Sirius
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se Sirius (olika betydelser).
Observationsdata Epok J2000 |
|
---|---|
Stjärnbild | Stora Hunden |
Rektascension | 06t45m08,9s |
Deklination | -16°42'58" |
Skenbar magnitud (V) | -1,43/8,44 |
Stjärntyp | |
Spektralklass | A1V/DA2 |
Variabeltyp | Nej |
Astrometri | |
Radialhastighet (Rv) | -7,6 km/s |
Egenrörelse (μ) | RA: -546,01 mas/år Dek.: -1223,08 mas/år |
Parallax (π) | 380,02± 1,28 mas |
Avstånd | 8,58 lå (2,631 pk) |
Absolut magnitud (MV) | +1,47/+11,35 |
Detaljer | |
Massa | 2,14/0,98 M☉ |
Radie | 1,68/0,008 R☉ |
Luminositet | 26,1/0,0024 L☉ |
Temperatur | 9 900/25 200 K |
Metallhalt | 1 000/? %solen |
Ålder | 2-3 × 108 år |
Andra beteckningar | |
α Canis Majoris, 9 CMa, HD 48915, HR 2491, BD -16°1591, Gl 119-052, GCTP 1577.00 A/B, GJ 244 A/B, LHS 219, ADS 5423, LTT 2638, HIP 32349. |
Sirius (α Canis Majoris / α CMa), även känd som hundstjärnan, är huvudstjärnan i stjärnbilden Stora hunden. Från Jorden sett är Sirius den klarast lysande stjärnan (bortsett från solen). Sirius ligger 8,6 ljusår från solen och är därmed en av de stjärnor som ligger närmast jorden.
Friedrich Wilhelm Bessel fastslog 1841 efter upptäckten av Sirius skenbara "vaggning" att Sirius måste ha en ännu inte upptäckt följeslagare. Denna upptäcktes 1862 av Alvan Graham Clark. Stjärnorna ligger på ett avstånd av 20 AE från varandra och gör ett varv kring varandra på 50 år. Den mindre stjärnan, Sirius B, är en vit dvärg.
Historia
Sirius har spelat en betydande roll för många kulturer. Sålunda baserade sig den egyptiska kalendern på Sirius heliakiska uppgång, det första datum på året då den åter steg över horisonten. Ett flertal tempel var ägnade åt Sirius. Stjärnan Sirius spelar även en stor roll hos Dogonfolket. Enligt dem så ska Sirius B, Digitaria, varit en skapande rörelse som förvandlades till materia och ska som den minsta men tygsta av alla stjärnor innehålla fröna till alla ting. Dogonfolkets gudar, Nummo ska även dem kommit från Digitaria och landat på jorden i en spiralformad farkost. Det som talar för denna myt är att Sirius B är omöjlig att se med blotta ögat från jorden, inte förrän i slutet av 1900-talet såg forskare den och ändå har Dogonfolket känt till den mycket länge.