Från Rilpedia

En gruva är en plats där man bryter malm och mineral. Gruvbrytning kan ske under jord, eller ovan jord i så kallade dagbrott.

Gruvdrift är ofta kombinerad med ett anrikningsverk (mineralberedningsverk), där malmen renas till koncentrat, sliger, pellets, för vidare transport till smältverk. Vid gruvor finns ofta schakt. Ovanför schakten är det vanligt med en uppfordringsanläggning för transporter upp och ner ur gruvan. Den tornliknande byggnad som oftast står över schaktet kallas lave eller gruvlave.

Den äldsta kända gruvan är "Lejongrottan" i Swaziland.

Innehåll 1 Teknik 1.1 Brytning 1.2 Lastning och transport 1.3 Uppfordring 1.4 Pumpar 1.5 Anrikning 2 Gruvdrift i Sverige 2.1 Historia 3 Terminologi 4 Se även 5 Källor

Teknik

Brytning

Det äldsta medel som användes för att lösgöra berg av sådan hårdhet, att det inte med hjälp av hackor, kilar och spett direkt kunde brytas, var elden. Eldbrasor gjordes genom att trava upp ved på eller invid berget, som skulle brytas. När berget hettats upp, kyldes det snabbt genom att slå på vatten. Berget sprack då, varefter det med nämnda verktyg bröts. Denna metod kallas på svenskt gruvspråk tillmakning och har i Sverige allmänt använts i många gruvor, i Sala ända fram till senare hälften av 1870-talet. I Sverige började krut användas för malmbrytning i slutet av 1600-talet, men blev allmänt först under 1700-talet.

Från och med 1860-talet ersattes krutet av nitroglycerin eller andra explosiva sprängämnen som dynamit, sebastin, ammoniakkrut, extradynamit, patentdynamit och expressdynamit. Sprängämnena inlades i hål, borrade i berget. I sprängämnet insattes en knallhatt, från vilken utgick en stubintråd som nådde ett stycke utanför hålet. Under 1800-talets sista år användes även elektrisk antändning av knallhattarna. Ovanpå sprängämnet tillpackades sedan en förladdning av lera eller sand (stundom brukas även vatten), varefter stubinen antändes och skottet avgick. För att få god effekt av skottet fordrades, att borrhålet "påsattes", slogs till lagom djup, och att laddningen rätt avpassades.

Då sprängning användes för kolens löstagning (inte i Sverige), använder man så kallade "säkerhetssprängämnen", som kännetecknas av, att de vid explosionen utvecklar ringa låga.

Lastning och transport

Det äldsta medlet som stod till buds för lastning och transport till uppfodringen var manuell arbetskraft. Senare började man använda smalspåriga järnvägar underjord. Många olika framdrivningssätt har används, hästar, tryckluftslok, ackumulatorlok och ellok. I dagens gruvor använder man järnvägstransporter i större gruvor som till exempel Kiirunavaara, men i mindre gruvor använder man gruvtruckar eller vanliga lastbilar.

Uppfordring

huvudartikel lave

Pumpar

I majoriteten av alla gruvor läcker grundvatten in och måste pumpas bort för att gruvdriften skall kunna fortsätta. I gruvor som använder moderna borrmaskiner som vattenkyler borrstålet ökar pumpbehovet ytterligare då även kylvattnet måste pumpas upp. Pumptekniken har oftas satt begränsningar för gruvornas djup. Engelsmannen Thomas Newcomen konstruerade i början av 1700-talet en ångmaskin som användes för att pumpa upp vatten från gruvor. De typiska problemen för pumpar i gruvor är slitage från partiklar i vattnet och lågt pH-värde på vattnet.

Anrikning

Huvudartikel anrikning

I anrikningsverket separerar man malmen från gråberget. Ett första steg i processen är att finfördela materialet med krossar och kvarnar till slig. Där efter använder man en eller flera anrikningsmetoder beroende på skillnader i fysikaliska egenskaper hos malmen och gråberget.

