Från Rilpedia

Giorgio de Chirico, född 10 juli 1888 i Volos, Grekland, död 20 november 1978 i Rom, Italien, italiensk målare. Företrädare för det metafysiska måleriet.

Efter konststudier i München, där han hade influerats av bl.a. Arnold Böcklin och Max Klinger, flyttade han till Paris 1911. På 1910-talet utförde han de målningar, som han har blivit mest berömd för, de s.k. "metafysiska" målningarna. Dessa framställer sällsamma, pseudoklassiska byggnader i ett överdrivet perspektiv runt tomma torg och hotfulla skulpturer. Den drömliknande stämningen förstärks genom inplaceringen av oväntade föremål, målade med kylig objektivitet.

De Chirico betecknas som den kanske främste föregångaren och inspiratören till surrealistiskt måleri. Under tjugotalets första hälft stod han i nära kontakt med rörelsen, ledd av André Breton, men kontakterna blev snart komplicerade genom de Chiricos egensinnighet och ovilja att följa andras order. Efter 1925 var förhållandet mellan de Chirico och surrealisterna ytterst antagonistiskt.

1929 publicerade de Chirico en mycket inflytelserik "metafysisk" roman; Hebdomeros, som mottogs med beundran också av konstnärens fiender surrealisterna. Denna bok betraktas idag, ironiskt nog, som ett mästerverk inom surrealistisk litteratur.

De Chiricos måleri på tjugotalet kännetecknas av målningar med skyltdockor, mekaniska ritinstrument och underliga, spöklika interiörer. Målningarna från denna period räknas till höjdpunkterna inom det moderna, föreställande måleriet. Efter 1929 slog de Chirico in på helt nya vägar och utvecklade en maniererad, naturalistisk stil, och från 1933 tog han öppet avstånd från den modernistiska rörelsen. Under senare delen av trettiotalet och fyrtiotalet ägnade han sig i huvudsak åt ett egenartat neo-barockt måleri, som idag betraktas som en direkt föregångare till post-modernismen. Han fortsatte emellertid att måla sina metafysiska motiv också under senare delen av sitt liv. Ofta, men inte alltid, i form av repliker av målningar från perioden 1911-1917. Dessa målningar antedaterades stundom — men långt ifrån alltid. På fyrtiotalet inledde han en serie rättsprocesser mot ägare till, förmodligen, helt äkta metafysiska bilder, som han nu hävdade vara falska. På sextiotalet inledde han sin "neo-metafysiska" stil, som kännetecknas av en än mer artificiell färgskala än i de tidigare bilderna, samt att den på tiotalet utvecklade meta-fysiska ikonografin nu även fått inslag från de Chiricos senare arbeten.

"Poetens osäkerhet"

En bananklase och en klassisk kvinnotorso i gips är placerade framför en arkad. Horisonten markeras med en mur. Bakom denna ses ett tåg som försvinner i fjärran. En sådan här ansamling av föremål verkar nyckfull och utan mening, men vart och ett besitter en symbolisk betydelse. Gipsgjutningen symboliserar mänsklig närvaro, bananerna representerar exotism och tåget en resa. Konturerna i hela detta bildspråk är dragna med kraft och energi. Men det är de monumentala och hotande skuggorna som för in kraft och gåtfullhet i bilden.

Verk (i urval)

• Poetens osäkerhet (1913)
• En gatas mysterium och melankoli (1914)
• Barnets hjärna (1914)
• Oroande muser (1918)