Från Rilpedia

Harun al-Rashid (persiska:هارون الرشید), född 763, död 809, tillhörde abbasidsläkten och var kalif i Bagdad 786-809. Harun växte upp i staden Balkh som lydde under den mäktiga dynastin barmakiderna.

Under hans tid stod kalifatet politiskt, handelsmässigt och kulturellt på sin höjdpunkt. Det jättestora riket var centralstyrt och trots slöseri och stora skattepålagor det då mest utvecklade riket på jorden (några forskare nämner dock Kina eller Bysans i den rollen). Den politiska stabiliteten säkrades av de bamarkidiska vesirerna och handelsförbindelser med Kina (Haruns sändebud i Xian), Indien och Europa upprätthölls. Harun var samtidig med Karl den store med vilken han utbytte beskickning. Liksom hans företrädare Umar bin Abd al-Aziz förordnade Harun 807 att alla kristna och judar skulle bära ett särskilt igenkänningstecken på kläderna.

Efter det att Harun redan som prins hade deltagit i framgångsrika fälttåg mot Bysans ödelade han det bysantinska Anatolien när han övertagit regeringen i sitt rike samt erövrade Cypern och tog ut höga skatter. Trots dessa framgångar började upplösningstendenser visa sig i randområdena. Rustamiderna i Algeriet 787 och Aghlabiderna i Tunisien 800 gjorde sig fria.

Harun al-Rashid dog 809 i Tus i Iran under ett fälttåg. Redan 802 hade han delat sitt rike mellan sina söner al-Amin och al-Mamun. Detta skulle leda till en stor kris för tronföljden. Bland dagens muslimer är han inte oomstridd på grund av sin moral och brutalitet medan han i västvärlden mest har blivit uppmärksammad genom sagosamlingen Tusen och en natt där både Harun och hans hustru Sitt Zubayda är ofta förekommande och centrala personer.