Anrikningsmetoder:

• Flotation
• Specifik vikt
• Elektrostatisk separation
• Magnetisk separation

Gruvdrift i Sverige

Detta avsnitt är en sammanfattning av Gruvdrift i Sverige

Historia

Möjligen började man ungefär samtidigt med kristendomens införande i Sverige idka gruvdrift, och sannolikt var myrmalmerna det första föremålet för denna verksamhet. Fullt säkra underrättelser angående bergsbruket i Sverige finns först från 1200-talet, men av dessa framgår, att gruvdriften redan då var en gammal näring. Av de äldsta urkunderna rörande Sveriges gruvdrift framgår, att andliga personer dominerade verksamheten, troligen en följd av deras större mått av kunskap och deras bekantskap med utlandet. Till exempel nämns i ett ännu befintligt dokument av 16 juni 1288, att biskop Peder i Västerås var delägare i Falu koppargruva, eller Tiskasjöberg, som den hette då.

I Sverige bedrevs det tidiga bergsbruket inom ramen för så kallade bergslag, grupper av gruvbrytare som ensamma ägde rätt att bryta malm. Dessa bergslag liknade skrån och var exklusiva till sin natur genom att de utestängde andra från driften. Yrkeshemligheter fördes vidare inom familjen och medlemskapet i bergslaget ärvdes. Den status som bergsmännen åtnjöt var högre än vad som var fallet för exempelvis de fria bönderna. Det stora flertalet av dem som var beroende av gruvdriften för sin utkomst var dock inte medlemmar i bergslagen, utan arbetade i mindre lönsamma och prestigefyllda värv.

Bergslagen var den dominerande administrativa formen för gruvdrift i Sverige in till mitten av 1700-talet, då andelar i gruvdrift började säljas och hanteras som bolag. Denna förändring drevs på av att gruvdriften under denna tid ställdes inför ekonomiska och tekniska krav som den gamla organisationsformen inte förmådde möta. Gruvorna blev helt ägda av företagare som inte själva arbetade i gruvorna. Arbetsförhållandena i gruvorna blev på många håll katastrofala.

Tekniskt sett såg gruvbrytningen ungefär likadan ut genom seklen fram till 1750-talet. De första större förändringarna var inom pumptekniken. Konster användes för att leda mekanisk kraft till pumpar. Där vattenkraft fanns tillgänglig förblev konstdrivna pumpar konkurrenskraftiga långt efter ångans genombrott.

De första ångmaskinerna konstruerades just för att länspumpa gruvor (i England) och de första ångmaskinerna i Sverige kom till Dannemora och Persberg (den senare togs i drift 1768). Bägge var problemdrabbade; ångmaskinen i Persberg kom till platsen redan 1766 men fick omedelbart byggas om, och när den väl fungerade till belåtenhet befanns det att den drog för mycket ved.

Just ved var det historiska gruvbrukets stora krav vid sidan om behovet att på något sätt pumpa upp vatten. Veden går åt i stora mängder för att smälta malmen och producera en metallråvara som är gångbar. I svenska sammanhang har tillgången på ved i närheten till gruvdriften varit en stor konkurrensfördel. Runt om de svenska järnbruken var skogen helt avverkad - på många håll var virke så dyrbart att inte ens bostäder byggdes med trävirke. Framställningen av träkol var en av de karaktäristiska binäringar som fanns runt gruvdriftområdena.

Tillmakning (upphettning med eld, avkylning med vatten) för att spräcka berget var det dominerande sättet att bryta malm i berg fram till nitroglycerinets och senare dynamitens genombrott. Pneumatiska borrar dök upp under 1900-talets första decennier.

De miserabla arbetsförhållandena i gruvorna gjorde att de på flera håll blev de första skådplatserna för konflikter när arbetarrörelsen växte sig starkare. Den första stora svenska strejken brukar anses vara Sundvallsstrejken 1879, men redan 1869 hade de 400 gruvarbetarna i Persberg mangrannt lagt ned arbetet i 9 dagar efter att gruvledningen lagt fram förslag om nya försämrade arbets- och anställningsvillkor.

Terminologi

• Gruvfogde är en förman vid större gruva. Tidigare en förvaltare eller inspektor vid gruva.
• Stöt är en mycket vid och djup gruvöppning, som liknar en stor grop. Exempelvis den stora stöten vid Falu koppargruva.

Se även

• Lista över gruvor i Sverige

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Gruvbrytning, 1904–1926 ^(Not).