Från Rilpedia

Carl-Gustaf Hårdh (skrev sig Hårdh), född 11 juni 1674, död 10 januari 1744, var en svensk greve, krigare och riksråd. Far till Johan Ludvig Hård.

Hårdh var en tid i fransk tjänst, blev 1700 korpral vid livdrabanterna, följde Karl XII i fält samt vann hans ynnest genom oförvägen tapperhet och blind lydnad. Han utnämndes 1703 till generaladjutant samt 1706 till överste för Västgöta ståndsdragoner och löjtnant vid livdrabanterna. Han sårades vid Poltava, följde konungen till Turkiet, utnämndes 1710 till generalmajor och kaptenlöjtnant vid livdrabanterna, deltog i kalabaliken vid Bender 1713, där han ånyo blev sårad, samt utnämndes samma år till generallöjtnant. Han anförde en avdelning ("indelning") av den från Turkiet till Stralsund 1714-15 återtågande truppen och förordnades efter hemkomsten till generalguvernör i Skåne och blev 1717 general.

När skånska guvernementet delades, blev Hårdh 1719 landshövding över Malmöhus län. 1727 utnämndes han till riksråd. I rådet tillhörde Hårdh Arvid Horns anhängare och blev därför vid riksdagen 1738-39 "licentierad", d. v. s. avsatt. Hårdh fick 1710 friherrlig och 1731 grevlig värdighet.

Se även

• Släkten Hård af Segerstad

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).