Filmklippning
Från Rilpedia
Filmklippning är den metod man använder för att under post production av en film sätta ihop enskilda tagningar till en helhet. Det görs ofta av en speciell redigerare ensam eller tillsammans med filmens regissör. Många redigerare menar att i en bra klippt film så tänker inte publiken på klippen.
Innehåll |
Historia
I filmens barndom och fram till 1980-talet satt den som redigerade och hanterade arbetskopian för hand , med speciella skarvapparater och tejp, innan 1970-talet med filmcement. Materialet lämnades sedan till negativklippningen som skarvarde ihop originalnegativen efter arbetskopian. Därefter såg ljussättaren till att varje scen för sig blev korrekt filtrerad innan negativet lämnades för kopiering.
Numera klipps film ofta i en dator med hjälp av ett redigeringsprogram, eller i särskilda redigeringsstationer.
Tekniker
Sedan länge har regissörer och fotografer växlat mellan olika bildutsnitt (till exempel helbild, halvbild, närbild) och olika bildvinklar (till exempel grodperspektiv, subjektiv kamera). För att sammanfoga sådana tagningar, finns flera olika tekniker.
Hårt klipp
Ett hårt klipp är när en tagning tvärt övergår i en annan, utan paus eller övertoning. Det är den vanligaste typen av klipp, eftersom den inte drar uppmärksamheten till sig. Den används dessutom ibland i till exempel skräckfilmer för att raskt byta till ett nytt motiv, exempelvis en mördare som står gömd bakom en dörr. I så fall specificeras ibland i manuset att det ska vara ett hårt klipp, även om det inte är nödvändigt.
Övertoning
En övertoning innebär att den ena tagningen gradvis blir svagare, medan den andra gradvis blir starkare, tills bilden har förändrats helt. Effekten är mjukare än ett vanligt klipp, och används till exempel för att göra stämningen mer romantisk. Beroende på hur lång övertoningen är kan den användas för att låta saker ske samtidigt, även om vissa redigerare i det fallet föredrar att använda split screen, där två bilder visas samtidigt bredvid varandra.
Ibland används övertoningar också för att ge en lite drömsk stämning, genom att ingen av bilderna är riktigt skarp under en period.
Den här tekniken krävde från början olika typer av halvgenomskinliga speglar. (Se även Peppers spöke.)
Wipe
En wipe (engelska för att torka) är en teknik där den ena bilden långsamt tränger sig in från ena sidan (eller uppifrån, eller i en cirkel, etc - det finns otaliga typer av wipar) så att den till slut täcker hela bildytan. Wipar är ett sätt att bryta mot den fjärde väggen, och används kanske oftast för att ge berättelsen lite skjuts, såsom i äventyrsfilmer à la Indiana Jones.
In- och uttoning
In- och uttoningar är det absolut vanligaste sättet att börja och avsluta filmer med, eftersom det ger en mjukstart/lugn avtoning. En intoning är egentligen samma sak som en övertoning fast från helsvart bild, och uttoning är tvärtom från bild till svart. Inuti filmer används in- och uttoningar till exempel för att markera att ganska lång tid har förflutit. Det ger ett mycket lugnt tempo, och undviks därför i actionfilmer.
Ibland kallas de här metoderna även tona upp, respektive tona ner.
Problem i tagningarna
Eftersom redigeraren är i slutet av filmproduktions-kedjan, kan han eller hon inte påverka hurdant materialet från inspelningen ser ut, och det finns ofta finns problem i tagningarna, alltifrån klaff-fel (när föremål flyttats eller förändrats mellan tagningar), till brott mot 180-gradersregeln (se nedan).
Det faller under redigerarens lott att se till så att förminska sådana problem, helst så mycket att publiken inte märker dem. I vissa fall är det omöjligt, och regissören kan då ibland kalla in skådespelarna för en extradag, men ofta använder man det material som finns tillgängligt för att slippa de utgifterna. Skickliga redigerare har flera tekniker för att lura ögat och hjärnan.
Det negativa rummet
En sådan teknik är att använda det negativa rummet, d.v.s den del av rummet som inte syns i bild. Genom att "fylla" det negativa rummet med till exempel ljudeffekter eller genom att använda en tagning där en skådespelare tittar på en särskild punkt i det negativa rummet går det att trolla bort till exempel bortglömda eller misslyckade tagningar.
Eye scan
En annan sådan teknik är eye scan, där redigeraren utnyttjar det faktum att det mänskliga ögat har svårt att fokusera på mer än ett ställe åt gången. Normalt försöker man vid ett klipp att lägga det som ska vara i fokus i den nya tagningen så nära det som har varit i fokus i den förra tagningen, för att undvika att publiken ska vara tvungen att leta reda på var nästa viktiga händelse finns. Genom att placera alla klaff-fel och andra problem vid ett klipp utanför ögats fokusområde blir det nästintill osynligt.
180-gradersregeln
180-gradersregeln handlar om att placera kameran inom samma 180-gradersområde för att undvika att få det att se ut som om figurerna byter plats i bild. Regeln är egentligen snarare en regi-teknik, men som redigerare måste man vara väl bekant med den. Ifall regissören omedvetet har brutit mot 180-gradersregeln, till exempel genom att låta en figur gå ut åt höger och sedan låta den komma in från höger i nästa tagning, kan det som redigerare vara nödvändigt att spegelvända filmen. Det kan i sig orsaka flera klaff-fel, till exempel bakochframvända bokstäver, men genom eye scan och det negativa rummet går även sådana problem att göra osynliga.
Det går att bryta mot 180-gradersregeln utan att göra publiken förvirrad (även om förvirring kan vara ett mål i sig, till exempel i skräckfilmer), genom att använda en rörlig kamera som filmar medan den passerar 180-gradersaxeln. I TV-serien På spaning i New York använde man den tekniken flitigt för att undvika att klippa mellan två olika tagningar och samtidigt växla mellan bilder på de två samtalande.
Se även
Källa
- Walter Murch In the blink of an eye
