Hettiter
Från Rilpedia
Hettiter var ett indoeuropeiskt folk i Mindre Asien som skapade ett imperium, vilket förutom deras kärnområde omfattade det mesta av Syrien och Palestina under perioden från cirka 1400 till ca 1200 f.Kr. Huvudstaden var Hattusas. Efter sjöfolkens invasion upprättades en rad så kallade ny-hettitiska stater i Taurus området. Hettiterriket existerade i Anatolien i nuvarande Turkiet mellan ca 1700 f.Kr. och 1200 f.Kr.. I forntiden var landet känt under namnet Hatti. Hattusa, som ursprungligen var en stadsstat, gjordes till rikets huvudstad. Under sin storhetstid gränsade riket till Arzawa i väst, Assyrien i sydost och Egypten i söder. Efter Hettiterrikets fall under 1100-talet f.Kr. fanns mindre neo-hettitiska riken kvar i sydöstra Anatolien och norra Syrien. Hettiterna var ett folk som talade hettitiska och luwiska, båda nära besläktade anatoliska språk av den indoeuropeiska språkfamiljen.
Innehåll |
Geografi
Hettiterrikets kärna låg i det inre av Anatolien och omgavs av bergskedjor i norr och söder, vilket avskilde landet från kusterna vid Svarta havet och Medelhavet. Höglandet präglades av ett inlandsklimat med en kall vinter med snö och regn och en varm och torr sommar. Klimat var förmodligen våtare under bronsåldern än idag.
Landet Hatti i centrala Anatolien var rikt på naturresurser i form av metaller, sten och timmer. Hettiterna var skickliga inom metallurgi och bearbetade koppar, tenn och bly till brons, senare lyckades man även framställa järn. Runt huvudstaden Hattusa låg en bördig högslätt där spannmål och grönsaker kunde odlas. Den bergiga terrängen var lämplig för fårskötsel vilket gav ull för kläder. Andra tamdjur hölls för produktion av kött. Till skillnad från många andra forntida kulturer i Främre Orienten levde hettiterna inte i en bördig floddal. Jordbruket var helt beroende av regn. Dessutom fick alla transporter ske till lands eftersom seglingsbara floder saknades och landets inre låg långt från kusterna.
Folk och språk
Det hettitska riket beboddes av fyra folkgrupper, förutom senare underkuvade folk. Dessa var de som vi idag kallar hettiter, luwier, palaer och hattier. Hettiter, luwier och palaer talade närbesläktade indoeuropeiska dialekter av anatoliska språk. Det hettitiska språket kallades av dåtidens hettiter för nesili, efter staden Nesa. Luwiska talades främst söder och väster om hettitiskan, men blev senare det dominerande språket. Palaiska talades av en liten folkgrupp i landskapet Pala väster om huvudstaden Hattusa. Hattiska var ett kaukasiskt språk, vilket talades av de ursprungliga invånare i Hattusa. Under den senare delen av den hettitiska historien utgjorde hurriterna en stor folkgrupp i landet.
Historia
Den äldsta historien
- Hettiternas förhistoria och eventuella folkvandringar behandlas i artiklarna om de tidiga indoeuropéerna; urindoeuropéer och urindoeuropeiska.
Hettiternas äldsta skrivna historia baseras på legender nedtecknade långt senare. Den första hettitiska kungen ska ha varit Anitta, son till en Pithana, kung i staden Kussara. Anitta erövrade de närbelägna städerna Hattusa och Nesa, som troligen var identisk med staden Kanesh. Kanesh var en betydande handelstad i Anatolien under perioden 1900-1700 f.Kr. Anatolien var vid denna tid, den mellersta bronsåldern, uppdelad i ett antal mindre stadsstater. Dessa förenades med tiden till flera mindre riken; Landet Hatti i centrala Anatolien, Kizzuwatna och Ishuwa i sydöstra Anatolien, och Arzawa i västra Anatolien.
Den nästa legendära hettitiska kungen var Labarna. Labarna skulle senare bli en hederstitel för de hettitiska kungarna, likt Caesar hos de romerska kejsarna. Labarnas efterträdare blev hans adoptivson, eller åtminstone legitimerade nästa kung sina tronanspråk på detta vis. Han tog namnet Hattusili, efter staden Hattusa som nu blev rikets huvudstad. Hattusili I var den första historiska hettitiska kungen, vilket inleder perioden som kallas för det hettitiska gamla riket.
