefter förlora i anseende och spridning och förde efter Aftonbladets framträdande 1830 ett tynande liv. Den hade redan överlevt sig själv, då den upphörde den 17 augusti 1836.
Liberalen
Johansson, som närmast slöt sig till den dåtida engelska liberalismen, vilken utgått från Jeremy Benthams skola, var tvivelsutan en man av mångsidigt vetande och logiskt skarpsinne, snarast ett professorsämne, som råkat in på orätt bana. Han gjorde emellertid en betydande insats i utbildandet av en svensk politisk press. Som ursprungligen "filosof" älskade han att "till komplett evidens deducera" sina satser i politik, kyrkliga frågor och litteratur; och han hyste ett grundligt förakt för det lätta och "lättlästa", något, som för övrigt hämnade sig, då han genom sina långa, stundom aldrig avslutade artiklar uttröttade sina läsare. Hans självkänsla var starkt utpräglad; han ansåg sig ha "öfvertagit Sverige" och fann sig befogad att docera för sina läsare i en ton, som ofta verkade irriterande genom sin överlägsenhet och hänsynslöshet. Emellertid blev pressen genom "Argus" "en makt", ehuru tidningen i längden verkade enformig. I litterärt af seende stod Johansson fientligt till fosforismen, utan att därför hylla den akademiska skolan, och i en serie uppsatser 1821 gjorde han av med hela den dåtida svenska litteraturen. Närmast sympatiserade han även på detta område med England.
Samtidens belackare
Johanssons överdrivna självkänsla var ofta föremål för gyckel; bland annat i Clas Livijns utfall i andra delen av "Markalls sömnlösa nätter": "En saga går att, då han hörde prisas vår sköna värld, var han till svar ej sen, att öfver sådant ej må undran visas, ty han vår herre därtill gett idén; och om blott Satan honom konsulterat, ej hans opposition malreusserat".
Övrigt författarskap
Sedan "Argus" upphört, ägnade Johansson sin penna dels åt uppsatser och korrespondenser i skilda tidningar - bland annat skrev han på 1840-talet i sin gamle motståndare Johan Christoffer Askelöfs konservativa Svenska Minerva och efter Lars Johan Hiertas avgång i "Aftonbladet" samt blev anledning till palatsrevolutionen där 1855 - dels åt broschyrer, särskilt inom det ekonomiska området, tull- och banklagstiftning. Med sina stora kunskaper förblev han en nyttig "fribytare" i olika politiska läger. Särskilt förde han som sekreterare i svenska fabriksföreningen industriprotektionismens talan gentemot den gryende frihandelsrörelsen i sina broschyrer Införselfrihet och skyddsförfattningar, betraktade ifrån erfarenhetens och historiens synpunkt (1840) samt Om viglen och betydelsen af slöjder och manufakturer för ett samhälle (1840), båda bearbetningar efter Friedrich List, Om nödvändigheten af förbudsskyddets bibehållande för inhemska sockerfabrikationen (1840), Om sockertullen (1848), Är närvarande tidpunkt lämplig för införandet af ett förändradt tullsystem? (1851), Nu eller aldrig. Ett ord i sinom tid i frågan om tullreformen (1853) med flera. Bland hans övriga skrifter märkas Om svenska kreditlagarnes reform (1853), Den vigtigaste frågan vid riksdagen (om utländsk skuldsättning, 1859) och Äro anklagelserne mot tidehvarfvet för materialism ogrundade eller icke? (1858).
Eftermäle
Johansson som gick under vedernamnet Hvalfisken, var en i hög grad originell personlighet, om vilken många anekdoter var gängse.
Källa
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Johan Johansson, 1904–1926 (Not).
