Från Rilpedia

Dick de Pauw, född 1893, dödsår okänt, var en engelsk jazzviolinist och kapellmästare, vilken under en stor del av 1920-talet var verksam i Sverige.

I England ingick de Pauw bland annat i Jack Hyltons orkester och medverkade på dennas första skivinspelningar i maj 1921.

1924 kom de Pauw till Sverige med en orkester, vilken med början nyårsafton 1924-25 inledde ett mångårigt engagemang på Grand Hôtel i Stockholm. Den svenska jazztrumslagaren Anders Soldén har i sina anteckningar skildrat hur orkesterns hade med sig nya spelsätt som svensk publik och musiker tidigare inte sett:

[...] de voro fem man: violin, sax, piano, banjo, trummor. Pianisten bara kompade och trumslagaren Grossman slog bom-bom på bastrumman, vilket man tyckte var festligt. Något man aldrig hört förr var att trumslagaren sjöng i chorus. Det slog an väldigt på publiken. Den bästa av dom allihop var saxofonisten Clarkson. Han var den förste här som nicklade på sax. Bra ton. [Anm: att "nickla" var dåtida musikerslang för att improvisera; ett ord bildat utifrån den kände amerikanske jazzmusikern Red Nichols namn.]

Andra samtida svenska jazzmusiker som vittnat om vlket stort intryck det gjorde att se och höra de Pauws orkester är trumpetarna Gösta "Chicken" Törnblad och Elis "Plutten" Redlig.

Utöver ett flertal säsonger på Grand Hôtel framträdde de Pauws orkester även på bland annat Trädgårdsföreningen och Liseberg i Göteborg. Han medverkade också flitigt vid radiosändningar samt framträdde som skribent och tecknare i tidskriften Charme.

de Pauw gjorde även skivinspelningar. I maj 1926 spelade han med sitt "Royal Dance-Band" för Polydor in melodierna Wait till tomorrow night och Next to you, I like me next to you (på den senare titeln framträder de Pauw, förutom på fiol, även på så kallad "jazzflöjt", det vill säga slide whistle). Vid denna tid hade de ursprungligen rent brittiska musikerna i orkestern börjat blandas upp med inhemska svenska förmågor, däribland Ragge Läth på trumpet, Sune Lundwall på saxofon och klarinett, Nils Söderman på piano och Curt Ljunggren på banjo. Året därpå gjorde orkestern även inspelningar för His Master's Voice, då med Acke Sundin på banjo. 1929-30 följde ytterligare några skivinspelningar för Columbia.

Under en englandsturné med de Pauws orkester upptäckte Sune Lundwall kontrabasens möjligheter inom jazzmusiken och lanserade den senare som medlem av Svenska Paramountorkestern.

1931 återvände de Pauw till England. Ledarskapet över hans svenska orkester övertogs därvid av den ende kvarvarande engelske medlemmen, trumslagaren Billy Grossman. Om de Pauws fortsatta karriär och liv är mycket litet känt. Han förefaller dock ha fortsatt leda orkestrar samt även ha verkat som skribent i jazztidskriften Melody Maker. ^[1]

Referenser

1. ↑ Citat ur artikel av de Pauw ur Melody Maker 1933 på hemsida för Duke Ellington Music Society (DEMS)

Källor

• Jan Bruér och Bengt Nyquist: texthäfte till CD:n Varning för jazz (del 1 i Svensk jazzhistoria)
• Albert McCarthy: The Dance Band Era (London 1971)
• Brian Rust: Jazz Records 1897-1942 (5:e upplagan, Chigwell 1982)
• Svensk jazzdiskografi
• Svensk mediedatabas