Clas Livijns brev från Dennewitz
Från Rilpedia
Slaget vid Dennewitz 1813, skildras i ett brev från Clas Livijn till barndomsvännen Leonard Fredrik Rääf.
”Prästgården i Rödecke, 2 mil från Wittenberg, den 7 september 1813.
Broder Leonhard!
Då tillfället nu erbjuder sig och ledighet lämnas mig, kan (jag) ej bättre använda den än att språka några ord med dig. Ämnet blir naturligtvis det, varpå nu mera all vår diktan och traktan står eller kriget. Vi är i ett fientligt land eller Sachsen, och kosackerna utöva alla de grymheter dem lysta. Men även uppföra sig svenskarna på ett mindre anständigt sätt, och då jag i går i sällskap med kammarrådet Thomas jämte flera uppgick på slottet Rabenstein, för att bese dess sköna belägenhet, vilket den också verkligen förtjänade, mötte oss den därvarande Beamtes hustru med tårar i ögonen och berättade, det kronprinsens egen betjäning (H. K. H. var där inkvarterad) efter dess bortfart slagit upp kistor och saker, bortrövat allt dess silver och alla andra saker av värde samt däribland hennes egen vigselring. Under vår därvaro ditkom en amtman, vilken preussiska lantvärnet rövat, så att de till och med skurit av kjortelsäckarna för hans hustru. Här har vi tagit in hos en präst, som, ömsom plundrad av kosacker och svenskar, ej äger ett enda kreatur, ej en kudde och som med hustru och sex barn ej på flera, dygn haft annat än potatis till livsuppehälle. Men dessa scener blir numera något alldagligt. De strängaste åtgärder är tagna emot detta skändliga förfarande, som av H. K. H. med största missnöje anses, en egen därtill ämnad kommission är nedsatt, men hur är det möjligt att styra dylikt ofog, då till och med så till sägandes under dess egna ögon det ej kan hindras!
Sedan min sista skrivelse till dig har ingenting av värde tilldragit sig, vi har inryckt i Sachsen efter fransoserna, vilka, förföljda av Bülowska corpsen och kosackerna, ständigt vika. Efter nyare underrättelser skulle fursten av Moskva ha vid Torgau övergått Elbe för att med 60 000 man förstärka den nu mera till 40 000 man sammansmälta Ouadinoska (C. N. Ouadinot, 1761-1847, marskalk av Frankrike) corpsen. Detta föranledde H. K. H. att igår morgon avlägsna sin trosskolonn och framrycka med den övriga armén till Lobesahn, varest preussarna, svenskarna och ryssarna var koncentrerade. Man bereder sig på en avgörande träffning, men ännu ha vi ej hört någon betydlig kanonad.
Jüterbogk den 9 Sept.
Vad jag berättade såsom en förmodan i förrgår är nu mera fullbordat. Bulletinen skall tvivelsutan i våra tidningar införas och lär då lämna en fullständigare teckning av slaget vid Dennewitz, än jag kan göra. Några särskilda omständigheter därvid är, att greve Löwenhjelm ville dra armén åt höger, varigenom tvivelsutan densammas förstöring ej kunnat förekommas, därest ej kronprinsen, som vid dylika tillfällen har ögonen överallt, upptäckt och rättat felet. Åsynen av förenade ryska och svenska arméns ankomst, 40 000 man till de redan stridande 40 000, beskrivs såsom högst imposant. Svenskarnas ankomst ska ha avgjort dagen. Preussiska armén, överhopad av den massa av fiender, som anstormade den, vägde just fram och åter och hade tvivelsutan måst vika för övermakten, då den fick höra våra trummor. Under hurrarop anföll den nu, och vad som höjde deras mod, nedslog deras fiender. Våra trupper gjorde den dagen en marsch av 5 mil, och därunder sprang hela vänstra flygeln nära 5/4 mil. Ryssarna, som annars är tämligen lätta på foten, orkade ej att följa med, utan avsände täta budskickningar om marschens saktande. Då Cardell anryckte med fjorton kanoner, blev flykten å fiendernas sida allmän. Det är skada, att denne man inte är lika god människa som militär. Vid byn Dennewitz, varav slaget erhållit sitt namn, var trängseln och villervallan obeskriflig. Tusentals gevär och de flyendes tillhörigheter låg mellan hopar av döda och sårade. Våra tillbragte natten på slagfältet, varest de sårade, som ännu kvarlåg till aftonen följande dagen, framsläpade sig för att njuta någon värme. Flera däribland befanns alldeles nakna, sedan kosackerna och sachsiska bönderna plundrat vän och fiende utan åtskillnad.
