Danse Macabre
Från Rilpedia
Danse Macabre är en senmedeltida allegori om det universella i döden, och som återfinns i konstverk, musikkompositioner och skönlitteratur. Danse Macabre föreställer den personifierade Döden, vanligen i form av skelett, som leder människor i en långdans mot graven; personerna som följer Döden i dansen är ofta kejsare, ynglingar, unga damer - ofta men inte alltid skelett. Allegorin syftar till att påminna om jordelivets förgänglighet och fåfänglighet (så kallat vanitasmotiv). Bakgrunden till allegorin finns i predikotexter.
Den äldsta framställningen av Danse Macabre är en fresk från en gravplats i Paris, från 1424. Ungefär samtida är samma motiv i Basel och Lübeck, samt träsnitt från Hans Holbein d.y. och Hans Lützelburger. Motivets uppenbara popularitet kan möjligen förklaras i samtidens oroligheter, i form av svält, hundraårskriget, och digerdöden. Danse Macabre manade till religiös bot och bättring, i likhet med mysteriespelen som också var populära.
I Tyskland kallades motivet Totentanz, i Spanien la Danza de la Muerte; det franska namnet, Danse Macabre, härrör troligen från Andra Mackabeerboken, vilken handlar om en moders och hennes sju söners grymma död. Fresker med skelettmotiv har en äldre historia än Danse Macabre. Ett annat vanligt motiv är tre skelett som följer tre unga män och påminner dem: Quod fuimus, estis; quod sumus, vos eritis (Vad vi var, är ni, vad vi är, kommer ni att bli).
Musikaliskt har motivet använts av Camille Saint-Saëns, Franz Liszt, Gustav Mahler, med flera, långt in i samtiden.
Se även
Referenser
- Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från en annan språkversion av Wikipedia.
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Danse Macabre
