Borrelia
Från Rilpedia
_lores.jpg)
Borrelia, eg. Lyme disease, Lyme borrelios eller bara borrelios, är en bakteriell infektionssjukdom som överförs via fästingar.
Innehåll |
Smittämnen
Bakterierna som orsakar borrelios hos människa i Sverige och Europa i övrigt, är en av de tre närbesläktade arterna Borrelia burgdorferi, Borrelia garinii eller Borrelia afzelii. I USA, där sjukdomen först beskrevs i staden Lyme i Connecticut, förekommer bara Borrelia burgdorferi. Bakterierna är spiralformade, så kallade spirocheter, och ger likartade sjukdomssymptom.
Smittvägar
Smitta till människa är vektorburen och överförs via fästingar tillhörande arten Ixodes ricinus, som sugit blod från infekterade varmblodiga djur, vanligen smågnagare men också större djur som exempelvis hjort och rådjur. Man har konstaterat att smitta på samma sätt också kan spridas via infekterade flyttfåglar. Risken att smittas i samband med fästingbett varierar i olika områden, men är i Sverige i medeltal cirka 0,6%. Störst risk för smitta föreligger i Götalands och Svealands östra kuster. Numera är smittan vanlig också längs västkusten, i Bohuslän. Risken avtar markant norr om Dalälven, där antalet fästingar är litet. Vid bett överförs borreliabakterier från fästingens maginnehåll inom ca 24-36 timmar. Dock kan smitta överföras redan efter cirka en timme. Fästingarna trivs bäst i fuktigt gräs och buskvegetation.
En ny faktor att räkna med sedan slutet på 1990-talet är fästingfeber, som kan spridas med samma fästing och förvärra risken för att borreliasmittan ska få fäste. Denna effekt beror på att den skyldiga erlichiabakterien sätter ned immunförsvaret.
Symptom och diagnostik
I det första skedet, efter en inkubationstid som varar i 3-32 dygn (oftast en eller två veckor), visar sig oftast en rodnad i området runt bettet som över tiden ökar i storlek, kallad erytema migrans. Rodnaden saknas dock hos minst 25 procent av de drabbade. Hos män blir rodnaden ofta ringformad med uppklarning centralt, medan den hos kvinnor oftare framträder som en homogen rodnad som centralt är mörkare röd. Detta kan vara det enda symptomet, men ofta uppträder samtidigt mer generella sjukdomssymptom som muskelvärk, ledvärk och feber. I bland uppstår liknande rodnader på flera ställen på kroppen ("multipla erytem"). Ofta uppstår en lilablå rodnad i samband med fästingbettet redan inom några timmar. Detta är inte ett tecken på borrelios, utan en direkt reaktion på själva bettet utan samband med eventuell infektion.
Efter tre eller fyra veckor kan en rad symptom uppstå. Dessa kan vara trötthet, stelhet i ansikte och nacke, värk i ögonen, överkänslighet mot ljus, blindhet, hörselnedsättning, tinnitus, överkänslighet mot ljud, smärta i näsan vid andning och sinusbesvär, ledvärk, svullna knän, hudutslag, smärta i testiklarna, smärta i perineum, frekvent eller smärtsam urinering, smärta i buken, muskelvärk, ryggvärk, värk i korsryggen, värk i bröstet, smärta i höften och skinkan, migrän, huvudvärk, yrsel, balanssvårigheter, blå-röda utslag i fotsulan som övergår till en röd-vit atrofi av huden, förtunning av hud under foten, förlust av känsel och avdomning i extremiteterna, neurologiska besvär, problem med minnet och förvirring, utfall av ilska, perioder av likgiltighet, koncentrationsproblem, hjärtproblem, återkommande rethosta med små mängder slem, tand- och käkinfektioner, tandgnissling, värk i käkmuskulatur och artrit.
