Från Rilpedia

För datortermen, se daemon

Demon (gr. dai'mon, lat. daemon) betecknar ej sällan i den grekiska litteraturen, åtminstone hos Homeros och skalderna, helt enkelt gudom. Särskilt angavs därmed ett slags gudaväsen av lägre ordning.

I senare tid, efter Platon, tilldelas i litteraturen liksom i folktron en "daimon" åt var människa såsom hennes dubbelväsen eller skyddsande. Eller också betraktades demonen rent av såsom den vandrande ande, som tagit säte i människan och utgjorde hennes själ. Vissa rationaliserande senstoiker gjorde "daimon" ifrån att vara en andevarelse för sig till det gudomliga, förnuftiga i människan.

Lägre gudomligheter och andar, liknande grekernas demoner, förekommer med skiftande betydelse i all folktro. Sokrates "daimonion" uppenbarade sig som en röst, som varnade honom för det han ej borde göra. Demoner är enligt den judisk-kristna teologin fallna änglar som Satan drog med sig i syndafallet. Demonerna önskar att hävda sin rätt över världen, krossa mänskligheten och förstöra människornas själar. Demonerna vill att människan ska dyrka dem framför deras skapare, genom att erbjuda gåvor och välbehag som gentjänst, åtminstone till en början. Demonerna frågar sig vad Gud någonsin har givit människorna. De vill höja sig själva till deras rättmätiga plats, enligt dem själva.

Se även

• Demonologi
• Demonolatri
• Exorcism
• Maxwells demon

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).