Engelsk springer spaniel
Från Rilpedia
| Engelsk springer spaniel | |||||||||||||||||||||||||
 Leverfärgad och vit springer |
|||||||||||||||||||||||||
| Ursprungsland | Mall:Landsdata Storbritannien Storbritannien | ||||||||||||||||||||||||
| Smeknamn | Springer | ||||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||||
Engelsk springer spaniel är en hundras tillhörande grupp 8 (stötande och apporterande hundar samt vattenhundar). Springer spanieln anses vara en av de mest ursprungliga spanielraserna, härstammandes från äldre jaktspaniels. Idag delas rasen ibland informellt upp i olika typer specialiserade för olika ändamål (s.k bench- respektive field-typ). Typiskt för alla engelska springrar, oberoende av vilken typ de tillhör, är att de är aktiva och träningsvilliga hundar, vilket gett rasen gott rykte inom ett flertal hundsporter, såväl som ett populärt val för den sportiga familj som söker en aktiv sällskapshund.
Innehåll |
Beskrivning
Utseende
Engelsk springer spaniel förväxlas ibland med sin kanske mer kända släkting cocker spaniel. De två kan särskiljas inte minst genom att springer spanieln är större till storleken, och dessutom är kraftigare byggd samt förekommer i färre färger. Medan cockern förekommer i ett flertal olika färger och teckningar är springer spanieln alltid brunvit eller svartvit (med eller utan tan-teckning). Rasen påminner till utseendet även om sin släkting welsh springer spaniel, mot vilken den särskiljer sig genom att welsh springern alltid är rödvit och har slättrimmade öron. Welsh springer spaniel har också ett spetsigare nosparti och är mer lågställd.
Enligt FCIs rasstandard för springer spanieln, vilken även Svenska kennelklubben följer, skall springern vara symmetriskt byggd, kompakt och stark. Det är den mest högresta spanieln och likväl den brittiska landspaniel som är mest byggd för att springa[1]
Skallen är av medellängd, relativt bred med svagt markerad nackknöl. Nospartiet är ungefär lika långt som skallen, relativt brett och djupt och väl utfyllt under ögonen. Välutvecklade näsborrar. Rasen skall ha välutvecklade läppar och starka käkar med komplett saxbett. Ögonen är medelstora, varken utstående eller insjunkna med ett piggt och snällt uttryck. Till färgen är de mörkt hasselnötsfärgade. Öronen är av god längd och hålls nära huvudet, ansatta i ögonhöjd. De skall vara väl bepälsade. Halsen har god längd och är stark och muskulös. Kroppen är stark, med välutvecklad länd och djup bröstkorg. Frambenen är raka med välutvecklad benstomme. Breda och välmusklade lår och kompatka, rundade tassar.[1]
Svansen har traditionellt kuperats men detta är numera förbjudet i flera länder, inklusive Sverige och även i rasens hemland England, där numera endast hundar som skall användas uteslutande till arbete och vissa andra undantag får kuperas. [2] Okuperad skall springerns svans bäras relativt lågt, helst inte över rygglinjen, och vara väl bepälsad.
Pälsen skall vara av medellängd med längre behäng på öron, undersida och benens baksidor. För att få rätt utseende trimmas springern, oftast ungefär varannan månad. Rasen förekommer i två färger - leverfärg (mörkt brun) eller svart. Dessa kombineras alltid med vitt i olika mängder, och kan även kombineras med roströda tecken på bland annat ben, nosparti och över ögonen, s.k. tan-teckning. Dessa hundar benämns ofta som trefärgade. Hos europeiska springrar är det vanligt med småfläckar i det vita, medan amerikanska springrar av s.k. bench type (utställningstyp) ofta har klarvit teckning. Standarden föreskriver dock ingen preferens i hur teckningen skall se ut. Svarta springer spaniels har mörkbruna ögon och svart nosspegel. Leverfärgade springrar saknar förmåga att producera svart eumelanin vilket gör att de för något ljusare ögon och brunaktig nosspegel.
Storlek
Rasstandarden föreskriver att den engelska springer spanieln skall vara ca 51 cm hög, men det är vanligt med individer som är något högre. Vikten ligger oftast på ca 20-24 kg.
Temperament
Den engelska springer spanieln skall enligt rasstandarden vara vänlig, glad och arbetsvillig. Blyghet och aggressivitet är absolut inte önskvärt.[1] Typiskt för rasen är att vara aktiv men ändå följsam, läraktig och mån om att vara till lags.[3]
Field & bench springer
Springer spanieln förekommer, liksom många andra över världen vanliga raser, i flera olika typer som är specialiserade på olika användningsområden. Viktigt att veta är att dessa inte är olika raser - samtliga faller under samma rasstandard. Vilken typ som är mest "korrekt" kan i många fall diskuteras och vid val av hund skall man utgå från vilken roll hunden skall fylla. De typer som engelsk springer spaniel brukar delas upp i är:
- Field type kan närmast översättas till 'fälttyp'. Detta är den form av springer spaniel som i första hand avlats fram till jakt. Till utseendet är den alltigenom mindre extrem än andra springer spaniels och liknar i byggnaden mycket en Kleiner Münsterländer. Det förekommer även en motsvarande jaktvariant inom cocker spanieln.
