Från Rilpedia

Ilmar Laaban, född 11 december 1921 i Tallinn och död 29 november 2000 i Stockholm var en estnisk poet och publicist.

1943 flydde Ilmar Laaban till Sverige. Han verkade som lektor vid Stockholms universitet vid sidan av sitt författarskap och sin verksamhet som kritiker och översättare. Han var den förste estniske poet som skrev surrealistiska dikter^{[källa behövs]}, starkt influerade av franska förebilder. Vid sidan av det egna författarskapet översatte Laaban även franska dikter till estniska och svenska, estniska dikter till svenska och svenska dikter till estniska. Han verkade också som kritiker och sambarbetade med Erik Lindegren i att introducera fransk poesi för en svensk publik.

Ilmar Laabans verk var förbjudna i Sovjetunionen och han uteslöts ur ett stort samlingsverk över estniska författare som utkom i Tallinn 1967 och som även inkluderade en del exilestniska författare.

Ilmar Laaban skiljer sig från många andra estniska författare som flydde till väst vid krigsslutet i det att han inte nöjde sig med att skriva för den estniskspråkiga publiken utan även gjorde stora bidrag till den svenska kulturen.

Ilmar Laabans verk:

• Ankruketi lõpp on laulu algus, "Ankartågets slut är sångens början", dikter 1943-45, utgiven i Stockholm 1946.
• Rroosi Selaviste, "Rosa Selavsdottter", utgiven i Stockholm 1957.
• Oma luulet ja võõrast, "Mina och andras dikter", utgiven i Tallinn 1990.
• Marsyase nahk, "Marsyas skinn", utgiven i Tallinn 1997
• Magneetiline jõgi, "Den magnetiska sjön", översättningar av fransk och svensk poesi utkom i Tallinn 2001.
• Sõnade sülemid ja sülemite süsteemid, "Ordens svärmar och svärmarnas system", samlingsvolym med författarens dikter utkom i Tallinn 2004.

Källor

• immi.se
• einst.se