Från Rilpedia

Se ämbetsfrågan för andra samfund och länder.

Ämbetsfrågan - om kvinnans möjlighet att bli präst

I september 1958 röstade kyrkomötet för ”kvinnans behörighet till prästerlig tjänst”. Beslutet hade föregåtts av en lång debatt. Redan 1919 väcktes frågan om kvinnans tillträde till statliga tjänster och allmänna uppdrag. En statlig utredning ledde fram till ett betänkande med slutsatsen att man genom bestämmelser av kyrkolags natur borde stadga att kvinnan kan äga behörighet till prästerlig tjänst. Teologiska fakulteten i Lund framhöll att inga principiella hinder fanns och en kommitté tillsattes för att utreda frågan vidare.

1921 blev Sverige slutgiltigt ett demokratiskt land, i och med kvinnans rösträtt, och frågan om kvinnors rätt till statliga tjänster blev än mer aktuell. I lag (1923:249) stadgades att kvinnor har rätt att inneha statstjänst och andra allmänna uppdrag. Kvinnors rätt till statliga tjänster och allmänna uppdrag blev en rättighet med vissa undantag, däribland prästtjänsten.

En utredning (SOU 1923:22) lades fram, där kvinnliga präster förespråkades, men kyrkomötet bordlade frågan. År 1945 togs skillnaden mellan kvinnor och män helt bort ifråga om tillträde till statliga ämbeten och tjänster, men prästtjänsten undantogs fortfarande från denna reglering. Efter en motion i riksdagen av pastor J V Johansson utsågs 1946 en statlig kommitté, med biskop Torsten Bohlin som ordförande, för att ännu en gång utreda frågan om kvinnors möjlighet att bli präst. Kommittén framlade ett förslag (SOU 1950:48) där det bland annat stod att ”Vår kyrkas bundenhet vid Bibeln som norm för kristen tro och kristet liv kan icke ur någon synpunkt anföras som skäl mot kvinnans tillträde till prästämbetet”. Förslaget gick på remiss. Samtliga domkapitel utom Linköping avstyrkte förslaget. Även Allmänna svenska prästföreningen avstyrkte. Domkapitlen i Linköping, Skara, Karlstad, Visby och Stockholm samt majoriteten i Uppsala teologiska fakultet såg från principiell kristen synpunkt inget hinder men avstyrkte förslaget med hänvisning till den splittring inom kyrkan som man befarade. Politiska och allmänna kvinnoförbund tillstyrkte förslaget och angav bland annat teologiska motiveringar. Man hänvisade till kyrkan som evangelisk-luthersk och ”den evangeliska tanken om allas lika värde utan hänsyn till klass, nation och ras”. Bland underteckningarna fanns Karin Kock, Elsa Cedergren, Kerstin Hesselgren och Alva Myrdal som representanter för olika förbund. Ett stort antal församlingar var också remissinstans och två tredjedelar, eller 76 av 119, tillstyrkte utan uppskov förslaget.

1951 lade samtliga docenter och professorer i exegetik (bibelvetenskap) vid Lunds och Uppsala universitet, med undantag för en docent, fram den s.k. exegetdeklarationen där de utifrån Nya Testamentet helt avvisade tanken på kvinnliga präster. Deklarationen var delvis ett svar på att den exeget som regeringen utvalt till att utreda frågan ansågs utvald p.g.a. sitt bejakande av reformen.

1957 lades ett förslag fram i kyrkomötet om kvinnans behörighet till prästerlig tjänst. Kyrkomötet avvisade förslaget med röstsiffrorna 62-36. Det utredande utskottet hade förordat avslag med motiveringen att Nya Testamentet även för nutiden lär att prästämbetet inte är för kvinnor. Denna principiella motivering avvisades av kyrkomötet med röstsiffrorna 62-32 (fyra personer avstod från att rösta, däribland två av biskoparna). Tre biskopar instämde med det principiellt avvisande förslaget och sex biskopar stödde istället den vinnande motiveringen som handlade om att förslaget avslogs på grund av praktiska skäl, lämplighetshänsyn och ett behov av ytterligare teologisk och kyrklig utredning. 64 röstade för denna motivering och 34 mot. Även de som röstat för reformen fick alltså vara med i omröstningen där reformens avslående skulle motiveras. Kyrkomötets avslag fick dock regeringen att reagera. Regeringen lade fram en proposition till lag i riksdagen våren 1958 om kvinnors rätt till prästerlig tjänst. Lagförslaget kom på kyrkomötets bord i september. Under året hade ämnet diskuterats flitigt, och flera böcker som behandlade frågan hade getts ut.

Vid omröstningen i kyrkomötet lördag den 27 september 1958 röstade 69 för förslaget och 29 mot. Av biskoparna röstade 6 för förslaget och 5 mot. Styrkeförhållandet motsvarade således röstetalet vid 1957 års kyrkomöte mellan de som principiellt var mot och de som då ville få mer tid för samtal och utredning. Samtidigt som beslutet om ”kvinnans behörighet till prästerlig tjänst” togs, röstades även en så kallad samvetsklausul igenom. Den innebar att ingen skulle nekas prästvigning p.g.a. sitt motstånd mot den nyinförda ordningen, ingen präst skulle tvingas att i tjänsten utföra något som stred mot samvete och övertygelse och ingen biskop skulle tvingas prästviga kvinnor. Trots att samvetsklausulens legala status var oklar användes den av motståndare till kvinnors prästvigning och gjorde att det i praktiken blev svårare för kvinnor att prästvigas i vissa stift.

Den 10 april 1960 vigdes de första tre kvinnorna till präster. Elisabeth Djurle vigdes i Storkyrkan i Stockholm av biskop Helge Ljungberg, Ingrid Persson i Härnösands domkyrka av biskop Ruben Josefson och Margit Sahlin på S:ta Katarinastiftelsen i Stockholm av ärkebiskop Gunnar Hultgren.

