Från Rilpedia

Johan III Sobieski (polska Jan III Sobieski), född 17 augusti 1629 i Olesko utanför Lwów, död 17 juni 1696 i Willanów utanför Warszawa, valdes 1674 till kung av Polen och storfurste av Litauen. Son till kastellanen av Krakow Jakób Sobieski (1596-1646), som bl.a. fungerade som diplomat i förhandlingar med svenskarna 1618 respektive 1635. På sin moders sida hade han påbrå genom familjen Żółkiewski. Han gifte sig 1665 med den franska markisdottern Maria Kazimiera d'Arquien (Marie Casimire Louise de la Grange d'Arquien) som då var hovdam vid det polska hovet. Tillsammans fick de bland annat sonen Jakób Sobieski - 1704 av Karl XII understödd polsk kungakandidat gentemot August II "den starke", men fängslad av den senare.

Jan Sobieski var Polens siste krigarkonung med många framgångar i striderna mot turkarna. Han påbörjade sin militära bana vid 20 års ålder efter en gedigen utbildning vid Krakóws universitet och en treårig vistelse i Tyskland, Holland, England och Frankrike (han lärde sig att tala tyska, latin, franska, italienska samt senare även turkiska och tatariska). Sobieski steg i de militära graderna : 1651 blev han överste 22 år gammal, 1656 Kunglig Standarbärare, 1666 Fält- hetman (general) och slutligen 1668 Kronans Stor-hetman (överbefälhavare) endast 39 år gammal. Under den svenska invasionen av Polen 1655-60, slogs han först på svensk sida, men anslöt sig sedermera till de polska rojalisterna. I kriget mot turkarna 1667-68 skördade han stor ära, men när striderna mot osmanerna ånyo utbrutit 1672 förlorade han till att börja med Podolien. Den 11 november 1673 vann han emellertid i slaget vid Chotin (Hotin) en lysande seger över turkarna och 1674 väljs han pga sina militära framgångar mot turkar och tatarer till kung av det Polsk-Litauiska Samväldet men skjuter upp sin kröning till 1676 pga de pågående striderna. Han kallades för "Lejonet från Lechistan" (Polen) av osmanerna och "Trons Försvarare" av de kristna.

År 1683 ingrep han i slaget om Wien (slaget vid Kahlenberg) och var ytterst ansvarig för hävandet av den osmanska belägringen och det efterföljande utdrivandet av osmanerna ur Österrike och Ungern. För sina krigarbragder fick han bl.a. en stjärnbild Sobieskis Sköld (Latin: Scutum Sobiescii) uppkallad efter sig.

Inrikespolitiskt kom Johan Sobieskis anseende, trots hans insats som Wiens befriare och "kristenhetens räddare", att allt mer försvagas, inte minst till följd av strider med det kejserliga partiet där bl.a. furst Michael Wisnowiecki intog en framträdande roll. Vid riksdagen 1685 led Sobieski nederlag på alla punkter av betydelse och det fruktade och ödesbringande Liberum Veto, användes för att upplösa riksdagen. Hans önskan att få sin son Jakób erkänd som efterträdare, möttes av våldsam opposition och t.o.m. av planer på att störta kungen.

Utrikespolitiskt fortsätter Sobieski kampen mot turkarna. Under 1690-talet ödslar han mycket tid och resurser på resultatlösa och mödosamma kampanjer mot tartarer och osmaner vid Svarta havskusten, i dagens Moldavien. Detta avlastar och gynnar det habsburgska Österrike vars ställning i regionen stärks i samma takt som Polens och Turkiets inflytande försvagas. I övrigt strävade Sobieski efter ett närmande till Sverige för att ömsesidigt stärka de båda staterna mot det växande Ryska hotet, samt att åter inlemma den forna polska vasallstaten Preussen med Polen. Hans efterträdare den sachsiske August den starke kullkastar dessa planer och drar istället tvärtom in Polen i krig mot Karl XII:s Sverige på Rysslands sida och tillåter och erkänner Preussens förvandling från hertigdöme till kungadöme. Efter Sobieskis död påskyndas Polens försvagning och Polen förpassas till en randstat med allt mindre politisk och militär betydelse.

Johan Sobieski dog som en delvis besviken och desillusionerad man, men förtjänar att ställas i jämbredd med Polens största konungar.

Litteratur: Monografin i tre delar (Lysande, men tyvärr endast på polska.) av Korzon, utgiven 1898.

Företrädare: Michał Korybut Wiśniowiecki

Kung av Polen Storfurste av Litauen 1674—1696

Efterträdare: August II