Från Rilpedia

Intelligens (av latin intellego, att förstå, begripa, inse, avgöra), mental förmåga. Till intelligensen räknas vanligen förmågorna att resonera, planera, lösa problem, associera, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang samt förmågan till inlärning.

Inom psykologin skiljer man på intelligens och kreativitet, personlighet och visdom men i vardagsspråk får ordet intelligens ofta en mycket bred betydelse. I olika tider, samhällen och grupper har intelligens definierats på olika sätt. Oftast sägs det att intelligens, liksom de flesta personliga egenskaper, är en kombination av arv och miljö och det är fokus för många studier att ta reda på vilken sorts miljö som kan ge den högsta intelligensen.^{[källa behövs]}

Innehåll 1 Mätningar av Intelligens 2 Intelligensbegreppet i historien 3 Intelligensbegreppet under senare tid 4 Intelligens och kön 5 Intelligens och etnicitet 6 Intelligens i Sverige 7 IQ-föreningar 8 Olika intelligenser 9 Kontroverser 10 Se även 11 Referenser

Mätningar av Intelligens

För att få ett numeriskt värde på en persons intelligens används normerade och standardiserade intelligenstest. Poängen från dessa test är jämförelser med en normeringsgrupp. Poängesultatet jämförs med vad andra personer i samma ålder (normgruppen). Prestationerna inom normgruppen varierar och man kan alltså placera in testpersonen i denna variation.

En vanlig skala som används för mätningar är s.k. intelligenskvot eller IQ, trots att man inte längre beräknar denna som en kvot.^{[källa behövs]} Kvotberäkning användes förr, när det uppmätta resultatet hos testpersonen enkelt dividerades med normgruppens medelvärde och sedan multiplicerades med 100, dvs. personens resultat har en motsvarighet i någon åldersgrupps medelvärde och värdet kan översättas till en mental ålder. Denna ålder dividerad med kronologisk ålder, multiplicerad med 100, är intelligenskvoten.

Det finns flera olika typer av intelligenstest, och en och samma individ kan uppnå varierande resultat. Förlagen som ger ut test, liksom oberoende forskare, publicerar mätningar på hur väl olika test överensstämmer (deras korrelation), alltså om testen mäter samma sak. Enkelt sammanfattat är överensstämmelsen mellan de mest etablerade testen låg^{[Ifrågasatt uppgift]}och mellan specialiserade smala test mycket låg.^{[källa behövs]} Hur intelligenstest bör utformas, vad de ska mäta och hur de individuella resultaten ska bedömas är en kontroversiell fråga inom psykologin och ibland även en ideologisk fråga. De flesta är dock överens om att instrumenten är trubbiga och alla mäter mindre delar av allt det som vi kallar intelligens (jfr. EQ)^{[Ifrågasatt uppgift][källa behövs]}

Intelligensbegreppet i historien

Den grekiske filosofen Aristoteles intresserade sig för fenomenet intelligens och fastslog att man kan skilja mellan logiskt tänkande och språklig förmåga, logos å ena sidan och kunskap, episteme å den andra. Skolastikerna tog senare upp Aristoteles definition och utvecklade den i kristen tolkning. Thomas av Aquino fokuserade på aktivt och passivt intellekt, vilket han förstod som två olika medvetandeformer som delvis var medfödda idéer och delvis universella begrepp. Under upplysningstiden förändrades intelligensbegreppet och man skilde mellan 'förnuft' och 'kunskap', återigen med en koppling till Aristoteles, men med en mindre religiös tolkning än skolastikerna. Nämnas bör i synnerhet Immanuel Kants begreppspar om kunskap a priori respektive a posteriori (förnufts- respektive erfarenhetsmässig kunskap). Under denna tid började man även skilja mellan intellekt och intelligens. Intellektet kunde enligt 1800-talsfilosofen Arthur Schopenhauer styras av viljan, medan intelligensen är individens, av naturen, medfödda förmåga.

Begreppet intelligens'ä användes i äldre språkbruk för att beteckna ett väsen med tankeförmåga, vanligen avseende människan, varigenom den latinska benämningen Homo sapiens tillkommit som på latin betyder ungefär "den tänkande människan".

