Vedeldning
Från Rilpedia
Vedeldning är en vanlig källa till värme för uppvärmning av bostäder och matlagning över hela världen. På många håll har den dock numera i stor utsträckning ersatts av andra bränslen, som kol, olja och naturgas. I Sverige värms 20–25% av alla villor upp med vedeldning som huvudsaklig värmekälla.
Kamin och spis används ofta för vedeldning. Nackdelen med dessa för bostadsuppvärming är att de ger värme endast när det brinner och att bostäderna kan hinna kylas ner kraftigt nattetid när elden har brunnit ut. För att minimera detta finns vanligtvis ett rökgasspjäll som kan stängas till för att minimera värmeförlusterna genom skorstenen. Det är viktigt att elden brunnit ut helt innan spjället stängs eftersom det annars vid syrgasunderskott kan bildas kolmonoxid, som är en mycket giftig gas. Numera används kamin och spis endast i mindre sportstugor, manskapsbodar och liknande eller som sekundär värmekälla, det vill säga som ett komplement till annan värme vid till exempel strömavbrott.
Innehåll |
Utveckling
En tidig utveckling för att effektivisera vedeldning var konstruktionen av kakelugnen, som med hjälp av förlängda rökgaskanaler förmådde ta till vara på mer av värmen i rökgaserna än när man eldar i öppen eldstad. Kakelugnarna är eller var uppbyggda av mycket tegel, oftast med en vikt av mer än ett tusen kilo, och teglet kan ackumulera värme mellan inläggen, vilket gjorde att man blev mindre beroende av att ständigt hålla elden brinnande.
När vattenburen centralvärme introducerades började man elda med pannor som gick mer eller mindre kontinuerligt då uppvärmningsbehov förelåg. Pannan måste dimensioneras för kunna värma huset på rimligt kort tid. Effekten brukar därför vara betydligt högre än om värmetillförseln vore kontinuerlig. Ett problem som dyker upp då är att detta maximala behov bara föreligger under ett begränsat antal vinterdagar. Under alla andra dagar måste pannans lufttillförsel strypas för att radiatorvattnet inte ska koka. En strypt panna, där vedinlägget bara ligger och pyr, är en styggelse ur flera synpunkter. Både pannans utnyttjande av bränslet och dess utsläpp av ohälsosamma rökgaser påverkas i starkt negativ riktning. Men framför allt finns risk för tjärbildning i panna och skorsten med risk för soteld som följd.
Lösningen på detta problem är att vedpannan ansluts till en eller flera ackumulatortankar som förmår ackumulera all energi från ett vedinlägg utan att pannan behöver strypas. Efter att pannan slocknat kvarstår värmen i tanken, som sedan kan användas för att under en längre period försörja radiatorerna med varmt vatten.
I ackumulatortanken är det viktigt att vattnet är skiktat. Över skiktet ska vattnet vara markant mycket varmare än under det samma. Från ackumulatortankens topp går varmt vatten ut till husets radiatorer där det avkyls och slutligen rinner tillbaka och tillförs tanken under skiktet. När skiktet har nått toppen av tanken är det dags att elda igen. Skiktningen är viktig eftersom den innebär att radiatorerna kan hålla samma temperatur under tankens hela urladdningscykel, istället för att, som fallet skulle ha varit om varmt och kallt vatten hade blandats i tanken, gradvis bli kallare. Dessutom gör skiktningen det möjligt att använda det varma vattnet ovanför skiktet till att värma varmvatten till hushållet.
För att bevara skiktning används reglerutrustning som återcirkulerar vattnet i pannan tills den uppnått sin arbetstemperatur. När pannvattnet har uppnått en viss temperatur öppnas gradvis en ventil och varmvatten börjar strömma ut i toppen av ackumulatortanken.
Energived
Energived kallas klenare träd och virke som inte är grovt nog för att bli timmer. De kan även vara rötskadade träd eller träd med någon annan sorts skada eller missbildning.