1979 antog kyrkomötet ärkebiskop Olof Sundbys förslag ”Regler för samarbetet inom Svenska kyrkan”, där det slås fast att om olika uppfattningar går mot varandra ska kyrkans officiella uppfattning – att alla kan vara präster – ha företräde. Präster måste vara villiga att samarbeta vad gäller planering, administration och inte vägra upplåta kyrka för att en kvinna ska tjänstgöra där. Efter ett beslut i kyrkomötet 1982 upphävdes riksdagens lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst (1958:514). Därigenom kunde inte samvetsklausulen åberopas längre, och kvinnliga präster kunde således inte längre nekas någon av de uppgifter som hör till prästämbetet. Lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (1979:1118) började därmed fullt ut gälla för Svenska kyrkan.

1992 prästvigdes den första kvinnan i Göteborgs domkyrka av det egna stiftets biskop, Lars Eckerdal. Tidigare hade kvinnor i Göteborg fått vigas i ett annat stift, eller av annan biskop i Göteborg. 1994 slog kyrkomötet fast att bara den kan bli präst som fullt ut bejakar kvinnors prästvigning. I kyrkoordningen som gäller från år 2000 i Svenska kyrkan beslutades att domkapitlet får förklara den behörig att utöva uppdraget som präst som ”har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön”. Samma krav föreligger för att bli vald till kyrkoherde. Motstånd mot kvinnors prästvigning betraktas av trossamfundet idag som ett arbetsmiljöproblem för kvinnorna, och ska behandlas därefter enligt gällande lagstiftning.

Antalet prästvigda kvinnor har vuxit snabbt. Från att 1970 enbart ha utgjort två procent av alla präster i Sverige hade siffran tio år senare stigit till elva procent. Därifrån hade den klättrat till 20 procent 1990 och till 31 procent år 2000. 1970 blev Margit Sahlin Sveriges första kvinna att bli kyrkoherde då hon tillträdde en tjänst i Engelbrekts församling i Stockholm. 1990 utsågs Caroline Krook till domprost i Stockholm, och blev därmed Sveriges första kvinna på denna post, och 1997 biskopsvigdes Christina Odenberg, som första kvinna, till biskop för Lunds stift. Ärkebiskop K G Hammar ledde vigningen i Uppsala domkyrka. Bara ett år senare valdes Caroline Krook till biskop i Stockholms stift. 2007 vigdes Antje Jackelén till biskop i Lund och efterträdde därmed Christina Odenberg. Jackelén är den första biskop som redan i första valomgången fick över 50 procent av rösterna.

Prästvigda kvinnor i andra länder

Kvinnor kan idag bli präster i många kyrkor. Här följer några exempel. I USA blev Antoinette Oberlin, som hörde till de kongrationalistiska och unitariska kyrkorna, präst redan 1853. Den anglikanska kyrkan har dock varit splittrad i frågan. I USA dröjde det till 1974 innan en kvinna vigdes till anglikansk präst, medan Church of England tog beslut om att ge kvinnor tillträde till prästämbetet så sent som 1992. I The United Church of Canada har kvinnor kunnat bli präster sedan 1936, och i Schweiz har kvinnor kunnat bli präster sedan 1918, då två kvinnor prästvigdes. I Danmark vigdes tre kvinnor till präster den 28 april 1948: Johanne Andersen, Ruth Vermehren och Edith Brenneche-Petersen. Den fjärde kvinnan som blev präst i den danska kyrkan var Helga Jensen som vigdes den 15 februari 1956. Norge fick sin första prästvigda kvinna 1961 (och blev först i Norden med att utse en kvinna till biskop 1993); Island fick sina första prästvigda kvinnor 1974, och i Finland togs beslutet om tillträde till prästämbetet först 1987 och den första vigningen ägde rum året därpå. Romersk-katolska kyrkan säger nej till prästvigning av kvinnor, likaså de ortodoxa kyrkorna.

Predikande kvinnor i Svenska kyrkan

Långt innan 1958 innehade kvinnor starka positioner inom kyrkan. I Sverige förekom på 1820-talet kvinnliga predikanter. Amelie von Braun från Blekinge kunde visserligen inte predika inne i kyrkobyggnaden men samlade stora skaror på många håll i landet. I frikyrkligheten fick kvinnor inom exempelvis Frälsningsarmén tidigt predika och inneha ledande roller. Runt 1890 finns uppgifter om att kvinnor predikade i Härnösands stift. I exempelvis Trehörningssjö verkade prästen Olof Lindblom och han tillät kvinnor att tala inför församlingen i Trehörningssjö kapell.

1905 skrevs Ellen Jeansson in, som första kvinna, som teologie studerande vid en teologisk fakultet. Emilia Fogelklou var den första kvinnan att avlägga teologie kandidatexamen 1909. 1911 är, så vitt vi idag vet, första gången en prästvigd kvinna predikar i Sverige. Det skedde den 11 juni i Gustav Vasa kyrka i Stockholm i samband med rösträttskonferensen i juni detta år. Det var Anna Howard Shaw, metodistpräst från USA. Det hela omnämns i exempelvis DN (12/6 1911). 1916 talade missionären Ida Granqvist från predikstolen i Nikolai kyrka i Örebro, och 1929 predikade teologen Ester Lutteman från predikstolen i Gustav Vasa kyrka. Under åren som följde, framför allt från 1940-talet, var det flera kvinnor som predikade i kyrkor. Bland dessa fanns Sveriges första prästvigda kvinnor: Margit Sahlin och Ingrid Persson och mot slutet av 1950-talet Elisabeth Djurle och Britta Olén (van Zijl).