Fästingar
Från Rilpedia
| ?Fästingar | |
|---|---|
.jpg) |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djurriket Animalia |
| Stam: | Leddjur Arthropoda |
| Understam: | Palpkäkar Chelicerata |
| Klass: | Spindeldjur Arachnida |
| (orankad) | Kvalster Acari |
| Ordning: | Höftkvalster Anactinotrichida |
| Underordning: | Fästingar Ixodida |
|
|
|
| §Ixodida Auktor: Leach, 1815 |
|
|
|
|
|
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Fästingar (finlandssvenska även skogsbässe) (Ixodida) är samlingsnamnet för små vinglösa spindeldjur i gruppen kvalster. Fästingar är parasiter som lever på att suga blod från däggdjur, fåglar och ibland även reptiler och groddjur.
De två stora fästingfamiljerna utgörs av hårda fästingar (Ixodidae) och mjuka fästingar (Argasidae). De hårda fästingarnas har ett skal av kitin och det är dem som det svenska ordet fästing vanligen associeras med. De mjuka fästingarna suger blod under minuter eller timmar, till skillnad från de hårda som borrar sig fast och suger blod under flera dagars tid. Den tredje fästingfamljen - Nuttalliellidae - förekommer bland annat i Afrika.
Innehåll |
Utseende
Fästingarna andas, åtminstone i fullbildat tillstånd med trakéer.
De hårda fästingarnas ganska platta kropp är täckt med en kitinplåt på ryggsidans främre del. Vid kitinplåtens främre kant sticker den starkt utvecklade snabeln fram och ser ut som ett huvud. Den bakre delen av kroppen är i högsta grad tänjbar, trots att den är täckt av en läderartad hud. En fästing som i fastande tillstånd har en kroppslängd av drygt 2 millimeter kan efter att ha sugit sig full av blod svälla ut till storleken av en liten böna.
De mjuka fästingarna (Argasidae) är på ovansidan täckta av en oval skiva som är uppböjd i kanten. Dessa arter är 4 - 6 mm långa
Beteende
De unga djuren håller till på gräs och buskar, gärna längst ut i toppen av ett långt grässtrå. Därifrån hakar de sig fast vid varmblodiga djur, även människor, som går förbi. När de lyckats hamna på ett lämpligt offer, söker de sig till ett skyddat skrymsle på kroppen, med tunn hud. Fästingars mundelar (snabel) har kraftiga hakar som gör att de kan borra sig in i huden och sedan hålla sig kvar medan de suger blod. Ett svagt bedövande gift sprutas också in. I de flesta fall känner värddjuret inte någon smärta. Den stannar i denna ställning en tid medan den suger sig full med blod. Vanligen upptäcker man den först när den svällt upp till en iögonfallande storlek. Efter flera dagar är fästingen fylld av blod motsvarande många gånger sin ursprungliga kroppsvikt. Den släpper då taget och lämnar sin värd.
De mjuka fästingarna har ett levnadssätt som mera liknar vägglössens. De gömmer sig på dagen och kommer fram nattetid för att suga blod. En känd mjuk fästingart är giftvägglusen från Miana (Argas persicus). I början på 1900-talet kunde den göra hela byar obeboeliga. Den förekommer i Iran och Egypten. Även i Europa förekommer en art, Argas reflexus, som påträffats i Italien, Frankrike och Tyskland, särskilt i duvslag. Ibland kan den till och med angripa människor.
Livscykel
Alla fästingar behöver tre olika värdar för att fullfölja sin livscykel. Fästingarna genomgår ett sexbent larvstadium, men får med tiden 8 ben som har häftskivor. Larven livnär sig på små reptiler, fåglar och mindre däggdjur. Det är de vuxna fästingarna som parasiterar på större däggdjur.
Sjukdomsspridare
Fästingar kan överföra ett flertal sjukdomar till människan. De vanligaste i Sverige är borrelios och TBE. Det finns även fästingburen tyfus. Många djurarter har sina egna fästingburna sjukdomar, till exempel ehrlichios, vilket är ett problem vid boskapshållning.
Arten Ixodes ricinus är vanlig i Sverige. Den angriper framför allt hundar, men också de flesta andra däggdjur och även fåglar. Från att ha varit endast 2-3 mm lång sväller den ut till en längd av cirka 10 millimeter, på 9 dagar. Kroppen är då så elastisk att den studsar som en gummiboll. Till färgen är den vit, blåaktig eller brun, bortsett från den mörkbruna, glänsande kitinplåten på ryggens främre del.
I tropiska länder är fästingarna både talrikare och mer besvärliga.
Borttagning av fästing
Fästingar bör avlägsnas direkt när de påträffas på huden. Den ska dras rakt ut, långsamt, med en pincett så nära huden som möjligt. Fästingborttagare finns att köpa på apotek och underlättar borttagning. Om man försöker rycka bort en fästing med våld kan den med hullingar försedda snabeln bli kvar i såret och kan där vålla inflammation. Smör, olja eller nagellack bör inte användas, för då kan fästingen smitta ner värden, innan den släpper. Om en del av fästingen blir kvar, kan det bli en lokal liten svullnad, liknande en böld eller finne. Tvätta med jodopax eller klorhexidin och håll såret rent.
Borreliainfektioner brukar inledningsvis typiskt yppa sig som en ringformig, växande rodnad kring bettstället. Om man efter 2 - 30 dagar efter fästingbettet ser en sådan rodnad, vilken växer till en handflatas storlek, så skall man omedelbart uppsöka läkare. Denna rodnad visar sig bara hos 50-75% av dem som blivit smittade med borrelia. Alla får dock influensaliknande symptom (sommarinfluensa). Utan behandling kan allvarliga, kroniska besvär som svår klåda, trötthet, aptitlöshet, njurpåverkan, svullnad, huvudvärk, nackstelhet och ledbesvär uppträda.
Se även
Källor
Externa länkar
- entomologi.se
- TBE och Borrelia Patientföreningen
- Fasting.nu, allmänt om fästingar och fästingburna sjukdomar (producerad av Baxter AB).
- Fästingburna sjukdomar hos hund i Spanien. (producerad av Pet Vet Kamu).
