Bondeståndet
Från Rilpedia
Bondeståndet var ett av de fyra ständerna (bönder, borgare, adel och präster), officiellt kallat Hedervärda ståndet under ståndsriksdagens tid. Nedanstående text är hämtad från Nordisk familjebok och visar hur man förr klassificerade bonden.
Innehåll |
Bonden
Bonde (isländska buandi, bondi, fsv. boandi, bondi, egentl, partic. presens av bua, boa; boende, bofast), en person, som tillhör den på landet bosatta, med jordbruket eller dess binäringar sysslande, i klädedräkt och skick från stadsborna avvikande stora massan av folket, även kallad allmoge oavsett om han är jordägare, arrendator, tjänare, torpare eller dylikt. Ordet betecknar således en motsats till stadsbo och "herreman".
Men bonde kallades förr och kallas ännu i dag, i synnerhet bland allmogen själv, i trängre mening den, som antingen äger eller med stadgad åborätt innehar och själv jämte sin familj brukar så mycket i mantal satt jord, att han därmed åtminstone kan bereda sig tillräcklig utkomst. I denna mening betecknar ordet således de mindre jordinnehavarna ("hemmansägarna" och dylika) i motsats till såväl innehavare av större egendomar ("godsägare", "possessionater", "patroner") som den stora massan av jordbruksarbetare. Det är i den senare meningen ordet tages i denna artikel.
Böndernas ställning runt om i världen
Böndernas ställning har hos olika folk och på olika tider varit olika. Greker och romare saknade fria jordägare, som själva deltog i jordbruksarbetet, utan hos dem sköttes jorden av slavar. Bland germanerna fanns i äldre tider – vid sidan av halvfria och trälar – fria jordägare, vilka jämte sin familj brukade jorden; men efter hand tvingades de flesta bland dessa att ställa sig i ett slags skyddsförhållande till sina mäktigare likar och nedsjönk så småningom, sedan uppkomsten av privilegierade klasser främjat förtrycket, i samma tillstånd som de ofria. Endast på den skandinaviska halvön, i Dithmarschen, i England, vid nedre Rhen samt i Schweiz' och Tyrolens alpdalar kunde små jordbrukare i massa bevara sin frihet.
I Frankrike
I Frankrike föll fjättrarna av dem först genom den stora revolutionen (1789), och till följd av den allmänna rösträttens införande äger bönderna i detta land, vilka förr inte ens ansågs värdiga att representeras i tredje ståndet, numera, såsom utgörande 7/8 av valmännens hela antal, ett alldeles avgörande politiskt inflytande. Någon bonde torde dock aldrig haft plats i en fransk riksförsamling.
I Tyskland
I Tyskland försökte bönderna i början av 1500-talet med vapen i hand slå sig fram till socialt oberoende (se Bondekrig). Deras mål vanns icke, men dock skönjdes efter reformationen tecken till en förbättring i deras ställning. Det var först i senare hälften av det adertonde århundradet, och i synnerhet efter franska revolutionen, som emancipationen tog sin början på allvar: livegenskapen upphävdes då i de flesta staterna, och med den blev många reala onera, som förr utgått av jorden till någon "herre", borttagna eller förklarade avlösliga.De flesta nya lagar har tillkänt bonden full äganderätt till jord, och alla tyska länders nya författningar har lämnat honom politisk rösträtt.
Österut
Slaverna hade av gammalt både livegna jordarbetare och fria jordbrukare. Men såväl i Polen och Böhmen som i Ryssland miste de smärre bland de senare sin egendom och sin frihet genom uppkomsten av en krigisk, privilegierad adelsklass. I sistnämnda land fortsatte likväl bönderna, om ock i själva verket mycket undertryckta av furstar och adel, att enligt lag äga personlig frihet, ända tills Boris Godunov (genom sina ukaser 1592–1601) fäste dem vid torvan. Livegenskapen blev under den därpå följande tiden allt hårdare. Efter åtskilliga förberedande steg under 1800-talet fick bönderna slutligen 1861 allmänt, genom Alexander II, personlig frihet, varjämte de mot avlöslig grundränta skulle erhålla jord av adeln.
Sverige
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
