Didrikssagan
Från Rilpedia
Didrikssagan, en från Tyskland härstammande och även i Norden under medeltiden vitt utbredd saga, vars hjälte är "Dietrich von Bern" (den lågtyska formen av hans namn är "Diderick" eller "Dirick", den norsk-isländska "Þiðrekr", den svensk-danska "Didrik").
Didrik är en av folkfantasien återkastad spegelbild av den historiske Theoderik den store, ostrogoternas kung, Italiens erövrare (död 526), och "Bern" är en förvrängning av Verona. I Tyskland blev sagan om Didrik och hans hjältar satt i förbindelse med andra sagor, nämligen den ursprungligen östgotiska Ermanariksagan, som rör sig kring hjältar ur sagan om Didrik av Bern. (Efter en valvmålning i Floda kyrka i Södermanland.) den historiske Ermanarik (död 375), och den frankisk-burgundiska Völsung-Niflunga-sagan, vilken, genom den däri uppträdande sachsiske "huna"-kungen Etzel, sammangöts med minnet av hunnernas kung Attila (d. 455), som man trodde sig igenkänna i Etzel.
Till Norden tycks Völsunga-, Niflunga- och Ermanarik-sagorna ha kommit vid en tid då Didrikssagan ännu inte var utbildad eller åtminstone förenad med dem. Väl namnes "Þiðrekr" i ett par eddakväden, men dessa hänger endast helt löst tillsammans med de övriga. Likaledes finnes en Thjo(d)rik, som fordom var herre öfver Hreidhafvets (Medelhavets) stränder, nämnd på den svenska Rökstenen. I Tyskland finner man ett mycket gammalt spår av Didrikssagan i det forntyska, från 9:e århundradet härrörande, kvädet om striden mellan Hiltibraht (Hildebrand), Didriks ypperste rådgivare och vän, och sonen Hadubraht. I 12 :e århundradet ombildades detta kväde till en hjältesång, -"Das Hildebrandslied", och en troligen samtidig melodi till densamma är ännu i behåll.
Ett annat, sannolikt mycket gammalt vittnesbörd om ifrågavarande sagas tillvaro i norra Tyskland är ett litet nedertyskt kväde, "Konung Ermentriks döt", vari skildras ett härtåg, som "Dirick" företog mot en frankisk konung, "Ermentrik". Sannolikt fanns det många kväden av detta slag. I varje fall kände, till följd av sachsarnas gamla kväden (fornkvæði), varje sachsiskt barn kung Didrik och hans kämpar, enligt vad det påstås i företalet till den norsk-isländska "Þiðrekssagan" från tiden omkring 1250. I Sydtyskland blev sådana smärre, folkliga kväden samlade och samarbetade till större dikter, först och främst "Nibelungenôt" (från omkring 1140), som ännu finns i en bearbetning från omkring 1210, nämligen den namnkunniga "Nibelungenlied", vars innehåll är Sigfrieds eller Sigurd Fafnesbanes bedrifter och hans banemäns, nibelungarnas, undergång vid besöket hos deras svåger Etzel, varvid Didrik spelade en huvudroll. Andra högtyska dikter och episoder, hörande till Dietrich-sagokretsen, är "König Ruother", "Walther und Hildegund" (från 12:e årh.), dikterna om "Ortnit" och "Wolfdietrich" (från 1225-30), om dvärgen "Laurin", "Der grosse xosengarten", likaledes behandlande dvärgasagor (från 1250 eller senare), "Die rabenschlacht" och "Dietrichs flucht" med fler.
Till Norden tycks sagorna om Didrik och hans hjältar ha kommit redan i 12:e århundradet genom smärre nordtyska kväden. De möttes här, företrädesvis i Danmark och Sverige, av några mycket bleknade minnen om Sigurd och andra forntidshjältar. Båda dessa traditioner alstrade kämpavisor, av vilka några är bevarade och bland vilka i synnerhet märks visorna om Vidrik Verlandssöns kamp med Langben Riske och Sivard Snarensvends tornering med sin frände den unge Hum-lung ("De voro sju och sju sinom tjugu"). Enligt norrmannen G. Storms mening härrör ifrågavarande folkvisor från Didrikssagans svenska översättning (från 1440) - en mening, som blivit starkt bekämpad av Sophus Bugge och Svend Grundtvig. Vid mitten av 13:e århundradet uppträdde en norrman eller en islänning, som "efter tyska mäns berättelser", vilka han sannolikt hört i Bergen (huvudorten för hansestädernas handel på Norden), samlade och samarbetade en i många hänseenden utmärkt framställning (i vilken han här och där tillika använde den nordiska traditionen om völsungar och gjukungar) av hela sagokretsen, den så kallade "Þiðrekssagan" (utgiven av bland andra C. R. Unger, 1853), förut vanligen, men oriktigt kallad Vilkinasaga, därför att detta namn användes i Johan Peringskiölds svenska upplaga och översättning (1715). Av denna stora berättelse kom under tiden mellan 1434 och 1447 (se G. Storm, "Sagnkredsene om Karl den store og Didrik af Bern", 1874, s. 141) en pergamentshandskrift till Sverige. Kort därefter skrev en okänd författare, sannolikt med tillhjälp av folkvisor och levande sagor, efter denna handskrift en svensk Didrikssaga (under titeln "Sagan om Didrik af Bern" utgiven 1850-54 av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius).
Emellertid sökte man även i Tyskland sammanfatta innehållet av de gamla dikterna, nämligen i en prosaframställning, "Das heldenbuch" (från omkring 1477), vilken dock är den nordiska sagan underlägsen i fråga om såväl fullständighet som livlighet. Huruvida detta arbete haft inflytande på den nordiska traditionen är mycket tvivelaktigt. I slutet av 15:e århundradet överflyttades däremot i rimmad form den tyska dikten om "Kong Laurin" till danska (utgiven av C. J. Brandt, i "Romantisk digtning fra middelalderen", 1870).
På Sveriges historieskrivning har Didrikssagan utövat stort inflytande. Med stöd av densamma upptaga såväl "Gamla krönikan" av 1448 och "Lilla rimkrönikan" som de flesta framställningar av Sveriges historia konungarna över "Vil-kinaland" (vilket antogs vara Sverige) i den fornsvenska kungalängden. Tron på denna längds riktighet och ålder stärktes ytterligare, då J. Bureus 1634 fann det gamla norska pergament, som i 15:6 årh. kommit till Sverige, men i synnerhet genom Olof Rudbeck d.ä.s "Atlantica" samt Peringskiölds upplaga och översättning av 1715. Redan Olaus Petri hänvisade dessa fabelkonungar till "Teoderiks von Bern historia och fabler"; men det är dock först våra dagars kritik, som lyckats sprida ljus över rätta förhållandet.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Didrikssagan, 1904–1926 (Not).
