Från Rilpedia

Gammaltroende kallas efterföljarna till de ortodoxa kristna som vid åtskiljandet (раскол) 1666–1667 kom att lämna den rysk-ortodoxa kyrkan.

1652 genomdrev patriarken Nikon en anpassning av rysk-ortodox gudstjänstordning till grekisk-ortodox liturgi.

Motståndare till dessa reformer, under ledning av protopresbyter Avvakum, hävdade att detta var liktydigt med ett avfall från den sanna läran och deklarerade att man vägrade använda de nya ritualerna.

Ledningen för den rysk-ortodoxa kyrkan bannlyste 1666 de gammaltroende och förbjöd användandet av de gamla kyrkoböckerna. Man fick stöd av tsar Alexander I som genomförde stora förföljelser av de de gammaltroende. Avvakum avrättades 1682 och många av hans anhängare torterades eller avrättades. Andra tvingades fly till Sibirien eller andra avsides belägna platser inom tsarriket, där man lyckades "övervintra" och bevara sin förbjudna religion.

1905 genomförde tsar Nikolaj II religionsfrihet för alla religiösa minoriteter i Ryssland. De gammaltroende fick därmed en kort period av stort manöverutrymme fram till den ryska revolutionen och åren 1905-17 har kallats de gammaltroendes guldålder. Man fick rätt att organisera sig, bygga kyrkor, ringa i kyrkklockor och hålla processioner. Men vissa restriktioner fanns kvar, de gammaltroende var t ex förbjudna att inneha offentliga tjänster. 1910 uppskattas de gammaltroende ha utgjort omkring 25% av den ryska befolkningen.

Sovjettiden innebar en ny period av inskränkningar av de gammaltroendes mänskliga rättigheter men efter kommunismens fall har man åter vunnit ny terräng och återfått en del av den egendom som tidigare konfiskerats av staten.

Förhållandet till den rysk-ortodoxa kyrkan är fortfarande ansträngt även om denna 1971 hävt sin bannlysning av de gammaltroende.

I dag uppskattas de gammaltroendes antal i Ryssland till omkring en miljon. Anhängare finns även i andra före detta sovjetrepubliker och bland emigranter i t ex Sydamerika.

Beglopopovtsy

En av de två huvudriktningarna bland de gammaltroende är beglopopovtsy som använder sig av präster, biskopar och alla ortodoxa sakrament, inklusive nattvarden.

Denna riktning växte fram kring rysk-ortodoxa präster som vägrade använda sig av den nya kyrkoordningen. I takt med att de präster som prästvigts före schismen och vägrade godta nyordningen dog var man hänvisad till så kallade flyende präster. Dessa myrrhasmordes av de präster som prästvigts innan schismen och de som myrrhasmordes myrrhasmorde i sin tur ytterligare flyende präster. Bristen på myrrha avhjälptes genom att späda den före schismen konsekrerade myrrhan med olivolja. 1846 anslöt sig den grekisk-ortodoxe metropoliten Amvrosii Popovich av Sarajevo till dem. Han myrrhasmordes av en gammaltroende arkemandrit, som erhållit sin prästvigning i ett icke gammaltroende sammanhang. Genom kedjan av myrrhasmörjelser anser de gammaltroende prästanhängarna att den apostoliska successionen i dess fullhet kommit att leva kvar efter schismen, trots att före 1846 och efter schismen med undantag av Pavel av Kolumna ingen ortodox biskop fanns. Enligt de gammaltroende prästanhängarna förutsätter emellertid detta sätt att "återskapa" en ortodox hierarki att den biskop som myrrhasmörjs tidigare döpts genom nedsänkning och erhållit dessa sakrament i ett samfund vars heterodoxi ej är av första graden. Således hade man inte kunnat återupprätta den ortodoxa hierarkien med hjälp av en romersk-katolsk "biskop". Amvrosii hade blivit avsatt från sitt ämbete efter påtryckningar från turkarna.

