F. W. de Klerk
Från Rilpedia
Frederik Willem de Klerk, född 18 mars 1936 i Johannesburg, Gauteng (dåvarande Transvaal), Sydafrika, var Sydafrikas president från 1989 till 1994. 1993 delade han Nobels fredspris med Nelson Mandela.
Frederik Willem de Klerk kom från en afrikaanstalande familj och engagerade sig tidigt politiskt. 1969 valdes han in i parlamentet som representant för Nationalistpartiet. Sedan premiärminister John Vorster tvingats avgå 1978 och efterträtts av P.W. Botha erhöll de Klerk posten som post- och kommunikationsminister. Han var senare utbildningsminister och ansågs trots sin relativa ungdom vara starkt konservativ och motståndare till varje försök till demokratiskt majoritetsstyre i landet. Han blev senare inrikesminister och en av de starkaste i apartheidregeringen och sedan den åldrade och svårt sjuke Botha tvingats avgå 1989 blev de Klerk efter en inre strid inom partiet utsedd till president, till stor del stödd på de konservativa som fruktat Bothas mindre reformer som början till slutet för apartheid.
Som president väckte de Klerk förvåning i breda kretsar när han började montera ned delar av apartheidsystemet och inleda förhandlingar med oppositionen. Det politiska läget var krisartat och landet befann sig på randen till ett inbördeskrig efter årtionden av kravaller och internationell utfrysning och de Klerk blev för de liberala och moderata nationalisterna pragmatikern som ansåg att förändringar måste genomföras. Genom att upphäva bannlysningen av ANC, PAC och senare även kommunistpartiet hoppades han kunna bryta isoleringen och det politiska dödläget men förmådde sig inte trots viss beundran från både vitt och svart håll samt sin under den rådande situationen nästintill enväldiga ställning hejda de eskalerande våldet. Det uppskattas att dubbelt så många dödades under de Klerks regeringsperiod som under apartheids tidigare 40 år vid makten, de flesta i våldsamma sammanstötningar mellan polisstyrkor och demonstranter som insåg att apartheidsystemet var på väg att falla. I ett försök att bryta dödläget frigavs 1990 Nelson Mandela, som suttit fängslad i olika institutioner sedan 1963 efter utdragna förhandlingar mellan parterna. Tre år senare erhöll de tillsammans Nobels fredspris i Oslo, sedan ytterligare förhandlingar lett fram till att datum för de första demokratiska valen i april 1990 fastslogs.
Trots den uppenbara nedmonteringen av apartheidsystemet var demokratin avlägsen. Ärkebiskop Desmond Tutu pekade ut bland annat polisen som ansvariga och de Klerk blev till stor del oförmögen att kontrollera situationen och sin egen ställning. En ambitiös valkampanj inför det första majoritetsvalet 1994, där Nationalistpartiet avsagt sitt tidigare stöd till apartheid lyckades emellertid inte trots breda framgångar hos svarta väljare sedan ANC säkrat en förkrossande seger med över 66 % av rösterna. de Klerk höll ett uppmärksammat tal i Sydafrikas parlament där han erkände sig besegrad och valde att avgå utan motstånd och lämna över posten till Nelson Mandela. Han erhöll istället vid sidan om Thabo Mbeki en plats som vicepresident i den nya regimen men valde 1996 att avgå efter interna samarbetssvårigheter. 1997 ombildades Nationalistpartiet till Nya Nationalistpartiet (NNP) och de Klerk valde att lämna politiken helt.
2001 återvände han emellertid till Norden och besökte Stockholm för att som tidigare pristagare fira Nobelprisets 100-årsjubileum. Under hans vistelse mördades hans frånskilda hustru Marike brutalt av en svart gärningsman i hennes lägenhet i Kapstaden. de Klerk valde därefter att omedelbart återvända till Sydafrika. Mordet fördömdes av bland annat Mbeki och Winnie Mandela, som höll ett lovtal till Marike de Klerk. Gärningsmannen, en 22-årig säkerhetsvakt arresterades två dagar efter mordet och dömdes till två livstider och tre års fängelse för mord.
Han utsågs efter Nelson Mandela fram som den tredje mest framstående sydafrikanen någonsin i en kontroversiell framröstad lista där bland annat apartheids skapare Hendrik Frensch Verwoerd ingick.
|
|||||||||||
