Från Rilpedia

Carl Edward Norström, född 30 maj 1815 i Åkersberg vid Trollhättan, död 5 september 1871 i Norrköping, var en järnvägsbyggare.

Han började redan 1830 tjänstgöra som ingenjörselev vid Trollhätte kanal. Efter att ha utfört bland annat flera kanalarbeten i Värmland utnämndes Norström 1836 till löjtnant och 1846 till kapten vid Flottans mekaniska kår. Från 1848 till 1849 företog han vidsträckta resor i Europa och Amerika för att studera ingenjörsyrket i allmänhet och särskilt järnvägsbyggandet. Efter hemkomsten var han undersökningsförrättare och arbetschef för Sveriges första järnvägsbyggen, Kristinehamns och Frykstads järnvägar.

År 1851 förordnades Norström till ordförande i den då utsedda järnvägskommittén och utnämndes 1852 till major i Väg- och vattenbyggnadskåren samt chef i norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet. Sedan 1855, då han och dåvarande majoren Carl Gottreich Beijer förordnades att som närmaste män under överste Nils Ericsons befäl leda arbetet vid statens järnvägsbyggen, börjades Norströms omfattande verksamhet som järnvägsbyggare. Dels som överingenjör 1858-65, dels som distriktsingenjör 1865-71, ledde han byggandet av betydande delar av västra, södra, nordvästra och östra stambanorna, tillsammans över 700 km. Han utnämndes 1863 till överstelöjtnant vid Väg- och vattenbyggnadskåren.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).