Carl Fredrik Ridderstad
Från Rilpedia
Carl Fredrik Ridderstad, född 18 oktober 1807 på Ridderstad i Rådmansö församling, Stockholms län, död 12 augusti 1886 i Linköping, tidningsredaktör och riksdagspolitiker. Far till Anton Ridderstad.
Ridderstad blev 1821 kadett vid Karlberg, där hans poetiska gåvor uppmärksammades av dåvarande lektorn A. A. Grafström. Efter det han blivit fänrik vid Hälsinge regemente, utgaf han åtskilliga poetiska arbeten, dels i kalendrar, dels särskilt under signaturen Rdd, såsom Tidsrunor (1831), Tids- och krigsbilder (1837) och Ungdomsbilder (1838), i vilka den unge poeten gjorde sig till tolk för den nya tiden - efter julirevolutionen - och gav uttryck åt dess idéer i en frasfylld och bildslösande form. Han slöt som ung fostbrödraskap med den norske skalden Wergeland. 1839 blev han löjtnant, men tog redan 1840 avsked för att uteslutande ägna sig åt författandet. Samma år utgav han tillsammans med Sturzen-Becker "Tidning för Stockholms län" i Norrtälje, men flyttade redan på hösten sin verksamhet till Linköping, där han blef medutgivare av "Östgötha correspondenten", som Palmær då innehade, men som denne icke orkade redigera. Ridderstad övertog 1843 ensam denna tidning, som under hans ledning blev ett av Sveriges mest ansedda landsortsblad. Till en början uppträdde Ridderstad med mycken iver för landsortspressens självständighet i förhållande till Aftonbladet. Han tillhörde "den nya tiden" och uppträdde frimodigt för dess idéer.
Som ledamot av ridderskapet och adeln bevistade Ridderstad riksdagarna 1844, 1847, 1850 och 1856, var reformsällskapets i Östergötland ombud vid allmänna reformmötet i Örebro 1849-50, riksdagsman i borgarståndet 1859, var han en av de förste adelsmän, som inträdde däri, samt senare 1862-65, liksom han representerade Linköpings valkrets i riksdagens andra kammare 1867-69. Ridderstad tillhörde den liberala sidan, men spelade ingen större roll vare sig i ståndet eller kammaren. I motsats till de flesta andra av de gamla liberalerna sympatiserade han med lantmannapartiet. Mot slutet av sitt liv blev Ridderstad utpräglat konservativ samt övergav sina förra frihandelsåsikter och lämnade även i andra avseenden sin ungdoms åskådning, ej minst rörande unionen.
Vid sidan af sin tidningsmannaverksamhet fortfor Ridderstad att ägna sig åt en vitter alstring av ganska omfångsrikt slag. Redan tidigt förekommo smärre dramatiska arbeten bland hans dikter. Större dylika lämnade Ridderstad i de i Stockholm uppförda historiska skådespelen Karl IX (1847) och Syskonen eller Hattarnes och mössornas strid (1848), i den sceniska monologen Carl XII vid Fredrikshall (1848) samt tvåaktskomedien Allas onkel (1848). Ej uppfört blev skådespelet Drottning Kristina i Italien (1848). Mycket större popularitet vann Ridderstad som romanförfattare. Han författade han de historiska romanerna Svarta handen (1848), vars hjälte är Axel v. Fersen d. y., Drabanten (1850) och Fursten (1852), som båda behandla tiden efter Gustaf III:s död, samt Drottning Lovisa Ulrikas hof (1855-56), i vilken händelserna 1756 utgöra kärnan.
Ridderstad, som var starkt påverkad av Eugène Sue, skrev också i dennes smak den rafflande Samvetet eller Stockholmsmysterier (3 delar, 1851) samt Fader och son (1852-53). Alla dessa romaner översattes till tyska. Hans Samlade skrifter utgavs 1877-81, och av hans historiska romaner utkom en gottköpsupplaga 1888. Redan långt förut hade Ridderstad offentliggjort sina Samlade dikter (3 bd, 1856-62), men dessutom både förut och efteråt utgett strödda poem och poetiska skrifter. Som historisk samlare uppträdde Ridderstad genom att utge Gömdt är icke glömdt (1846-53) och Minnen från äldre och nyare tider (1854-56). Sina levnadsminnen började han offentliggöra i Regnbågen (1882-83).
Referenser
