Eduardo Frei Montalva
Från Rilpedia
Eduardo Frei Montalva, född 16 januari 1911 i Santiago de Chile, död 22 januari 1983 i Santiago de Chile, jurist, redaktör och politiker, kristdemokrat, Partido Democrata Cristiano (PDC) var Chiles president mellan 1964 och 1970. Ingick äktenskap med Maria Ruiz Tagle och fick fem barn. Hans äldste son Eduardo Frei Ruiz-Tagle var Chiles presidient 1994-2000.
Talman i senaten 1970-1973. Medlem av senaten 1949-1973. Presidentkandidat 1958. Bildade det kristdemokratiska partiet i Chile och blev dess första ordförande 1957. Ordförande för partiet: Falang Nacional 1941-1946. Ordförande för Kristdemokratiska internationalen (CDI) 1967-1972.
Han avled i Santiago de Chile efter en tids sjukdom. En utredning om de närmare omständigheterna kring hans död påbörjades 2006 efter påståenden från familjen om att han förgiftades.
Innehåll |
Bakgrund
Eduardo Frei Montalva föddes i en medelklassfamilj, Santiago de Chile den 16 januari 1911. Hans fader Eduardo Frei Schlinz, en Schweizisk född invandrare, från Österrike, och hans moder, Victoria Montalva. Martinez Eduardo Frei fick studentexamen från Instituto Humanidades Luis Campino och studerade juridik vid Uiversial Católica de Chile och fick examen som kursetta 1933. 1934 skrev Frei artiklar El Diario Ilustrado och tog ansvar för dagstidningen El Tarapacá de Iguique som chefsredaktör. 1937 återvände Frei till akademin för att undervisa i arbetsrätt vid katolska universitet och socialvetenskap vid socialhögskolan i Santiago.
Frei var Chilensk delegat 1934 till den Internationella katolska studentkongressen i Rom. Denna händelse fick ett stort inflytande för Frei. Under kongressen fick Frei träffa Pius XI; Kardinal Eugenio Pacelli, senare Påve Pius XII; och Jacques Maritain fransk filosof, känd för sin kristna sociala samhällslära, sin nythomistiska forskning och sin filosofi: Personalism. Dessa tre män fick ett stort inflytande för hans politiska filosofi.
Frei var djupt religiös och blev tidigt intresserad av politik och samhällsfrågor. Han orienterade sig mot traditionellt katolskt tänkande i Chile och det konservativa partiet. Men Frei ansåg tidigt att detta parti var motståndare även till förändringar som han ansåg måste genomföras i det chilenska samhället och att partiet saknade lösningar på en rad viktiga sociala problem. Frei ansåg också att det konservativa partiet förlorade inflytande till nya partier. Frei tillhörde en grupp unga medlemmar som lämnade partiet och grundade sitt eget parti 1938, Falange Nacional (FN). Detta parti var ett försök att realisera en reforminriktad katolicism i politiken. FN var såväl anti-marxistiskt som anti-kapitalistiskt. Frei kandiderade 1937 för en plats i det regionala parlamentet för Tarapacáprovinsen, där han var chefredaktör för en dagstidning i staden Iquique. Freis första försök misslyckades. Frei var FN:s ordförande 1941-1946.
I maj 1946 blev Frei utnämnd till minister för arbetsmarknad och offentliga arbeten i President Juan Antonio Rios samlingsregering, men lämnade regeringen i protest januari 1947 efter att Rios hade givit polis och militär order att öppna eld mot strejkande arbetade. Senare blev Frei åter arbetsmarknadsminister i president Gabriel González Videlas regering, som hade efterträtt Rios. Frei blev nationellt respekterad för sin strävan att modernisera Chiles eftersatta trasportsystem. Efter att ha misslyckats med att bli invald i flera valkampanjer blev Frei invald i senaten 1949 och blev återvald 1953 och 1957. FN och Social kristna konservativa partiet slogs ihop och bildade det kristdemokratiska partiet (PDC) 1957 och valde Frei till sin första ordförande. 1958 kom Frei på tredje plats i presidentvalet efter Jorge Alessandri som vann, kandidat för konservativa och nationalister, och Salvador Allende Gossens som var kandidat för socialister och kommunister. PDC hade valt att inte samverka med något annat parti trots förslag från liberaler, radikaler och socialdemokrater.
Frei ingick äktenskap med Maria Ruiz-Tagle och fick fem barn. Freis äldste son: Eduardo Frei Ruiz-Tagle, var Chiles president 1994-2000.