Åsynen av slagfältet, vilket jag följande dagen såg var ryslig, men sublim. Det var redan plundrat, nakna döda låg mellan dödsskjutna hästar. Här och där kunde man av en kvarlämnad finare skjortlapp eller kalsonger sluta, var en officer låg. Ett särdeles skådespel lämnade en vid en skogsdunge stupad bataljon fransmän. Den hade slutit en fyrkant. På ena flygeln lågo sju trumslagare med deras trummor. Chefen framför genomborrad av ett bajonettstygn i bröstet. Det var en på själen gripande syn att se detta prov av mänskliga ordningen även kvarvara efter döden. Enskilda drag har jag hört flera berättas.
Då västgöta bataljon till exempel frammarscherade såg den en fransysk blesserad officer, som låg stödd på armbågen mitt emellan två av hans döda kamrater, hans blick på dessa var så hemsk, att ingen dristade plundra dem, ehuru de såg, att de slagna hade guldur. Några timmar därefter gick några dit för att hjälpa honom, men då var han redan i sällskap med sina kamrater i evigheten och kroppen naken, sedan kosackerna givit honom ännu ett stygn i bröstet. Ett slagfält borde vara det heligaste i naturen, och likväl låter man världens avskum där framrasa. Där så mångas blod runnit, där så många tårar, så många sköna avsked blivit givna, där rasa dessa kvinnliga djävlar i människogestalt - marketenterskor, där gå bönder, som för att få stöveln av en blesserad ej fråga efter, om de avriva de sista och ömmaste nerverna på en blesserads avskjut(na) lår.
Min bror (Carl Alexander Livin, 1790-1858, löjtnant vid Skaraborgs regemente, sedan tullförvaltare i Kungälv) som var kommenderad med sextio man att uppsöka sårade, fann i ett skogssnår en preussisk underofficer, en gosse om 16, 17 år, men en fin bildning.
Låret var avskjutit. Några sachsiska bönder hade redan avklätt honom kapott, rock, väst, stövlar och var sysselsatta med att dra byxorna av det skadade låret. Den sårade vältrade sig i ett slags raseri på marken. Men Carl var ej sen, lät strax fastta bönderna, som nu måste påkläda den sårade allt, vad de tagit, och därefter erhöll de något över sina lår, som om det ej tog utav, likväl tjänade i stället för en promemoria. Preussaren nickade flera gånger och skrattade, men de förstod ej varandra. Denna anekdot är obetydlig, men det är därav man skall få ett fullständigt begrepp om kriget. Alla föreställningar därom är felaktiga. Inbildningskraften kan ej skildra ett dylikt uppträde. Om jag också kan föreställa mig ett fält uppfyllt med döda människor, är sådant ej tillräckligt, dess rysligheter kan man så tämligen efterbilda, men ej dess erfarenhet. En omständighet måste jag berätta dig. Den bevisar att själva fransmännen ej är nedslagna av de olyckor dem drabbat. Då fångarna efter slaget fördes över slagtfältet och naturligtvis förlöjligades av sina besegrare, yttrade de ej allenast en utan flera gånger: »Skratta, skratta ni! Bonaparte skrattar åt Er!» Ävenledes förtäljer man, att då prinsen av Moskva (den franske marskalken Michel Ney, 1769-1815), som är utnämnd till kronprins i Sachsen, tog avsked av kejsaren, har han gett honom sitt hedersord därpå, att han skulle inom fyra dagar vara i Berlin. Också har han vågat allt och slutligen satt sig i spetsen för enskilda bataljoner.
Men den förenade arméns ankomst gjorde alla bemödanden fåfänga. Jag undrar ej därpå; att få se en armé, som man förmodar fem mil borta, på en gång i sin flank och höra ljudet av sjuttio bataljoners trummor bör ej vara så särdeles uppeldande till tapperhet. En gammal anekdot sedan Rühlsdorf måste jag omtala. Aftonen den 25, uppmanade kronprinsen soldaterna till mod; följande dagen och Löwenhjelm (generalmajor) skulle sådant tolka på svenska, då den blev författad i följande: Morgondagen kommer att illustrera svenska namnet i sekler. Många förstärkningskarlar var väl lika kloka på vad morgondagen skulle göra.
P. S. Historien om plundringen på Rabenstein är totalt nedtystad. Som vittnen vid uppträdet var utom mig kammarrådet Thomas, fältsekreterare Juvenius och revisor Martin, av vilka den första är född tysk och vi tre sistnämnde förstå språket, att inget missförstånd kan äga rum.”
- Källa: Clas Livijn. Bref från fälttågen i Tyskland och Norge 1813 och 1814, Stockholm 1909, sidorna 70-75.