Om man misstänker borreliainfektion, särskilt vid allmänsymptom, bör man söka läkare. I det första infektionsskedet där enbart erytema migrans (den karaktäristiska hudrodnaden) föreligger, har antikroppar ännu inte hunnit utvecklas. Serologiska tester är därför av begränsat värde och kan missleda läkare om denne inte känner till dessa begränsningar. I nästa skede kan lederna, hjärnhinnan och i sällsynta fall hjärta angripas. Ansiktsförlamning är en inte ovanlig komplikation. Symptomen kan, särskilt om de lämnas obehandlade bli mycket långvariga och i vissa av dem till och med bestående. Prov kan ibland påvisa antikroppar i blodet och vid misstanke om hjärnhinneinflammation också i ryggmärgsvätska. Evidens om tillgängliga provmetoderna vid infektion längre än tre veckor är dock motsägande. Dessa tester kan därför bidra till att ställa diagnos, men kan ofta misslyckas med att påvisa antikroppar. Forskningsevidens om diagnostik genom serologi eller spinalvätska av kroniska fall finns inte eftersom man inte kan låta bli att behandla konstaterade borreliafall för att få evidens om de kroniska tillstånden. Kronisk eller senborrelios är sålunda en klinisk diagnos, d.v.s. man diagnostiserar genom att undersöka patienten och inhämta den relevanta historiken. Symptomen varierar avsevärt från individ till individ och från tid till annan varför någon typisk sjukdomsbild inte finns. Det kan därför vara mycket svårt och tidskrävande att ställa diagnos. Många fall går oupptäckta eftersom symptomen kan likna en mängd andra tillstånd och sjukdomar.
Behandling
Läkarbesök rekommenderas snarast vid fästingbett med borreliaring och/eller andra typiska symptom. Detta för att få en kvalificerad bedömning av besvären och för att komma igång med eventuell behandling så snart som möjligt. Det finns inget forskningsevidens för att Borrelios kan självläka utan behandling, och behandling skall sättas in omedelbart utan bekräftande serologi eftersom det finns betydande risk för ogynnsamt förlopp och kronisering med en mängd långvariga, svårbehandlade och smärtsamma tillstånd. Dessutom ger borrelia uttryck som liknar andra sjukdomar vilket kan leda till ett otal feldiagnoser och felbehandlingar.
Forskningsevidens om livslängden och reproduktionssättet för Borrelia burgdorferi bakterium är mångtydig. Behandlingen vid bett eller symptom bör därför består av i första hand penicillin som dödar borrelia bakteria, under tre veckor. Alternativt kan doxycyklin som förhindrar reproduktion förskrivas, under två veckor. I de fall hjärnhinnorna är angripna, neuroborrelios, behandlas infektionen antingen med per oral doxycyklin i högdos eller intravenös antibiotikaterapi.
Det finns ingen forskningsevidens om diagnos av kronisk eller sen borreliosis eftersom man inte kan låta bli att behandla konstaterade borreliafall för att få evidens om de kroniska tillstånden. Kronisk eller senborrelios är sålunda en klinisk diagnos, d.v.s. man diagnosiscerar genom att undersöka patienten och inhämta den relevanta historiken. Behandlingsvägar för kronisk eller sen borrelia är därför ofta besvärliga och omdiskuterade samt evidensen mångtydig varför borrelia bör behandlas utan dröjsmål så tidigt som möjligt. Behandlingen av sen eller kronisk borreliosis kan bestå av ett flertal antibiotikum samtidigt och kan behöva pågår under flera månader.
Diagnosen kronisk borrelios är inte erkänd i Sverige. Symtomen anses komma från de skador borreliabakterien skapat på nervsystemet innan den behandlades. Att behandla med antibiotika intravenöst i flera månader, och ofta till och med flera olika antibiotika, sker inte i Sverige då det inte finns evidens för behandlingen. Risken för allvarliga biverkningar är stor och vid en sådan behandling är risken stor för att man skapar resistens hos andra bakterier.
Borrelia är sålunda en sjukdom som kan få mycket allvarliga eller livshotande hälsoproblem. Borrelia är dock inte en infektion som är anmälningspliktig i Sverige.
För närvarande finns inget vaccin mot sjukdomen på marknaden.
Föreningar
Borrelia och TBE föreningen i Sverige är en förening för människor som drabbats av Borrelia och TBE. Webbplats: Borrelia och TBE föreningen, Sverige.
Se även
Externa länkar
- Smittskyddsinstitutet, om borreliainfektion.
- ”Borreliainfektion”. Sjukvårdsrådgivningen. http://www.sjukvardsradgivningen.se/artikel.asp?CategoryID=18640.
- Fasting.nu, allmänt om fästingar och fästingburna sjukdomar (producerad av Baxter Medical AB).
- Fästingburna sjukdomar hos hund i Spanien. (producerad av Pet Vet Kamu).
