Hedvig Elisabet Charlotta av Oldenburg

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Drottning Charlotta av Sverige och Norge

Hedvig Elisabet Charlotta, drottningnamn Charlotta^[1], född 22 mars 1759, död 20 juni 1818, hertiginna av Södermanland, var svensk drottning 1809-1818, norsk drottning 1814-1818, dotter till hertig Fredrik August av Oldenburg och Friedrike av Hessen-Kassel och Kusin till Gustav III och hans bror Karl (XIII), med vilken hon gifte sig 7 juli 1774.

Hertiginna

Hedvig Elisabeth Charlotta är mest berömd för sin dagbok, som skildrar livet vid hovet 1775-1817 och som senare blev publicerad. Dagboken, vars politiska kommentarer från drottningen själv ger en ovärderlig inblick i maktens centrum, är idag ett av de värdefullaste memoarverken i svensk litteratur.

Hon var vacker, livlig och verbal och gjorde succé i sällskapslivet då hon först anlände och kallades "Lilla hertiginnan" och sedan "Hertiginnan Lotta". Vissa ansåg dock att hon var för lättsinnig och inte uppträdde tillräckligt värdigt. Då hennes svägerska drottningen inte var intresserad av hovliv, blev hon hovets kvinnliga centrum. Med sin kvickhet, sin charm, gladlynthet och frispråkighet motsvarade hon sjuttonhundratalets idealkvinna och beskrivs som någon som kunde lätta upp stämningen. Hon är mer omtalad för sin tid som hertiginna än som drottning. Hennes äktenskap var alltid mycket distanserat; de var inte ovänner, men de levde dock i ett tillstånd som kan beskrivas som mer eller mindre separerade i många år. År 1775 troddes hon vara gravid och förbön bads i kyrkorna, men detta visade sig vara ett falskt rykte. Under de första åren av äktenskapet blev hon gravid troligtvis tre gånger som slutade i missfall. Det skulle dröja ända fram tills 1797 då hon födde en dotter som fick namnet Loivsa Hedvig men avled efter någon dag. Ett år senare födde hon en son som fick namnet Karl Adolf, men han avled bara en vecka gammal.

1783 uttryckte hon förvåning över att Gustav inte förstörde dokument om hans mors påstådda förbindelse med greve Tessin. Hon skrev då, med tanke på den sexuella dubbelmoralen, att :Ingen människa kan motstå kärlekens krav, och att det inte fanns någon mer sann inskription än Eros: Här ser du din sanna härskare; han var det, han är det, och kommer alltid förbli det. Hon tillägger, att den är olycklig som fötts med en ömsint och känslig natur, och att man måste medge att kvinnan är olycklig; Medan män hafva sin fullkomliga frihet, är hon där alltid tyngd af fördomar och omständigheter. Jag är övertygad om att de flesta kvinnor inget högre önskar än att förvandlas till män, så att de kunde åtnjuta fullständig frihet.

Hon hade inget inflytande under sin mans regeringstid 1792-96 och nämner Reuterholm med ironi i sina anteckningar.

Under statskuppen 1809 kom generaladjutant Charles Jean Baptiste de Suremain in till henne, hon ska ha sagt: Jag vill inte vara drottning! Jag vill inte vara drottning! I sin djupa bedrövelse var hon fullt uppriktig, liksom hon alltid varit i sin ömhet och vänskap för drottning Fredrika. Hon besökte många gånger exdrottning Fredrika, med vilken hon kände medlidande. Hon stödde starkt att den avsatte kungens son, Gustav, skulle få behålla sin arvsrätt, och Fredrika förklarade sig för henne villig till detta. General Georg Adlersparre meddelade henne under en middag att Bernadotte hade visat intresse och frågat om hon hade barn. Adlersparre blev hennes motståndare i frågan om prins Gustav skulle väljas till tronarvinge och förklarade att ingen skulle acceptera detta eftersom man fruktade att Gustav skulle hämnas på dem som avsatte hans far, och hotade med att man skulle avföra honom som kandidat genom att ta upp den gamla misstanken om att Gustav Adolf var son till Adolf Munck om man blev tvungen. Man ville dessutom inte ha någon förmyndarregering. Hon konfererade även med Gustav Lagerbjelke och riksmarsalk Hans Henrik von Essen i frågan, men fick inget riktigt stöd. Det var sedan hon som fick meddela Fredrika att sonen förlorat arvsrätten. Hon tros också ha sett till att Fredrika och barnen fick återförenas med Gustav Adolf.

Hedvig Elisabet Charlotta, under hennes tid som hertiginna. Porträtt av Alexander Roslin

Drottning

År 1809 blev hon drottning, och kröntes med maken 29 juni. Hon nämner i sin dagbok att hon kände sig generad över detta eftersom hon då tog en annans plats, med tanke på att det förra kungaparet avsatts. I enrum med maken ska hon ha sagt att hon skulle bli hans pålitliga rådgivare, samtidigt som hon lovade att hålla sig ifrån alla statsangelägenheter; hon ska också ha besökt honom i enrum varje morgon sedan han blev kung.

