Från Rilpedia

Fredrik Axel von Fersen, Axel von Fersen den äldre, född 5 april 1719, död 24 april 1794, greve, riksråd 1772, fältmarskalk 1770, ledamot av Svenska Akademien 1786. Son till Hans von Fersen och Eleonora Margareta Wachtmeister.

Axel von Fersen var gift 1752 med grevinnan Hedvig Catharina De la Gardie (1732-1800), dotter till riksrådet greve Magnus Julius De la Gardie (1668-1741) och hans hustru, grevinnan Hedvig Catharina Lillie (1695-1745). De hade följande barn:

1. Hedvig Eleonora von Fersen (1753 - 1792), gift Klinckowström
2. Hans Axel von Fersen d.y. (1755 - 1810)
3. Eva Sophie von Fersen (1757 - 1816), gift Piper
4. Fabian Reinhold von Fersen (1762 - 1818)

Biografi

Axel von Fersen ingick tidigt i fransk militärtjänst. Han blev vid 26 års ålder överste och chef för ett eget värvat regemente, och var blott 29 år gammal när han återvände till Sverige som generalmajor. Trots att han endast kort tjänstgjort i den svenska hären gjorde han anspråk på att även inom den få inta samma rang. Kronprinsen Adolf Fredrik visade sig dock mindre benägen att understödja en så hastig befordran, som alltid skulle komma att stöta en mängd äldre förtjänta officerare, och bad Fersen återta sin ansökan samt lovade honom i stället en chefsplats vid något svenskt regemente. Men rådet, som tillhörde Hattpartiet och bland vars medlemmar flera varit vänner med Fersens far, rådde honom att fullfölja sin ansökning och uppsatte honom på förslaget. Kring detta föreföll mellan tronföljaren och rådsherrarna flera gånger så häftiga tvister, att den förre hotade sina motståndare med en efterräkning av ständerna. En dag, då Adolf Fredrik var bortrest för att jaga, övertalades den gamle minnesslöe konungen att utnämna Fersen till ämbetet. Adolf Fredrik blev i högsta grad upprörd, och Hans Henrik von Liewen, kronprinsens gunstling och Fersens avundsman, drog nytta av tillfället genom att reta upp en del förbigångna officerare för att på så sätt få över dem till hovpartiet. Emellertid stod Fersens utnämning fast och den ogunst i vilken han härigenom kom hos det unga hovet, blev inte betydelselös för de båda parternas framtida ställning.

Fersens första egentliga uppträdande som politisk personlighet var vid riksdagen 1755-1756, då han blev lantmarskalk och Hattarnas huvudsakliga ledare. I det kort därefter utbrutna pommerska kriget, i vilket Sveriges deltagande även var ett verk av Hattarna, kom i början högsta ledningen i Fersens händer. Visserligen hade befälet blivit lämnat åt en man av Mösspartiet, fältmarskalken Mattias Alexander von Ungern-Sternberg, men dels eftersom denne tillhörde det motsatta partiet, dels saknade de nödiga egenskaperna, följde von Ungern-Sternberg mestadels den skickligare Fersens råd. Omedelbart utmärkte sig också den sistnämnde 1759 genom intagandet av öarna Wolin och Usedom, då tusen fångar togs, och genom brandskattandet av Camin, vilket hörde till de märkligare bedrifterna i detta krig. Missnöjet med kriget och partiet, som vållat det, utbröt vid riksdagen 1760-1762, då Fersen åter förde klubban. Måhända var det också uteslutande genom Fersens skicklighet som Hattpartiets slutliga fall lyckades uppskjutas till 1765-1766 års riksdag. Nu gick det inte längre att hejda, men i dessa motgångens tider hade Fersen tillfälle att utveckla sina bästa egenskaper: lugn, själsnärvaro och politiskt mod samt stod, när när alla andra av hans partivänner kastade yxan i sjön, oförfärat kvar på skansen i försvaret för sina politiska grundsatser. Han hade också glädjen att i inte oväsentlig mån moderera motståndarnas framfart. Under de följande åren kom Fersen att närma sig hovet och bidrog verksamt som chef för gardet till, att Adolf Fredriks plan att genom hot om tronavsägelse frampressa riksdag hade åsyftad verkan, december 1768.

När ständerna åter sammankallades i Norrköping 1769 valdes Fersen för tredje gången till lantmarskalk, men sedan Mössorna störtats från väldet började samförståndet snart åter brytas mellan hovet och Fersen, som visade sig mindre benägen att medverka till en ökad konungamakt. Efter Gustav III:s uppstigande på tronen vägrade Fersen vid 1771-1772 års riksdag att kandidera som lantmarskalk, men deltog på konungens begäran i den så kallade kompositionen eller försöket att försona Hattar och Mössor samt tillhörde under riksdagen den del av sitt stånd som genom jämkningar av de adliga privilegierna ville mildra de ofrälse ståndens Mössor till mildare sinnesstämning. Detta misslyckades dock, varpå Fersen missmodig lämnade riksdagen.

Efter Gustav III:s statskupp 1772 kallades Fersen, som redan 1770 blivit fältmarskalk, av kungen till riksråd, men på grund av ett starkt misstroende mellan parterna valde Fersen att redan efter sju månader lämna sin plats vid rådsbordet.

När kungen visade sig ha svårt att hålla sin makt inom de gränser som han 1772 själv utstakat, låg det nära till hands för Fersen att ställa sig i spetsen för den fraktion av riddarhuset som ville bevara spillrorna av ständernas konstitutionella rättigheter, och redan vid 1778-1779 års riksdag kom det till ganska häftiga sammanstötningar mellan Fersen och kungen. Än mera spänd blev ställningen vid 1786 års riksdag, då Fersen uppträdde som ledare för oppositionen, vilken han genom sitt lugna och behärskade uppträdande mer än en gång hindrade från överilningar, varför han också blev misstrodd av sina häftigare partivänner. Vid de stormiga uppträdena vid början av 1789 års riksdag spelade Fersen huvudrollen i striden för att genom en instruktion sätta gränser för sekreta utskottets makt, och Gustav III såg ingen annan utväg att genomdriva sina envåldsplaner än att häkta oppositionens ledare, bland dem Fersen, vilken hölls fängslad på Fredrikshof till riksdagens slut. Fersen, vars offentliga bana därmed var slut, avled i Stockholm den 24 april 1794.

Fersen var i sällsynt grad i besittning av de egenskaper, som dana en politiker; med ett värdigt och belevat sätt att skicka sig förenade han en stor förmåga att bedöma människor, vana att ordna och leda, själsnärvaro och självbehärskning, ett klart förstånd, goda kunskaper och en icke ringa vältalighet. Att Fersen icke allenast genom börd och anläggning var aristokrat utan även i övrigt ej synnerligen mycket höjde sig över sin tids fördomar, framgår bland annat av hans 1867-1772 av hans ättling, friherre Rudolf Klinckowström i 8 band utgivna Historiska skrifter, som utmärker sig genom en intim kännedom om hovlivet under Gustav III, men på det rent politiska området präglas av partimannens bittra oförsonlighet, i all synnerhet mot Gustav III.

Företrädare: Förste ämbetsinnehavaren

Svenska Akademien, Stol nr 7 1786–1794

Efterträdare: Axel Gabriel Silverstolpe

Delar av denna artikel består av bearbetad text ur den upphovsrättsfria upplagan av Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), utgiven 1906.