Intelligensbegreppet under senare tid

Alfred Binet (1857–1911) var en fransk psykolog som försökte utveckla ett mätinstrument för intelligens. "Intelligence Quotient" blev därefter, genom William Stern, en vedertagen benämning för uppmätt intelligens. (Ordet kvot (quotient) kommer av att William Stern främst studerade barn och delade resultaten av testen med barnens ålder för att så bestämma begåvningsgraden.) Senare forskare har reviderat William Sterns metod och definition av intelligens, och det finns idag flera konkurrerande begrepp och mätinstrument. IQ som begrepp eller ord i talspråket är därför inte alldeles oproblematiskt, då de test som används för att uppmäta IQ ofta saknar en gemensam standard.^{[källa behövs]}

Under 1900-talet var studiet av ärftliga mekanismer bakom intelligens mycket populärt, framför allt - men inte uteslutande - inom den rasbiologiska forskningen. Idag menar forskare i allmänhet att intelligens beror på både arv och miljö och att intelligensen påverkas positivt av utbildning.^{[källa behövs]}

Medelvärdet i västvärlden har ökat med 15 IQ-poäng (eller en hel standardavvikelse) de senaste femtio åren, vilket brukar kallas Flynn-effekten. Detta beror troligen på samhällets ökade fokus på abstrakt tänkande och förbättrat näringsintag i en allmänt förbättrad levnadsstandard. Föroreningar i miljön kan påverka intelligensen och andra högre mentala funktioner negativt; huruvida detta påverkar en stor andel av befolkningen i den industrialiserade världen eller endast drabbar ett mindre antal som lever i miljöer med mycket höga halter av exempelvis bly är inte helt klarlagt.^{[källa behövs]}

En helt annan sorts förklaring tar sin utgångspunkt i att intelligenstester till stor del är begränsade urval av allmänt hållna frågor. Innehållet i frågebatterierna kommer i någon utsträckning att mer eller mindre medvetet bli känt inom t ex skolverksamheter som tenderar att göra ett stoffurval och fokusera på de fakta som efterfrågas i intelligenstestet. Testet som var tänkt som ett ganska slumpartat urval av spridda frågar blir i stället rikslikare för undervisningsinnehåll. Denna förklaring relativiserar testernas pålitlighet, vilket kanske bidrar till att hypotesen är begränsat undersökt empiriskt.^{[källa behövs]}

Det finns ett kartlagt samband mellan spädbarnsmödrars emotionella tillgänglighet och den intelligens barnen utvecklar. Närmare säger fynden att spädbarnsmödrar som är emotionellt otillgängliga de första halvannat åren (t.ex. p.g.a. depression, psykos, hårt arbete eller drogmissbruk) i mycket hög utsträckning får barn som senare (tio år) är svagbegåvade. Testresultaten förefaller också vara permanenta. Flera studier är mycket välgjorda och har korrigerats för en lång rad faktorer, däribland föräldrarnas intelligens och deras sociala klasstillhörighet (socialgrupp).^{[källa behövs]}

Fynd som dessa ligger bakom en kraftig utbyggnad av den psykologiska mödrahälsovården i hela västvärlden. Med förbättrad mödrahälsovård, offentligt stöd till spädbarnsföräldrar, en i de flesta västländer kraftig minskning av den sociala misär som var vanlig för hundra år sedan (jfr. "välfärdssstaten"), har hos många upprest hypotesen att man därigenom också reducerar mängden svagbegåvade personer.^{[källa behövs]}

Dessa saker kan dock inte helt förklara Flynn-effekten. Analyser av stora mängder testresultat visar att det inte bara är den sämst presterande gruppen som klarar testen bättre, utan att det finns förbättringar över hela spannet. De inre relationerna i detta hänseende mellan delgrupperna är föga känt.

Intelligens och kön

En mycket kontroversiell fråga är förhållandet mellan kön och intelligens. Kvinnor och män har enligt många studier olikartade hjärnor och IQ-test visar i regel att kvinnor får bättre resultat på verbala mätningar och män på visuellt-spatiala. Individuella skillnader är dock mycket större än denna generella skillnad.^{[källa behövs]}

Undersökningar påvisar även en marginell, men statistiskt säkerställd skillnad, i variationen mellan män och kvinnors intelligenskvot, och som i praktiken medför att män överrepresenteras bland såväl de mest som de minst intelligenta personerna i samhället. ^{[källa behövs]}

Intelligens och etnicitet

Huvudartikel: Ras och intelligens

Än mer kontroversiellt är att studera etniska skillnader i uppmätt intelligens, även om flera försök har gjorts. Ett problem med denna slags studier är att olika samhällen utvecklar olika förmågor, anpassade till lokala levnadsmönster, varför det är svårt att avgöra huruvida skillnader påvisar medfödda anlag eller sociala betingelser. Skillnaderna mellan länder i olika världsdelar är dock i regel mycket små, speciellt i mätningar där motsvarande utbildningsnivåer jämförs med varandra.

Intelligens i Sverige

Sverige har allt sedan 1901 och införandet av den allmänna värnplikten, som sedermera omformats till allmän totalförsvarsplikt, gedigen erfarenhet av olika slags anlags- och lämplighetstest. Alla unga svenska män som mönstrat har skapat en enorm erfarenhet i sammanhanget. Det är få institutioner i världen som likt det svenska Pliktverket dokumenterat en halv befolknings intelligens på ett enhetligt sätt.