Vid kröningen beskrivs kungaparet: Hans Majestät, van ifrån sin barndom att representera, har uti det all grace, som han både på fäderne och möderne ärvt, och hans äldre utseende, samt svårighet att gå ingiver verkligen vördnad för majestätet. Drottningen, vars vivacité ej med åren stort avtagit, observerade sig på det nogaste utan att gå ifrån sitt amabilité och hade uti alla sina bugningar, hälsningar etc mycket aisance gracieuse med ett ord var sådan, att o salig fröken Anne Magdeleine Strokirch fått se henne, hade hon varit nöjde med sin fru och ej kunnat hava något att invända.

Som drottning var hon (1809) med om att grunda Sveriges första skola för dövstumma med Pär Aron Borg. Hon hade aldrig tyckt om Gustav IV Adolf, men stödde hans eller hans sons anspråk på tronen som princip, och var känd som så kallad "Gustavian". Hon ville från början att Gustav Adolfs son skulle väljas till tronarvinge, och arbetade för detta. Till Adlersparre sade hon, under en promenad i trädgården, att Jag är bra lycklig över att vara svensk och erkänner öppet, att jag inte skulle vilja vara varken fransk, rysk eller dansk; hon syftade då på kandidaterna Bernadotte, Peter av Holstein (som var ingift i ryska tsarfamiljen) och danske prinsen av Augustenburg. Augustenburg förväntades medföra Norge som svensk provins. Hon arbetade också på att få förra kungafamiljen frisläppt ur fångenskapen. Hon och maken adopterade en dansk prins av Augustenburg som tronarvinge.

Hon nämner i sin dagbok att hon talade med olika riksdagsmän under författningsändringen 1809, men det är okänt om hon hade inflytande på den. Hon nämner att hon ogillade enkammarriksdagen, och att envälde var olämpligt på grund av att den krävde en stark person för att kunna klara av den; hon ogillade partisplittring, men ville att folket skulle komma överens om skatter och pålagor genom "valda ombud".

Då maken drabbades av ett slaganfall övertog hon tillfälligt hans uppgifter och höll konseljerna. Man uppmanade då att hon borde behålla regeringstömmarna, bli tillförordnad regent och utnämna Gustav Adolfs son till tronföljare och utesluta den adopterade kronprinsen, som ännu inte kommit till Sverige; särskilt Adlercreutz framhöll detta som hennes plikt vare sig hon ville eller inte. Hon tackade dock nej, och nekade att delta som officiell konseljpresident.

Adlersparre, som förberedde den valde tronarvingen Augustenburgs ankomst till Sverige, misstänkte henne för att förbereda en kupp: då han kom till Stockholm, träffade han henne utanför kungens sovrum. Hon beskriver samtalet i sin dagbok på följande vis. Han sade till henne: "Kanske vågar jag numera inte nalkas Ers Majestät?" "Varför det?" "Jag fruktar att Ers Majestät är ond på mig?" Hon skrattade och sade: "Hur kan ni framställa en sådan fråga? Hur kommer det sig egentligen, att ni nu är här?" Han svarade att han kommit för att få kungens order om prinsen, och för att undersöka attityden mot prinsen för dennes räkning. Hon sade honom, att prinsen inte borde ha fördomar mot någon. Då han fått kungens order att hämta prinsen, frågade han henne om hon inte tyckte, att Augustenburg var en bra karl. Charlotta medgav det men tillade, att Augustenborg ännu inte gett besked om att han ville komma. Han svarade då: "Kanske kommer han inte, och då kan ju Ers Majestät spela samma roll som ryska kejsarinnan." Hon blev då arg och svarade: "Jag har aldrig eftersträvat makten, jag har ej såsom hon låtit mörda min gemål eller någon storfurst Ivan och skulle icke kunna förmå mig till dylikt. Därför undanber jag mig, att ni talar i den tonen." "Ers Majestät har rätt. Det är minsann ingen lycka att vara regent". Den befarade gustavianska kuppen inträffade aldrig. Om kungen dött, skulle historien möjligen ha slutat annorlunda. Adlercreutz skrev: Om Karl XIII dött, innan freden med Danmark blivit sluten och Kristian August ännu befann sig i Norge, skulle drottning Charlotte, som ivrigt understödde gustavianernas planer...kommit att spela en viktig roll.

Augustenburg anlände sedan till Sverige. Hon beskriver honom som godhjärtad men kärv och besvärad i kvinnosällskap, upptäckte att man försökte få honom misstänksam mot henne men fick honom att bli uppriktig mot henne. Han förklarade att han inte skulle gifta sig utan adoptera exkronprins Gustaf.

