Från Rilpedia

?Grevyzebra Status i världen: Starkt hotad[1]
Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Däggdjur Mammalia
Ordning:	Uddatåiga hovdjur Perrisodactyla
Familj:	Hästdjur Equidae
Släkte:	Häst Equus
Undersläkte:	Zebror Hippotigris
Art:	Grevyzebra E. grevyi
Vetenskapligt namn
§Equus grevyi Auktor: Oustalet, 1882
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Grevysebra (Equus grevyi) hör till familjen hästdjur. Djuret är uppkallat efter Jules Grévy som var Frankrikes president under 1880-talet och som fick en grevyzebra som gåva av Abessiniens regering. I vissa regioner av Kenya lever grevyzebra och stäppzebra i samma territorium.

Innehåll 1 Utseende 2 Utbredning 3 Levnadsätt 4 Hot mot Grevysebran 5 Källor

Utseende

Grevysebran är den största av de tre arterna sebror, med en längd av ca 275 cm, plus en svansen på 40-60 cm, en mankhöjd på 140-160 cm och en vikt på ca 400 kg. Den kan bli upp till 25 år gammal. Det som tydligast skiljer den från andra sebror är den bruna mulen och de stora, rundade öronen, som är vita i spetsen, samt den kortare svanstofsen. Ränderna är smala och sitter tätt. Buken är vit och på djurets rygg finns en svart längsgående strimma. Hos ungdjur av grevyzebra sträcker sig manen fram till svansroten.

Utbredning

Grevysebran hör hemma på torra stäpper i Kenya och Etiopien, kanske också i Somalia, men den står under utrotningshot och är väldigt sällsynt. Den lever bland annat i skyddsområdena Samburu National Reserve och Meru nationalpark. I vissa delar av utbredningsområdet genomför grevyzebran vandringar för att undvika torra regioner. Troligen finns det bara ett fåtal isolerade, ursprungligt vilda bestånd kvar.

Levnadsätt

Beteendemässigt är den mer lik åsnan än de andra sebrorna. Till exempel lever den oftare i små sociala grupper, tillfälliga hjordar som håller ihop i några månader, än i mer varaktiga hjordar. Vuxna hingstar lever mestadels ensamma i revir om 2-12 km². Reviren markeras med spillningshögar och honorna i ett revir parar sig endast med den revirhävdande hannen. Alfahannar lämnar sitt territorium bara i nödsituationer, till exempel vid uteblivet regn. Unga omogna hannar tolereras i reviret.

Dräktigheten varar i ungefär ett år och sedan föds vanligen ett ungdjur. Nyfödda grevyzebror är svart och brun. Först efter fyra månader utvecklas strimmorna som är typiska för vuxna individer. Som anpassning till det torra levnadsområdet diar ungdjur av grevyzebra inte lika ofta som andra zebror och de börjar först efter 3 månader med vatten. Efter cirka tre år är ungen könsmogen och lämnar modern. Hingstar parar sig nästan aldrig innan de är 6 år gamla då de blir bortjagade av en alfahanne. Den äldsta kända individen i fångenskap blev 22 gammal.

Grevysebran betar gräs, men äter också blad och skott från buskar. Eftersom den lever i torra områden är den bättre anpassad till torka än den vanliga sebran, men dricker så ofta det finns möjlighet.

Hot mot Grevysebran

I historisk tid fanns grevyzebran fram till Egypten och norra Afrika. Där blev den utrotad under antiken. Därför antas att antika naturforskare menade denna art när de skriver om Hippotigris (tigerhäst). Sedan glömdes arten bort och först 1882 blev den åter upptäckt av den franska zoologen Émile Oustalet.

Grevysebran har jagats hårt, främst för sitt skinn, och är klassad som en hotad art. Dessutom antogs att grevyzebran är en konkurrent till boskapsdjur men i själva verket äter den mer hårda och torra grässorter som är onyttig för nötkreatur. I Somalia och Etiopien är arten nästan utrotad. Bara i Kenya finns tillräckliga skyddsåtgärder som hjälper arten att överleva. Trots allt sjönk populationen under 1980-talet med 70 %. Enligt uppskattningar lever 17 000 vilda individer i naturen.

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 11 april 2009.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 23 februari 2009.

• Nowak, R.M. and J.L. Paradiso. 1983. Walker's Mammals of the World, Fourth edition. John Hopkins University Press, Baltimore, London.
• Mother-infant behavior of wild Grévy's zebra: Adaptations for survival in semi-desert East Africa. Becker, CD; Ginsberg, JR Animal Behaviour [ANIM. BEHAV.]. Vol. 40, no. 6, pp. 1111-1118. 1990.

1. ↑ IUCN Red List om Grevyzebra