President
Under perioden fram till nästa presidentval gick kristdemokraterna strakt framåt samtidigt som den konservativa alliansen gick bakåt, främst på grund av problem med att lösa landets svåra ekonomiska kris med hög inflation, fallande reallöner och växande arbetslöshet. För många väljare 1964 framstod PDC och Frei som den enda trovärdiga, icke socialistiska kandidaten mot den enade vänstern (FRAP), Allende hade lyckats få socialdemokraterna och några andra mindre vänstergrupper att ansluta sig till hans allians av socialister och kommunister. Denna gång vann Frei med 55,6 procent och besegrade Allende som kom tvåa med 38,6 procent och Alessandri som kom trea, detta stämningsläge i opinionen gjorde att kristdemokraterna fick många röster från både höger och mitten som annars hade gått till andra kandidater.
Frei och PDC hade som valtema att starta en ”Laglig revolution med frihet och social utveckling.” Frei utlovade också en jordreform och att avskaffa inflationen, införa chilensk kontroll över landets koppargruvor, som var i amerikansk ägo, bekämpa analfabetismen på landsbygden. Under slagordet: Utan familjer inget samhälle!, lanserade Frei ett omfattande socialt program för familjer med många barn och små inkomster. Programmet innehöll förslag på långfristiga lån, utan ränta och borgen, till småhus och för inventeringar i jordbruk och egen näringsverksamhet, samt införande av barnbidrag för fattiga familjer.
Efter segern i valet till kongressen 1965, PDC blev största parti och fick egen majoritet i deputerade, lyckades Frei och PDC i stor utsträckning att uppnå sina politiska mål, 51 procent av koppargruvorna förstatligades. Men Freis försök till en jordreform misslyckades, endast få jordlösa bönder fick ägande till egen mark. Hans familjepolitik förverkligades och långivning för småhus och småföretag genomfördes. Inflationen minskade, men låg kvar höga nivåer mellan 15-25 procent, från tidigare nivåer mellan 30-40 procent.
Frei tog ett initiativ till att bilda Andernspakten, ett frihandelsområde och en överstatlig organisation för länderna i Latinamerika, med EU som förebild. Planerna kom aldrig att förverkligas på grund av oenighet mellan regeringarna om vad organisationens institutioner som parlament och domstol skulle placeras och de militärkupper som genomfördes i flera länder under 70-80 talen.
1970 var det inte möjligt för Frei att kandidera för ytterligare en period. Inviter från konservativa och liberaler om ett att införa en speciallag för Frei, som skulle möjliggöra ytterligare en period, avvisades av PDC som olaglig och stå strid mot Chiles konstitution. Valet 1970 vann Allende med 35,8 procent före Alessandri med 36,3 och PDC:s kandidat Radomiro Tomic blev trea med 27,9.
Syn på Allende och Pinochet
Efter Allendes valseger 1970 blev Frei övertygad om Allende ville införa vad han kallade för ett ”totalitärt projekt” och ett ”kommunistiskt tyranni”. Frei menade att Allende medvetet bröt den överenskommelse som den samlade vänstern (FRAP) hade träffat med kristdemokraterna, om att respektera det demokratiska systemet, privat äganderätt, oberoende domstolar och en fria massmedier, för att få PDC stöd inför kongressens val av president. Enligt då gällande konstitution så var det kongressen som slutgiltigt utsåg president om ingen kandidat hade nått upp 50 procent i valet. Kristdemokraterna ansåg att den kandidat som fick flest röster skulle bli vald för att undvika en upprepning av vad som hände när Alessandri blev vald. Men PDC ställde krav på att Allendes maktutövning skulle ge enligt konstitutionen och annan lagstiftning. Som grund för sina anklagelser om att Allende hade brutit avtalet, förde Frei fram flertal exempel på olagligt beslag av mark och fastigheter av vänsteranhängare, vägran att följa domslut och vänsterpartiernas kampanj hot högsta domstolen, blockader av oppositionella medier, och flera försök att med våld att avsätta regimkritiska guvernörer.
