Från Rilpedia

Stéphanie Félicité Du Crest de Saint-Aubin, comtesse de Genlis, född 25 januari 1746 i Champcéry, nära Autun, död 31 december 1830 i Paris, var en fransk författarinna.

Hon utmärkte sig redan som flicka för sin virtuositet på alla slags instrument, särskild på harpa. Vid sexton års ålder blev hon gift med greve Charles-Alexis de Brûlart de Genlis, sedermera markis de Silléry, vilken 1793 blev avrättad tillsammans med girondisterna. Som släkting till madame Montesson, vilken i hemlighet var gift med hertigen af Orleans, infördes Félicité de Genlis i den orleanska familjen, och den sedermera under namnet Philippe Ëgalité bekante hertigen af Chartres anförtrodde åt henne sina barns uppfostran 1777. Hon nyttjade därför praktisk åskådningsundervisning och författade i samband med sina uppgifter åtskilliga pedagogiska skrifter för sina furstliga elever: Théâtre à l'usage des jeunes Personnes, ou Théâtre d'Éducation (7 band, 1779-80), Adèle et Théodore : ou Lettres sur l'Éducation (3 band, 1782) och Les Veillées du Château : ou Cours de Morale à l'usage des Enfans (1784).

Vid revolutionens utbrott fick hon till följd av sin förbindelse med orleanisterna en viss politisk betydenhet, visade sig flera gånger tillsammans med sina elever både i nationalförsamlingen och i jakobinklubben samt behandlade i boken Leçons d'une Gouvernante à ses Élèves (1791) familjen Orleans’ hela privatliv. 1793 måste hon emigrera, varvid Péthion för hennes säkerhets skull ledsagade henne till England. Under landsflykten uppehöll hon sig först i Belgien, sedan i närheten av Zürich och slutligen i Altona. 1802, när Napoleon blivit förste konsul, återvände hon till Paris, där hon erhöll fri bostad och en pension av 6 000 francs. Vid samma tid blev hon mycket produktiv som romanförfattarinna. De mest bekanta av hennes romaner är Mademoiselle de Clermont : Nouvelle historique (1802) och La duchesse de la Vallière (1804), och den under landsflykten skrivna berättelsen Les chevaliers du cygne : ou la cour de Charlemagne (1795).

Félicité de Genlis använde ofta den på hennes tid mycket omtyckta memoarformen samt gjorde för det mesta sina egna kärlekshistorier till föremål för sina skildringar. Under de sista åren av sitt liv uppträdde hon ofta polemiskt och försvarade katolicismen mot 1700-talsfilosofernas angrepp, till exempel i Dictionnaire critique et raisonné des étiquettes de la Cour (1818).

Mémoires inédits sur le XVIII. siècle et la Révolution française (10 band, 1825), innehåller en entusiastisk skildring av hennes egen skönhets och hennes talangers triumf. Inte med orätt har man emellertid kallat den för den minst trovärdiga av hennes romaner. Med romantiken föll hennes romaner i glömska, men ända fram till sin död hade Félicité de Genlis en mycket besökt salong, där hon spelade harpa och berättade pikanta anekdoter.

Referenser

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Genlis, Stéphanie Félicité, 1904–1926 ^(Not).