Amvrosii vigde tre gammaltroende präster till biskopar. 1859 hade antalet gammaltroende biskopar i Ryssland växt till tio och man etblerade en egen kyrkoprovins; Belokrinitskaja-ordningen. Idag finns tre trossamfund kvar inom denna ordning som accepterar Belokrinitski-hierarkien:

• Ortodoxa gammalrituella kyrkan
• Ryska ortodoxa gammalrituella kyrkan
• Kristi Gammalortodoxa Kyrka, som anklagar Ryska ortodoxa gammalrituella kyrkan för modernism

Alla beglopopovtsianer ville dock inte erkänna Amvrosii som överhuvud. Flera av dessa grupper slöt sig under 1923 samman i den Ryska gammal-ortodoxa kyrkan , under ledning av biskop Nikola Pozdnev av Saratov. Nikola och flera av hans kollegor hade samma år blivit avsatt och exkommunicerad av den rysk-ortodoxe patriarken Tikhon, p g a sin renovationistiska förkunnelse. Den 4 november 1923 smordes Nikola till ärkebiskop av Moskva, Saratov och alla gammalortodoxa kristna i Ryssland. På grund av förföljelser av kommunistregimen tvingades man 1955 flytta ärkebiskopsstolen till Kuibyshev (nuvarande Samara). 1963 flyttades den åter Novozybkov (i Bryanskregionen) varför denna kyrkoprovins ibland kallades för Novozybkovskaja-ordningen. Först år 2000, efter kommunismens fall, kunde ärkebiskopen åter flytta tillbaka till Moskva.

Under 1990-talet bildade avhoppare från den ryska gammal-ortodoxa kyrkan två nya kyrkor:

• Slavo-Georgiska gammal-ortodoxa kyrkan
• Gammal-ortodoxa kyrkan i Ryssland

Bezpopovtsy

En annan av huvudriktningarna bland de gammaltroende är de prästlösa, bespopovtsy. De tar skarpt avstånd från "världen" och alla kyrkostrukturer som man menar kontrolleras av Antikrist. Bespopovtsianerna hävdar att den gamla rysk-ortodoxa kyrkan, innan antagandet av Nikons gudstjänstordning, var den enda sanna kyrkan. Allt prästerskap som använt dessa nya ritualer har därför avfallit från den sanna läran och alla prästvigslar förrättade av sådana är ogiltiga. Den apostoliska succesionen är därmed bruten, Kristi sanna kyrka på jorden har upphört att existera och det finns inte längre någon som har rätt att förrätta nattvarden. Bespopovtsianerna har därför inga präster och använder inga sakrament förutom dem som i nödfall får meddelas av en lekman. Således förekommer nöddop och lekmannabikt bland alla prästlösa. Äktenskap ingås bland de flesta prästlösa, om än att kröningen förutsätter präster varför denna inte förekommer bland några prästlösa. Mera radikala prästlösa avvisar äktenskapet helt och fullt.

Man tror att Jordens undergång är nära och förespråkar ett asketiskt liv och fasthållande vid de gamla ritualerna. Bespopovtsianerna har aldrig varit någon enhetlig rörelse. En mängd vitt skilda riktningar har blommat upp och dött ut under seklernas gång. En del av dem har t ex vägrat använda sig av pengar eller identitetshandlingar, som man betraktat som Vilddjurets märke.

De viktigaste grupperna som ännu finns kvar är:

• Pomortsierna växte fram i nordvästra Ryssland (Karelen och Archangelsk)

Gammalpomortsierna ingår ej äktenskap medan nypomortsierna gör det.

• Fillipovtsy

• Chasovennye (från det ryska ordet chasovnya, kapell) eller Semeyskie hade ursprungligen präster men på grund av att inga ytterligare präster tillkom, biskopar saknades och man ställer sig avvisande till samtliga gammaltroende hierarkier som upprättats har Chasovennye kommit att bli prästlösa. I ordets strängare bemärkelse är de dock beglopopovtsy, om än att präster helt saknas.

Källor

• Engelska Wikipedia

• S G Vurgraft och I A Ushakov: Staroobriadchestvo. Litsa, predmety, sobytiia i simvoly. Opyt entsiklopedicheskogo slovaria, Moskva, 1996.