Frei förde fram som ytterligare argument för att stödja kuppen att ekonomin kollapsade under Allende, vid militärkuppen 1973 var inflationen uppe i hela 450 procent, och att Frei hyste en förhoppning om att Chile efter en kort tid med generalerna vid makten skulle återgå till situationen innan 1970. Flertalet kristdemokrater och liberaler välkomnande kuppen (källa saknas) med förhoppning att militären skulle återupprätta demokratin, eftersom landets militär till skillnad mot flertalet andra länder i Latinamerika hade en demokratisk tradition. Den 22 augusti 1973 beslutade senaten att förklara Allendes maktutövning för att stå i strid med grundlagen och att ha försatt Chile i ett tillstånd av koas och upplösning. Några veckor senare störtades Allende i militär kupp ledd av General Augusto Pinochet.1974 skrev Frei i ett brev till Mariano Rumor, som efterträtt honom som ordförande för den kristdemokratiska internationalen, att kuppen var nödvändig för att stoppa etableringen av en kommunistisk diktatur.
Frei blev senare en motståndare till diktaturen. Frei utnyttjade en relativa frihet som hans internationella berömmelse gav honom till att agera mot regimen på olika sätt. 1975 inledde hade en nationell namninsamling mot militärregimen och med krav på återgång till demokrati. Kampanjen misslyckades. Han tog initiativ till en regimkritik organisation inom den katolska kyrkan och framförde sin kritik internationellt genom att ställa upp för utländska journalister. Frei var under övervakning av säkerhetstjänsten och hans pass togs i beslag.
Frei var en produktiv skribent. I hans texter är inspiration från personalism och kommunitarism tydlig. Debattartiklar, essäer och analyser av politik, social utveckling och kommentarer kring juridik och författningsfrågor publiceras i hela Latinamerika. Under militärdiktaturen smugglades manuskript utomlands och publicering i Chile skedde genom illegala kanaler. Frei sista större text: The Humanist Message från 1981 som skrevs på engelska, med hjälp av släkting, för publicering i Nordamerika och Europa.
Efter sitt återval till senaten, strax innan militärkuppen 1973, avslöjade U.S. Foreign Realtions Subcommittee i Washington att CIA i hemlighet hade stött hans valkampanj 1964 genom finansiering av annonsering och utbildning av valarbetare med 20 miljoner dollar. Detta avslöjande skadade Frei och PDC trovärdighet, främst i Chile där många vänsterväljare ifrågasatte om kristdemokraterna och Frei verkligen bedrev en mittenpolitik.
Död
Frei avled i Santiago den 22 januari 1982, i sviter efter ett kirurgiskt ingrepp i bukhålan. Hans död orsakades av en efterföljande blodförgiftning. Frei är begravd på Cementerio General de Santiago.
Hans död har blivit omdiskuterad och anklagelser har framförts om att Frei skulle ha blivit förgiftad av Pinochets säkerhetstjänst DINA. Efter att spår av senapsgas hade påträffas i Freis kropp efter en obduktion genomförd av ett forskarlag från Gents universitet i Belgien , lämnade hans familj in en stämning till en lokal domstol med krav om att en brottsutredning skall påbörjas och att en ny dödsförklaring skall genomföras. 2007 avvisade en lokal domstol familjens krav, familjen överklagade detta domslut till en regional domstol.
Hösten 2008 har denna domstol ännu inte avgjort ärendet.
Källor och länkar
- Niels Arböl, Kristdemokraterna en världsrörelse, (1982).
- Thomas L Edward, devolopment an reform in Chile: Progress Under Frei 1964-1970, (1972).
- Leonard Gross, The Land, Best Hope: Eduardo Frei and Chilean democracy (1967).
- Edward J Williams, Latin American Christian Democratic Parties (1967).
http://www.answers.com/topic/eduardo-frei-montalva
http://www.mundoandino.com/Chile/Eduardo-Frei-Montalva
http://countrystudies.us/chile/29.htm
http://findarticles.com/p/articles/mi_gx5221/is_/ai_n19136632
http://www.brandt21forum.info/Bio_Montalva.htm
http://www.gwu.edu/~nsarchiv/news/20040925/index.htm
http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/6289209.stm
- Wikimedia Commons har media som rör Eduardo Frei Montalva
| Chiles presidenter |  |
|||
| Blanco Encalada | Freire | Pinto Díaz | Prieto | Bulnes | Montt Torres | Pérez | Errázuriz Zañartu | Pinto Garmendia | Santa María | Balmaceda | Montt Álvarez | Errázuriz Echaurren | Riesco | Montt Montt | Barros Luco | Sanfuentes | Alessandri Palma | Figueroa | Ibáñez del Campo | Montero | Aguirre Cerda | Ríos | González Videla | Alessandri Rodríguez | Frei Montalva | Allende | Pinochet | Aylwin | Frei Ruiz-Tagle | Lagos | Bachelet | ||||