Gamla riket
Hattusili I regerade omkring 1600 f.Kr. Kronologin för de hettitiska kungarna från denna tid är mycket osäker och är beroende på dateringen av de babyloniska kungarna. Det hettitiska gamla riket saknade mäktiga rivaler i Anatolien, men i dess närhet levde fientligt inställda nomadfolk i bergen, framförallt Kaska-folket. Hettiterna lyckades aldrig definitivt besegra eller sluta fred med Kaska-folket. Hattusilis politik syftade även till att kontrollera södra Anatolien dit handelsvägarna mot Medelhavet, Syrien och Mesopotamien gick. Hettiternas intresse för denna region skulle prägla Hettiterrikets historia för de kommande 200 åren.
Mursili I, sonson till Hattusili, blev nästa hettitiska kung. Landet hade nu blivit starkt nog för att genomföra ett stort fälttåg söderut. Staten Yamhad, som låg runt Halab, var regionens starkaste rike, men besegrades av hettiterna. Därefter drog kung Mursili I med sin armé nedför Eufrat ända till Babylon. Staden plundrades och denna händelse blev slutet för Babylons första kungadynasti. Händelsen kan dateras till år 1531 f.Kr. (se ovan). Det är oklart vad detta hettitiska äventyr syftade till, men någon varaktig hettitisk kontroll över Eufrats floddal blev inte följden.
Mursili blev mördad av sin svåger Hantili, och tiden som följde präglades av tronstrider och försvagning av riket. Några generationer senare regerade kung Telepinu. Ett påbud tillskrivet Telepinu vilket föreskriver tronföljden antas ha markerat slutet för denna våldsamma tid. Nyare forskning visar dock att Telepinus påbud i själva verket författades långt senare. Maktkamp om tronen inom kungafamiljen var återkommande händelser under den hettitiska historien.
Babylons fall och hettiternas inre strider hade gjort det möjligt för hurriterna som bebodde området söder om hettiterna att grunda flera riken. Landet Kizzuwatna i södra Anatolien stod nu i fokus för de hettiska kungarna. Telepinu slöt ett fördrag med Kizzuwatna, vilket riktade sig mot den framväxande hurritiska staten Mitanni.
Den följande perioden, 1400-talet f.Kr., benämns ibland som det hettitiska mellersta riket. De historiska källorna från denna tid är få. Under detta århundrade växte Mitanni-riket i Nordsyrien och Kizzuwatna bröt sin allians med hettiterna och ingick ett fördrag med kung Idrimi av Alalakh, en mitannisk vassal i norra Syrien. Idrimi beskrev vid denna tid sina fälttåg mot ett försvagat hettiterrike.
Nya riket
Inledningen av det hettitiska nya riket anses oftast vara Suppiluliumas tronbestigning under 1300-talet f.Kr. Denna 200-åriga period kallas även för imperietiden eftersom hettiterna då erövrade och kontrollerade ett stort rike utanför sitt hemland i Anatolien.
Suppiluliuma I förde en politik med målsättning att skapa en permanent hettitisk kontroll över norra Syrien och etablera Hettiterriket som en erkänd stormakt. Ett hinder för detta hade under de tidigare generationerna varit Mitanni-riket, vilket med hjälp av sina allierade stater Kizzuwatna och Ishuwa hållit hettiterna utestängda uppe i det anatoliska höglandet. Rivalitet och tronstrider inom Mitannis kungahus gjorde det möjligt för Suppiluliuma att med olika intriger dra fördel av landets försvagning. Slutligen invaderade hettiterna norra Syrien och fick för första gången i historien tillgång till hamnstäderna vid medelhavskusten. Suppiluliuma vann några år senare även kontrollen över resten av Mitanni-riket genom att utse den hurritiska kungasonen Shattiwaza till vasallkung över Mitanni.
Hettiterriket delade nu även en landgräns mot Egypten och vann efter en militär styrkedemonstration i Syrien motvilligt erkännande som en stormakt hos egyptierna. Det gick till och med så långt att en barnlös egyptisk änkedrottning önskade en hettitisk kungason som sin nya make. Prinsen mördades dock av andra egyptiska makthavare som inte var så förtjusta i tanken över en blivande union. Mordet ledde till ett krigsutbrott med Egypten, och hettiterna plundrade de egyptiska vasallstaterna i Syrien. Hettiterrikets sydgräns gick då i trakterna av nuvarande Libanon.