- Bench type betyder bokstavligt 'bänktyp' (troligtvis syftande på hur hundarna på en del utställningar sitter på bänkar i väntan på bedömning), brukar kallas för utställningstyp. Denna typ av springer spaniel är den som oftast ses i Sverige och som de flesta förknippar med rasnamnet.
En annan form av indelning är att jämföra hur rasen utvecklats i olika länder. I USA har den engelska springer spanieln av utställningstyp utvecklats till en mycket elegant uppenbarelse, med svallande hårmängder, hög svansföring och klart avgränsade färger (ofta med färgad "sadel" på kroppen och utan småfläckar i det vita), medan den brittiska springern är alltigenom mer moderat till utseendet. De springer spaniels vi ser i Sverige är allra oftast mer lika de brittiska än de amerikanska.
Användningsområde
Den engelska springer spanieln är en ras med relativt stora motionskrav, och därmed en hund som inte mår bra av att enbart tas med på koppelpromenader[3]. För att må bra fysiskt och psykiskt bör springern få möjlighet att arbeta. Även om rasen ursprungligen är framavlad som jakthund har den även visat sig passande till ett antal andra sporter.
Jakt
Springern arbetar naturligt i ett zick-zack-mönster där den söker av området framför jägaren. Dess uppgift är att markera, stöta och apportera vilt inom skotthåll för jägaren på säväl land som i vatten. Rasen används i huvudsak till fågeljakt men även till jakt på t.ex. vildkanin och hare [3]. Rasen har även ett antal individer som meriterats i viltspår och/eller används som eftersökshundar.
Övrigt
Rasen har genom sitt följsamma temperament kombinerat med sin goda fysik visat sig lämplig till ett flertal sporter, såsom lydnad, agility, viltspår och freestyle. Springern är även ett populärt val för den som vill syssla med hundutställning.
Hälsa
Liksom inom flertalet hundraser kan man återfinna vissa sjukdomar hos springer spanieln. De åkommor som seriösa uppfödare framförallt arbetar för att motverka är PRA, höftledsdysplasi och en genetisk sjukdom som heter Fucosidos. Detta är en neurologisk sjukdom som nedärvs som ett recessivt anlag och oftast yttrar sig hos den redan vuxna hunden där den kan ge symptom som vinglighet, beteendeförändringar, hudproblem och viktnedgång. Med tiden blir symptomen allt värre - drabbade hundar överlever sällan fyra års ålder[3]. För att säkerställa att avelshundar inte bär på defekten används idag DNA-test.
Hundar med tunga, nedhängande och välbepälsade öron anses vara predisponerade för öronproblem[4]. Springer spanieln hör till denna grupp. Om hunden inte har öronproblem innan skall man inte rota i öronen annat än att kontrollera att de är rena[4], men för att förebygga problem kan man med fördel raka insidan av springerns öron, för att på så sätt underlätta luftventileringen och minska risken för att fukt tränger in i örat.
Popularitet
I Sverige är den engelska springer spanieln i dagsläget en relativt vanlig ras. År 2008 hade rasen 780 nyregistreringar, och totalt sett är rasen för nuvarande den 16:e vanligaste hundrasen i Sverige[5]
Historia
Många äldre avbildningar och målningar visar hundar av en typ som är förvånansvärt lik dagens engelsk springer spaniel. Rasen anses tillsammans med welsh springer spaniel och clumber spaniel vara den mest ursprungliga spanielrasen[6] Rasen var under lång tid känd som springing spaniel - namnet beskriver hundens sätt att arbeta. Hunden sökte upp fågel och på kommando sprang den in i buskaget för att på så sätt driva bytet på flykt.
Vid de första hunduställningarna, vilka hölls i England, visades hundar av varierande spanieltyp tillsammans under rasnamnet springing spaniel. Det var inte förrän i början av 1900-talet som de delades upp i de olika spanielraser vi har idag. Den engelska springer spanieln godkändes som egen ras 1902. I Sverige vann rasen i popularitet speciellt under 1940-talet, även om den redan innan funnits i Sverige.[6]
Referenser
- ↑ 1,0 1,1 1,2 ”English springer spaniel” (DOC). http://www.fci.be/uploaded_files/125A2003_en.doc. Läst 19 februari 2009.
- ↑ ”Mutilations and tail docking of dogs”. Department for Environment Food and Rural Affairs. 19 februari 209. http://www.defra.gov.uk/animalh/welfare/act/docking.htm. Läst 19 februari 2009.
- ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 ”Om rasen”. Springerklubben. http://springerklubben.org/. Läst 19 februari 2009.
- ↑ 4,0 4,1 ”Veterinären berättar: Diagnosen är öroninflammation”. http://www.hundsport.se/redaktionellt/veterinaren_mapp/diagnos_oronproblem.html. Läst 19 februari 2009.
- ↑ Torsten Widholm (red.) Svenska kennelklubbens registreringstatistik (2009) Hundsport. (1-2).
- ↑ 6,0 6,1 Willes, Renée: All världens hundraser, MB Förlag, Uppsala (Svenska). ISBN 91-89090-79-9.
