Franko Luin
Från Rilpedia
Franko Luin, svensk typsnittstecknare, född 6 april 1941 i Trieste, Italien, av slovenskt ursprung. Död 2005. När Franko föddes var det krig i Europa, och Trieste låg i en av skärningspunkterna. Som barn fick han uppleva att hans pappa fördes bort till koncentrationsläger och tog sig hem igen efter krigsslutet. Pappans syskon hjälpte familjen med livsmedel under den perioden.
På 1950-talet bodde familjen i den slovenska byn Repnic på högplatån utanför Trieste. Gränserna förändrades efter kriget, så att byn låg i Italien, några kilometer från gränsen till Jugoslavien. Franko Luins släkt bodde på båda sidor om gränsen. Motsättningarna den italienska majoriteten och den slovenska minoriteten i Trieste var fortfarande hårda. Franko lärde sig esperanto som 15-åring, och var med vid ungdomsarrangemang på esperanto i Jugoslavien. Han var intresserad av esperanto både på grund av ett genuint språkintresse, och för att esperanto är tänkt att fungera som en brygga mellan olika folk och nationer. Genom esperantointresset träffade han också hustrun Ulla och många andra som skulle bli hans vänner. Han påbörjade tolkstudier vid universitetet i Trieste, men beslöt sig för att lämna Italien och flyttade till Sverige 1961, när svenska företag sökte efter arbetskraft i södra Europa. Han arbetade en tid i Lund och Malmö, kom in vid Grafiska Institutet i Stockholm 1967, där han diplomerades. Efter studierna fick han anställning som grafisk formgivare på Ericsson 1967 - 1989.
Efter 1989 drev han företaget Omnibus Typografi med grafiska produkter: trycksaker och senare även webbplatser. Han började teckna bokstäver för datorbruk, och blev känd för sina typsnitt bland grafiker världen över. Som en utveckling av typsnitten lade han upp hela böcker i elektronisk miljö. Han intresserade sig särskilt för äldre böcker som inte längre finns att få tag i, t ex svenska författare från 1800-talet, men också böcker på esperanto och slovenska, däribland även nyare litteratur och i något fall böcker som inte alls getts ut i pappersform, och hade kontakt med flera nutida slovenska författare.
Franko hade ett intresse för tidskrifter, som redan i ungdomen yttrade sig så att han använde en del av mat- och busspengarna till att köpa tidskrifter, när han åkte till skolan. På 1990-talet, när Internet började användas, lade han upp en samling på 15 000 länkar till tidskrifter världen över, som han kallade ”Kiosken”, som blev grunden till ett bibliotekssystem. Frankos intresse för esperanto gick som en röd tråd genom livet. 1969 var han med och organiserade en internationell ungdomskongress i Tyresö. Han översatte sångtexter till esperanto, och skrev själv poesi på språket. Han var med i Svenska Esperantoförbundets styrelse, bl.a. som ordförande och som redaktör för medlemstidningen. Han var med i det internationella esperantoförbundets representantskap under en period. Hans grafiska kunskaper och hans kunskaper i data gjorde honom till en föregångare i internetfrågor på esperanto. Efter flytten till Sverige på 1960-talet blev det tydligt för Franko, att han måste underhålla sitt slovenska modersmål, för att inte förlora kontakten med sitt ursprung. Han skaffade sig en vana att läsa en slovensk dagstidning, först i form av prenumeration, senare via internet, och han deltog i en sommarkurs för utvandrade slovener. Släkttraditionen i hans hemtrakter är stark, och släkten har sett till att hålla kontakten med honom. I Sverige höll Franko kontakt med slovener genom att vara med i den Svensk-slovenska vänskapsföreningens styrelse. De vackra slovenska sångerna, som han lärt sig i ungdomen, sjöng han när han deltog i den slovenska sånggruppen.
Under sina mer än fyrtio år i Sverige lärde han sig perfekt svenska. Känslomässigt var han alltid sloven, trots att han aldrig varit slovensk medborgare.
Typsnitt gjorda av Franko Luin
|
|
|
|