Suppiluliumas son Mursili II ändrade sin fars politik. Assyrierna framträdde nu som ett större hot mot Hettiterriket än egyptierna. Det hettitiska vasallriket Mitanni övergick till Assyrien. Medelhavskusten riskerade nu att falla i händerna på assyrierna. Mursili var även en from kung och trodde att den pestepidemi som drabbat landet och dödat hans far och bror var ett gudomligt straff för anfallet mot Egypten. Samtidigt var Mursili indragen i strider mot landet Arzawa i västra Anatolien vid Egeiska havet. Arzawa besegrades i början av Mursilis regeringstid och uppdelades i flera vasallriken. Uppror bröt dock snart ut igen och den hettiska armén befann sig långt från den oroliga assyriska gränsen.
En intressant omständighet är att Arzawa och härskarna i smårikena vid Egeiska kusten hade en allierad stat vid namn Ahhiyawa, vilken troligen var de mykenska grekerna. En med hettiterna allierad kung hette Alaksandu av Wilusa, vilken kan vara identisk med Alexander av Illion dvs. Troja. Det är möjligt att den historiska förebilden för Herodotus skildring av det trojanska kriget skedde under denna tid. Ahhiyawa skulle då kunna vara Herodotus akajer achajoi.
Muwatalli II efterträdde sin far på tronen. Egypten regerades nu av en ny kraftfull kungadynasti med faronerna Seti I och hans son Ramses II. Egyptierna hade kvar sina ambitioner att kontrollera norra Syrien och staden Kadesh vid Orontes-floden, vilken varit under egyptisk överhöghet fram till Suppiluliuma I:s fälttåg. Ett nytt krigsutbrott skedde, möjligen år 1275 f.Kr. enligt den egyptiska låga kronologin, när Ramses II marscherade norrut för att inta Kadesh.
Muwatalli var emellertid förberedd på den egyptiska aggressionen och hade samlat en enorm styrka med hjälp av trupper från de numera allierade folken i Arzawa. I det berömda slaget vid Kadesh låg den hettitiska hären i bakhåll för egyptierna som först flydde i panik. Ramses II lyckades med sina anländande förstärkningar återsamla egyptierna till ett motanfall och kunde rädda sig från ett möjligt tillfångatagande. Det egyptiska anfallet mot Kadesh blev dock ett fiasko och egyptierna fick återvända hem utan att ha gjort några erövringar. Ramses II lät sedan återge slaget som en stor triumf för honom personligen. Muwatalli kunde försäkra sig om Hettiterrikets säkerhet för sin son Urhi-Teshup, som skulle anta tronnamnet Muwatalli efter sin far.
Muwatalli III hade en rival om tronen i sin äldre farbror Hattusili. Hans korta regeringstid präglades av maktkampen mellan de två bröderna och deras anhängare. Slutligen avsattes Muwatalli och förlorade sitt kunganamn.
Hattusili III besteg tronen och gav Urhi-Teshup styret över en avlägsen provins. Den avsatta kungen gav inte upp sina tronanspråk och sökte stöd utomlands. Först försökte Urhi-Teshup vinna stöd hos kungen av Babylonien, vars dotter han tidigare gift sig med, men blev utlämnad till Hattusili III som förvisade honom till Cypern. Därifrån seglade Urhi-Teshup sedan till Egypten och togs emot av Ramses II, hettiternas fiende. Detta måste ha bekymrat Hattusili III som inte kunde vara helt säker på det hettitiska folkets lojalitet mot honom. Fredsförhandlingar inleddes genast med Egypten. Ett fredsfördrag slöts och ett diplomatiskt giftermål ingicks sedan mellan Hattusilis dotter och Ramses II. Enligt fördraget skulle flyktingar utelämnas till respektive hemland, men Urhi-Teshup blev kvar i Egypten som ex-kung av landet Hatti.
Det fanns även andra skäl för Hattusili III:s fredspolitik mot Egypten. Assyrierna under kungarna Adad-nirari I och Salmanassar I genomförde vid denna tid förödande fälttåg mot Hettiterrikets gränser i öster. Hattusilis regering inledde en handelsblockad mot Assyrien, vilken hindrade assyrisk handel med hamnarna vid medelhavskusten. På så sätt hoppades hettiterna utestänga assyrierna från den viktiga metallhandeln, vilken naturligtvis även hade en stor militär betydelse. Hettiterna hade vid denna tid börjat tillverka vapen av järn, vilka var belagda med exportförbud.
