Johan Christoffer Askelöf
Från Rilpedia
Johan Christoffer Askelöf, född 13 februari 1787 i Ingelstorp i Skåne, avliden 12 juli 1848, svensk publicist.
Innehåll |
Tidig karriär
Askelöf blev filosofie doktor i Lund 1805 och inträdde 1810 uti ecklesiastikexpeditionen, där han 1824 blev expeditionssekreterare. Tjänstgöringen inom kansliet blev dock inte synnerligen betydande. Redan 1813 anställdes Askelöf som civil tjänsteman vid svenska högkvarteret i Tyskland, och 1815 fungerade han under presidenten Billbergh vid avslutandet av likvidationen med de främmande makter, vilkas områden svenska trupper genomtågat. 1818 var han sekreterare i riksdagens särskilda utskott.
1819 sändes han till Tyskland för uppgörande av svenska arméns restfordringar på inkomsterna av svenska domäner. Av "Allmänna magasinsdirektionen" fick Askelöf därefter uppdrag att först i England och sedan i Italien sälja kronans i magasinen upplagda överflödiga spannmål. Genom detta uppdrag hölls han största delen av åren 1820—1823 avlägsnad från fäderneslandet. 1824 utnämndes han till föredragande sekreterare i den då tillsatta Styrelsen för allmänna magasinsinrättningens utredning och 1826 till ledamot av statskontoret såsom föredragande för magasinsärendena. På egen begäran fick han 1828 avsked från denna befattning och slöt därmed sin egentliga tjänstemannaverksamhet.
Publicistisk verksamhet
Redan innnan Askelöf ingick i kansliet, hade han beträtt den publicistiska banan. Efter tryckfrihetens införande, mot slutet av 1809, började han, i förening med flera andra av de i striderna mellan "den gamla och den nya skolan" bekante unge männen, utge en tidning, huvudsakligen ägnad åt litterär kritik: "Polyfem, ett blad att läsa på sängen", utgivet, hette det, av "Sällskapet för det löjeliga". Tidningen utgavs i en samling av 52 nummer, två gånger i veckan, och väckte oerhört uppseende. Askelöf var huvudredaktör. I bladet förekommer ofta signaturen "Gert Wollenweber", Askelöfs namn i sällskapet "Pro joco" (vilket egentligen hette "Gröna rutan"). Polyfem — såsom fortsättningen kallades — omfattar 5 samlingar, men upphörde 1812, ungefär samtidigt med indragningsmaktens införande.
Hemkommen från tjänsteresorna i Tyskland, återtog Askelöf pennan, men under tydligt framträdande obehag över att som tidningsskrivare vara beroende av hovkanslerns ynnest. Boktryckaren Karl Deléen anmälde sig i september 1815 som "ansvarig utgivare" av ett tidningsblad, "Lifvet och döden", vars första och andra följd, vardera om 24 nummer, utkom i Stockholm 16/10 1815 — 16/5 1816. Detta var Askelöfs andra tidning. Av sina gamle medarbetare hade han Clas Livijn och Lorenzo Hammarsköld kvar. Sistnämnda blad ägnade sig mest åt litterär kritik, politisk ekonomi och statistik. Redan i anmälan var den övertygelsen uttalad, att "en svensk tidning aldrig kan bli, i ordets egentliga och ädla bemärkelse, politisk", såsom i andra länder kan ske, "där andra förhållanden lämna åt författare ett mera obehindrat tillfälle att yttra sig om allmänna angelägenheter, så yttre som inre". För att bättre kunna behandla statistiska och statsekonomiska ämnen övergav Askelöf veckobladsformen och uttog nu, först jämte Clas Livijn och fjorton dagar senare i förening även med prosten greve von Schwerin, tillståndsbevis å utgivande av en månadsskrift, "Läsning till utbredande af medborgerliga kunskaper" (juni 1816). Denna tidskrift hade redan vid sitt tredje nummer över 1,000 prenumeranter, och för att skydda den emot hovkanslerns godtycke hade varje artikel — de röra statistik, bank- och myntväsende m. m. - före tryckningen blivit inlämnad — till Tryckfrihetskommittén, som skriftligen intygat, att intet olagligt i densamma förekom. Men Schwerin fick sig meddelat, att detta ej skulle omöjliggöra vad "inhiberande åtgärd" hovkanslern kunde finna lämplig, och nedlade då för sin del tidskriften med en förklaring rörande orsaken. De båda kvarstående redaktörerna tillkännagav väl, att de tänkte fortsätta, men all fortsättning uteblev.
