Från Rilpedia

Hogenskild Bielke, född 1538, död 3 juni 1605 (avrättad), var svensk friherre (1569) och riksråd. Föräldrarna var Nils Pedersson till Åkerö, riksråd, och Anna Hogenskild till Hedensö.

Hogenskild Bielke var en av de främsta företrädarna för högadelns politiska maktanspråk i Vasatidens Sverige.

Vid kung Erik XIV:s kröning slagen till riddare och några år därefter utnämnd till riksråd, förordnades Hogenskild Bielke till »öfverste-befallningshafvande öfver allt krigsfolket i Småland och Västergötland», för att mota danskarna, när dessa 1567 inträngde i landet under Daniel Rantzau. Men han blev överraskad av dem och tillfångatagen, fast snart åter frigiven. Efter Eriks fall sökte Bielke sin lycka hos konung Johan och upphöjdes vid hans kröning 1569 till friherre med Läckö till friherrskap.

När Johan 1589 drog till Reval för att sammanträffa med sin son Sigismund förordnades Bielke jämte Axel Bielke att handha riksstyrelsen under hans frånvaro. Hogenskild Bielke var en ivrig förfäktare av adelns makt och företrädesrättigheter och ställde sig, sedan brytningen inträffat mellan hertig Karl och Sigismund, obetingat på den senares sida, emedan han ansåg att hans egna och adelns anspråk skulle härigenom lättare kunna upprätthållas. Han var också bland dem, som ställdes till rätta vid Linköpings riksdag, men då han i brist på bevis och emot sitt eget nekande inte kunde fällas, dömdes han att tills vidare hållas i fängelse. Denna fångenskap varade sedan till hans död. De blodiga uppträdena 1600 upprörde den åldrige mannen så häftigt, att han, glömsk av sin forna försiktighet, inlät sig i en farlig brevväxling med Krister Horn och de landsflyktiga i Polen. Flera av hans brev, vilka andades hämnd och bitterhet emot Karl IX, blev uppsnappade; Bielke anklagades på nytt vid riksdagen i Stockholm 1605 och dömdes från livet. Redan från ungdomen hade han plågats av podager; detta onda hade genom hans långvariga vistelse i fängelset nått en sådan höjd att han måste bäras på en stol till Stortorget, där avrättningen försiggick 3 juni 1605.

Hogenskild Bielke var en man av stora egenskaper men orolig, härsklysten och avundsam. Han var alltsedan konung Johans död personlig ovän till Carl, som å sin sida hyste stor farhåga för den sluge partimannen och vanligen hedrade honom med benämningarna »den listige räven»; och »gamle basilisken».

Bielke innehade en stor bok- och handskriftssamling, delvis bevarad på universitetsbiblioteket i Uppsala.

Gift 1569 med Anna Svantesdotter Sture, dotter till Svante Sture d.y. och Märta Eriksdotter Leijonhuvud, blev han änkling 1595.

Se även

• Bielkeätten
• Rantzaus raid

Delar av denna artikel består av bearbetad text ur den upphovsrättsfria upplagan av Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), utgiven 1906.