IQ-föreningar

Det finns flera föreningar för personer med hög IQ, av vilka Mensa, en internationell ideell organisation, är den mest kända. Det är en förening för personer som på IQ-test presterat ett resultat som ligger bland de två översta procenten i befolkningen. När Mensa startades 1946 fanns idéer om att de intelligenta skulle bilda en hjärntrust som kunde hjälpa världen framåt, men idag fungerar föreningen mest som en sällskapsförening. Mensa har dock kunnat räkna in ett stort antal kända människor bland sina medlemmar, som Isaac Asimov, Jodie Foster och Joyce Carol Oates.

Det finns flera andra liknande föreningar. Den mest extrema, Giga Society, kräver ett IQ på 196, vilket teoretiskt sett endast kan uppnås uppnås av en miljarddel av världens befolkning. Svensken Andreas Gunnarsson är en av de sex medlemmarna.

Ett bland psykologer vanligt huvudbry är hur man burit sig åt för att uppmäta dessa extrema värden. De vanligaste intelligenstesten, som Stanford-Binet eller WAIS, är normerade på tillräckligt stora jämförelsegrupper för att finna ett någorlunda tillförlitligt medelvärde för de flesta normalbegåvade. Man kan också någorlunda säkert urskilja stora avvikelser från normalvärdet och fastslå att en person är mycket svagt begåvad (alltså får ett testresultat som är mer än två standardavvikelser från normgruppens medelvärde). Men inom den svagbegåvade gruppen börjar testen snart bli mycket otillförlitliga. ^{[källa behövs]} I spektrats andra ände är de etablerade testen lika otillförlitliga och bortom en viss gräns inte alls exakta. ^{[källa behövs]} Man kan med väletablerade test inte säga annat än om det presterade resultatet är mer än normalt. Det finns en tänkt psykologisk normalutveckling, men ingen teori för vad som händer efter det att personen utvecklats klart i sin normalitet. och gått vidare till ett "över-normalt" tillstånd. Här finns inget som helst teoretiskt stöd för de observationer man skulle vilja hänvisa till för att kunna fastslå grad av s.k. överintelligens.^{[källa behövs]} Det är alltså oklart vilka observationer man i så fall skall lägga vikt vid. Ett teoretiskt möjligt undantag är om man testar mycket små barn med test avsedda för vuxna, men även det kan ge resultat som är svåra att tolka.

Olika intelligenser

En för flera teorier central tanke är att det finns en för alla mänskliga uttrycksformer gemensam underliggande faktor, "intelligens", det Charles Spearman (1904 m fl)^[1] kallar för en g-faktor. Det är delvis i opposition mot detta Gardner gjort sina formuleringar (se nedan). Man bör komma ihåg att denna g-faktor - den underliggande intelligensen - i sig inte är observerbar utan endast kommer till uttryck i olika aktiviteter. Det är också av detta skäl man ursprungligen började göra korrelationsanalyser av testdata.

Man fann inte bara att det fanns en viss samvariation, om än liten, utan också att grupper av test tenderade att samvariera med varandra. T ex brukar en person som är bra på att lägga pussel också vara ganska bra på att bygga med klotsar; man gissar då att lösandet av de två testen använder underliggande förmågor som gemensamma och att samma kognitiva funktion används i båda fallen. På samma sätt brukar den som har ett stort ordförråd också kunna ange väldigt många alternativa innebörder av ett visst ord, men behöver inte vara duktig på pussel för det.

I enlighet med detta pekar Wechsler-testen ut två av varandra relativt oberoende delskalor inom intelligensmätningen: Det man kallar för Verbal IQ, alltså språklighet, respektive Performance IQ, alltså "prestation", eller icke-språklig IQ. Denna uppdelning har ett visst psykometriskt stöd, men ett svagare teoretiskt.

Raymond Cattell har föreslagit (1971) en uppdelning av intelligensen i Flytande (Fluid) respektive Kristalliserad (Crystallized) intelligens, vilket är en teoretiskt formulering som vunnit stort empiriskt stöd. ^{[källa behövs]}

Flytande intelligens refererar till en tänkt förmåga att dra slutsatser, finna mönster i osorterad data av godtycklig sort, mönsterigenkänning, allt relativt oberoende av tidigare kunskaper inom något område. Kristalliserad refererar till en förmåga att använda tidigare inlärda kunskaper och gjorda erfarenheter på ett smart sätt. Detta kräver naturligtvis ett gott långtidsminne men är något annat än minnet självt. Slutligen antas de två formerna vara relativt oberoende av varandra.