Dittills tyckes Askelöf alltså, trots sin ämbetsställning, snarare ha tillhört den "liberala" sidan än den konservativa. Men sedan han 1820 blivit angripen i "Anmärkaren" såsom "icke känd för talanger, erfarenhet, världskännedom" — i en artikel, riktad mot den egendomliga åtgärden att utsända en tjänsteman för att sälja kronans spannmål i stället för att genom ett handelshus förmedla affären, som också drevs med förlust — och sedan till följd därav oppositionen vid 1823 års riksdag genomdrivit "Magazinsdirektionens" avskaffande, blev Askelöf mer och mer klarsynt i avseende på "oppositionens" fel. Men regeringsanhängare blev han ändå icke. Hans nästa publicistiska bedrift, sedan han efter avskedstagandet 1828 fått ledighet nog att återvända till pennan, blev därför utgivandet av en tidning, som bekämpade "oppositionen", utan att som de "salarierade" bladen blint försvara allt, som denna anföll. Vid detta första rent politiska uppträdande var han i början fullkomligt anonym. I december 1828 uttogs av en bokhållare vid namn Martinell tillståndsbevis för ett veckoblad, "Den objudne gästen", som utkom under hela året 1829, huvudsakligen riktat emot Carl Henrik Anckarsvärd och oppositionen under då pågående riksdag samt ledigt växlande hugg och skämt med den "liberala pressen". Det dröjde länge nog, innan Askelöf blev känd som bladets utgivare. Hans stora beläsenhet, hans grundliga kunskaper, hans principmässiga rojalism — vida skild från kryperi och "hofförgylleri" — och framför allt hans kvicka infall och lätta skrivsätt förskaffade dock tidningen en icke ringa läsekrets. Från början av 1830 uppgick detta veckoblad i "Svenska Minerva", som Askelöf utgav i eget namn.
Fortsatt politisk verksamhet
Under nära 18 år fortgick därefter Askelöfs strid med de liberala idéernas målsmän. Hans personliga självständighet gav sig likväl mycket ofta luft i anfall mot ämbetsmannaåtgärder av för honom misshagliga personer, och själva "statstidningen", redigerad av Wallmark, fick ofta svåra hugg. Många av regeringspartiet såg därför "Svenska Minerva" med oblida ögon, men de högst stående underlät ej att värdera det goda handtaget. Därför fick Askelöf ett allt större personligt inflytande på högre ort, vilket för honom i hans egenskap af kommissionär för besvärsmåls, ansökningars och andra handlingars inlämnande i statsexpeditionen hade en synnerligen praktisk betydelse. Askelöfs inflytande på högre ort gränsade stundom till det otroliga. En gång utverkade han t.ex. ett kungl. brev, som upphävde ett annat, nyss förut emanerat, vilket stött de skånske pastoratsinnehavarna för huvudet. Känd som en fullkomlig man av värld, vars omdöme i både andliga och lekamliga smakfrågor icke var byggt på lösan sand, spelade han en stor roll i umgängeslivet och en ändå större vid middagsbordet. Hans "rationella gastronomi" vördades av alla, som älskade ett gott bord. Även med politiska motståndare kunde han leva på god fot, vilket på den tiden var synnerligen sällsynt, och han vann därför även deras personliga erkännande, hur spetsigt än polemiken fördes i tidningsbladen. Men "Svenska Minerva" var icke det enda kvicka organet, inom pressen. Med Lars Hiertas Aftonblad hade ett år senare än "Minerva" en i detta fall ganska värdig motståndare uppstått, som snart fullkomligt överflyglade sina samtida. Striden blev mer och mer personlig, Askelöfs principiella rojalism mer och mer ett försvar även för oförsvarliga regeringsåtgärder. "Minervas" hållning i den yttre politiken förskaffade bladet i motståndarnas spalter vedernamnet "Ryska Minerva". Stor spridning fick den lilla tidningen aldrig, men den lästes ivrigt av alla "intelligenser", och dess namn figurerade så flitigt i oppositionsbladens spalter, att det visserligen kunde mäta sig med dessa i namnkunnighet.
Död och eftermäle
Med tronskiftet 1844 var "Minervas" roll egentligen utspelad; men Askelöf fortsatte ändå, dock med tyngre penna än förut och utan det personliga inflytande, som förut minskat ställningens obehag, sin strid mot "den fria pressen". Ända till sin sista dag fortsatte han sitt blad, nu biträdd av den forne motståndaren Argus-Johansson. Två artiklar fyllde "Svenska Minerva" 11 juli 1848, den ena beklagade att arbetaren och gesällen nu blivit likadana "matadorer" som fordom en greve, en brukspatron o. s. v., den andra framhöll till läsarens åtlöje Cabets Ikariska republik. Följande dag blev Askelöfs dödsdag. I hans eftermäle ses han som en av 1800-talets mest begåvade publicister. Den "askelöfska autografsamlingen", en betydande samling äldre och nyare brev, redan mångfaldiga gånger citerad av skriftställare, inlöstes efter hans död till Kungliga biblioteket.
Källa
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Askelöf, Johan Kristoffer, 1904–1926 (Not).