Hattusili III efterträddes av sin son Tuthaliya IV. Den osäkra tronföljden försökte han garantera genom att ett fördrag slöts med en viss Kurunta, en annan son till Muwatalli II. Kurunta fick enligt fördraget styret över den luwiska provinsen Tarhuntassa i Anatolien. Stabiliteten mellan de två kusinerna varade inte, och Kurunta genomförde sedan en statskupp och antog titeln som storkonung, Labarna (se ovan). Den politiska utvecklingen efter Tuthaliyas död är oklar, men hans son Suppiluliuma II lyckades samla makten hos sig och attackerade Tarhuntassa. Hettiterriket hade nu försvagats betydligt inifrån och en hungersnöd förvärrade situationen. Vid denna tid, omkring 1200 f.Kr., dök de så kallade sjöfolken upp i det östra Medelhavsområdet. Hettiterna försökte samla en flotta mot sjöfolken utanför Cypern och de hettitiska vasallstaterna utmed medelhavskusten begärde desperat hjälp mot sjöfolkens attacker. Hettiterriket föll slutligen samman och huvudstaden Hattusa brändes och övergavs.
De neo-hettitiska kungarikena
Slutet för den hettitiska centralmakten i Hattusa innebar inte slutet för den hettitiska kulturen. En trehundraårig mörkertid, mellan omkring 1200 och 900 f.Kr., inleddes i Anatolien, från vilken det finns ytterst få historiska och arkeologiska källor bevarade. I västra Antatolien bildades senare ett frygiskt rike i det av hettiterna tidigare dominerade området. Frygierna uppförde även byggnader i Hattusa flera hundra år efter stadens förmodade förstörelse (omkring 1180 f.Kr.). Det är oklart om frygierna var ett av de folk som bidrog till Hettiterrikets undergång, eftersom arkeologin inte kan påvisa distinkt frygisk kultur och bosättning före omkring 800 f.Kr. Det finns emellertid en assyrisk källa som kortfattat berättar hur assyrierna mötte mushki-folket vid Eufrat omkring 1100 f.Kr. Dessa mushki betecknade åtminstone 300 år senare frygierna.
I sydöstra Anatolien och norra Syrien framträder efter 900 f.Kr. en rad småriken, vilka var de neo-hettitiska staterna. De låg inom det tidigare Hettiterrikets gränser och hade varit provinsstäder under rikets storhetstid. Under den tidiga järnåldern utvecklades de till mindre riken med en i huvudsak luwisk befolkning och kultur. De skev med luwiska hieroglyfer, och fortsatte att bygga i den hettitiska monumentala arkitekturen. Några av mest betydande neo-hettitiska kungarikena var Gurgum (Maraş), Hamat, Karkemish, Milit (Malatya), Sam'al (Zinçirli) och Tabal.
De neo-hettitiska kungarikena fick svårt att bevara sitt oberoende efter att assyrierna hade börjat utvidga sitt rike. Inför slaget vid Qarqar, i närheten av Hamat i Syrien, år 853 f.Kr. bildades en bred koalition av neo-hettiter och andra folk mot kung Salmanassar III:s assyriska här. Framgången gav de neo-hettitiska rikena ett kort andrum, men inom en hundraårsperiod hade hela Syrien underkuvats av assyrierna. Den sista av de självständiga neo-hettitiska staterna var Malatya, vilken assyrierna erövrade i slutet av 700-talet f.Kr.
De bibliska hettiter som omnämns i Gamla Testamentet var folket från de neo-hettitiska staterna och då i synnerhet Hamat i Syrien. De neo-hettitiska rikenas tid motsvarar det historiska Juda rike och Israel. Luwiska lånord togs in i hebreiskan, vilket på senare tid har väckt intresse hos bibelforskare.
Arkeologiska fynd
Religion
Konst och arkitektur
Huvudartikel: Hettitisk konst
Den hettitiska arkitekturen återknyter bakåt till traditioner i både Mesopotamien och dagens Syrien. Den hettitiska megaronen innehåller också stildrag som lätt associeras till trojansk och grekisk arkitektur. Arkitekturen var ofta dekorerad med mytologiska gestalter. Konsten består främst av reliefer i hård sten utan detaljrikedom. Under senare tid upptog hettiterna element från bl.a. assyriskt och egyptiskt håll.
Se även
- Wikimedia Commons har media som rör Hettiter