De senast publicerade versionerna av Wechslertest innehåller omfattande revisioner av testurval, där utgivaren tagit stor hänsyn till Cattells intelligensteori.

Enligt Howard Gardner finns det olika typer av intelligens, och då inte bara två. I sin ursprungliga teori (1982) identifierade Gardner sju sorters intelligenser^[2]: lingvistisk (språklig), logisk-matematisk, spatial (rumslig), kroppslig-kinestetisk, musikalisk, interpersonell (social) och intrapersonell (reflekterande) intelligens.

I senare teoretiserande pratade han även om naturalistisk intelligens och existentiell intelligens.^[3]

Andra försök att bredda synen på intelligens har varit att utveckla idén om intelligenskvot (IQ) med tankar om emotionella och själsliga kvoter, EQ och SQ.^{[källa behövs]}

Kontroverser

Intelligens attraherar mångas nyfikenhet och det är ett begrepp med enorm värdeladdning i flera moderna kulturer. Begreppet är också ett av de mest omstridda, som nämnts tidigare i frågor om skillnader på kön eller etnicitet. Om någon bedöms professionellt som "intelligent" eller "ointelligent" kan detta få mycket allvarliga konsekvenser för den människan. Hur begreppet används i kliniskt eller pedagogiskt arbete debatteras flitigt och är ständigt föremål för prövningar och trender.

Stora debatter i ämnet har brutit ut flera gånger. Det har rört frågor som intelligensens förhållande till etniska grupper, till kön och till ärftlighet, för att nämna några ständigt aktuella områden.

Richard Herrnstein och Charles Murray skapade en enorm debatt med sin 1994 publicerade The Bell Curve^[4]. De tyckte sig kunna hänföra en avsevärd mängd sociala fenomen till intelligensen. Framgång i yrkeslivet, barn utanför äktenskap, kriminalitet, skolbetyg, lön bland annat. Detta var minst sagt kontroversiella påståenden som argumenterats mycket emot. Det debatten hettade till kring var främst deras påståenden att de tyckte sig finna dels argument för en tydlig uppdelning mellan raser i USA och dels att de hävdade existensen av en kognitiv elit och som dessutom "drog ifrån", alltså att skillnaden mellan smarta och korkade ökade.

Paleontologen Stephen Jay Gould som lämnat betydelsefulla bidrag till biologin och evolutionsteorin, var i sin bok The Mismeasure of Man 1981 ^[5] mycket skeptisk till allt vad intelligensmätning heter och den forskning som producerades inom området. Han jämställde det med mätningar av kranier och de slutsatser man försöker dra på grundval av sådana mätningar. Han riktar sin lans mot vad han uppfattar är kvasi-biologi och löjliga försök att biologisera sociala fenomen (eller problem), alltså biologisk determinism. Genomgående ställer han sig ytterst tveksam till flera antaganden, ofta av statistisk natur, som görs inom intelligensforskning. Framför allt kanske kring i hans tycke lättviktiga slutsatser som dras på grundval av korrelationsanalyser.

Efter att The Bell Curve publicerats kom The Mismeasure of Man ut i ny redigerad utgåva, som en direkt replik och debatten fortsatte.

Likheter i kritiken mot Herrnstein & Murray respektive Gould är att de anklagades för att göra selektiva urval av data och påståenden om att de drevs av dolda politiska agendor, något de själva går till strid emot i sina respektive verk.

Se även

• IQ

Referenser

• Burenhult, G (2003) "Det ofullkomliga djuret", Natur och Kultur, Stockholm
• Red, Burenhult G (1993) "Människans historia", band 1, Bra Böcker, Höganäs
• Sjölander, S (2002) "Naturens budbärare", Nya Doxa, Nora
• Försvarsmakten (2000) "Pedagogiska grunder", Enator, Stockholm
• Dryden, G och Vos, J (2001) "Nya Inlärningsrevolutionen", Brain Books, Jönköping

1. ↑ Spearman, C (1904): General Intelligence: Objectively Determined and Measured. American Journal of Psychology 15, 201-293
2. ↑ Gardner, H (1983): Frames of Mind: The Theory of Multiple Intelligence (1983) ISBN 0-465-02510-2
3. ↑ Smith, M. K. (2002) Howard Gardner, multiple intelligences and education, The encyclopedia of informal education. Updaterad 2005-01-28. Hämtad 2007-01-02.
4. ↑ Richard Herrnstein, Charles Murray (1994): The Bell Curve. Publisher Free Press. ISBN 0-02-914673-9
5. ↑ Gould, S.J: The Mismeasure of Man. Norton: 1981. redigerad utgåva 1996: ISBN 0-393-31425-1

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (maj 2009)