1810 mördades kronprinsen, och Axel von Fersen lynchades, anklagad för mordet. Hon var djupt upprörd över mordet. Även hennes nära vän Sophie Piper, Fersens syster, hotades. Piper ogillades för att hon var vän med Charlotta, som besökte henne regelbundet, och som hon sades påverka. Lynchmobben meddelade att den skulle ge sig av till Haga, där Charlotta var, eftersom de trodde att Piper befann sig där. Hon uppmanades att inte komma till staden: som gustavianist ogillades hon av kuppmakarna från 1809, som försökte hetsa allmänheten att lyncha henne genom att utmåla henne som delaktig i mordet på knutar och flygblad och att hon förtjänade att hängas i sina tarmar. Hon och hennes hovdamer lämnades utan vakter på Haga av kungen, och det fanns en oro att de skulle attackeras, men hon ville återvända ensam till Stockholm, och sade till sin hovdam, grevinnan Wilhelmina Taube: "Du är en kruka, Mina! om du är rädd, så far jag ensam! Jag fruktar inte döden. Den kan jag trotsa, och jag ska dö som Marie Antoinette. Låt oss fara!" Hon övertalades att låta bli, och kungen skickade två båtar att om nödvändigt evakuera dem, om folket tågade mot Haga, och hon sade till sade till hovdamer att de var fria att ge sig av. Inget hände dock. Hon blev sedan impopulär genom sitt stöd till Piper, och genom att ge Fersen en statsbegravning.

Man höll nu ett nytt tronföljarval. Detta hölls i Örebro, och det beslutades, att Charlotta skulle hållas på avstånd, eftersom det fanns en allmän tro på att blandade sig i politik, och hon anvisades Strömsholm. Hon stödde prins Gustav, och sin kusin Peter av Holstein, i andra hand. Fredrik August Adelswärd meddelade henne om valet av Bernadotte, sade att han förstod att hon var besviken men uppmanade henne att dölja det. Hon svarade att vem som helst var lämplig som kunde bringa stabilitet, och att hon skulle bli honom en bra vän; hon tillade: Jag blandar mig ej i politiken, fastän man påstår motsatsen, och bad att få komma till Örebro, dit hon också fick resa, och höll mottagning för ständerna.

Hennes 4 år yngre "adoptivson" Karl Johan Bernadotte vann snart över henne med sin personliga charm. Han bad henne ofta om råd, särskilt i etikettsfrågor. Hon kom inte överens med hans fru Desiree Clary, som gjorde en kort visit i Sverige 1810-11; hon karaktäriserade Clary som godhjärtad och trevlig i enrum men ytlig, "ett bortskämt barn" som inte tålde krav, avskydde representation och som en "fransyska i varje tum", som tyckte illa om allt som inte var franskt. Ständerna bad henne att övertala Bernadotte att gå med på att utnämnas till regent, vilket hon gjorde.

1812 träffade hon och tyckte om Germaine de Staël. 1813 avråddes hon från att visa sympati med den avsatta kungafamiljen, och allt som påminde om dessa avlägsnades; hennes gustavianska åsikter (hon brevväxlade bla med exdrottning Fredrika) gjorde kronprinsen misstänksam mot henne, men hon sade honom då att han manipulerades till detta av de som ville isolera honom från eventuella bundsförvanter; efter detta förbättrades deras relation, men hon tvingades avbryta brevväxlingen med Fredrika. 1814 blev hon norsk drottning. Samma år låt hon utvisa mystikern Boheman. Hon hölls salong, det runda "gröna bordet" (efter bordsduken) där hon satt med hovdamerna och diskuterade nyheter medan de sydde.

Från 1815 var hon allt oftare sjuk. 1816 ville kronprinsen abdikera för sin sons skull, men hon avrådde honom med orden att inte överge de som valt honom. Samma år tog hon vännen Sophie Pipers död mycket hårt. 1817 troddes det existera en konspiration mot kronprinsens och hans sons Oscars liv, och överståthållare baron Olof Rudolf Cederström riktade misstankarna mot henne. Hon förhörde Cederström inför vittnen och Oscar tog hennes parti, men relationen till kronprinsen var förstörd; hon fick ingen ursäkt från Cederström. Hon dog hastigt 1818 efter att ha svimmat av smärta vid en middag med Karl Johan.

Barn

• Lovisa Hedvig, född/död 2 juli 1797.
• Karl Adolf, hertig av Värmland, född 3 juli 1798, död 10 juli 1798

Anfäder

Källor & noter

1. ↑ Ulf Sundberg Kungliga släktband Historiska Media, Lund 2004 ISBN 91-85057-48-7 s. 194

• Ingvar Andersson (1979). Gustavianskt. Fletcher & Son Ltd. ISBN 91-46-13373-9. 
• http://runeberg.org/svlartid/1901/0486.html
• Cecilia af Klercker (översättning och redigering) (1942). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok VIII. P.A. Norstedt & Söners förlag. 
• Cecilia af Klercker (översättning och redigering) (1942). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok IX. P.A. Norstedt & Söners förlag.