Heliocentrisk världsbild
Från Rilpedia
En heliocentrisk världsbild är en beskrivning av solsystemet där solen (på grekiska helios) ligger i centrum med alla planeterna rörande sig i banor runt om. Tidiga förespråkare i kronologisk ordning för en sådan världsbild var Yajnavalkya från Mithila, Herakleides från Pontos, Aristarchos från Samos, Martianus Capella, Aryabhata, Bhaskara, Nicolaus Copernicus, Giordano Bruno och Galileo Galilei.
Den teori som slutligen vann allmänt gehör lades fram år 1543 av Nicolaus Copernicus i boken "De revolutionibus orbium coelestium". Denne nämner själv Martianus Capellas 8:e bok (cirka 420) som sin inspirationskälla. Han vågade dock inte berätta om sina teorier och beräkningar på grund av den katolska kyrkan, som förespråkade den geocentriska världsbilden. Han gav ut en bok, men den publicerades först efter hans död. Det var inte förrän på 1600-talet, som Galileo Galilei bevisade att den heliocentriska världsbilden var bättre än den geocentriska. Han ställdes inför rätta i Vatikanen och hotades med tortyr, om han inte slutade att sprida sina "irrläror". Han sattes i husarrest och tvingades avsvära sig teorierna och slapp på så sätt dela Giordano Brunos öde.
Det var först på 1980-talet, som Vatikanen erkände att de hade haft fel i fallet Galilei. Brunos kättarbål anser man dock fortfarande rättfärdigat.
