Bonnie och Clyde (film)
Från Rilpedia
| Bonnie och Clyde | |
|---|---|
| Originaltitel | Bonnie and Clyde |
| Genre | Drama |
| Produktionsland | USA |
| Premiär | 1967 |
| Regissör | Arthur Penn |
| Producent | Warren Beatty |
| Manus | David Newman Robert Benton Robert Towne |
| Skådespelare | Warren Beatty Faye Dunaway Gene Hackman Michael J. Pollard Estelle Parsons |
| Originalmusik | Charles Strouse |
| Speltid | 111 minuter |
| Språk | Engelska |
Bonnie och Clyde är en film från 1967 om Bonnie Parker och Clyde Barrow regisserad av Arthur Penn, med Faye Dunaway och Warren Beatty i titelrollerna. Rollen som Bonnie erbjöds först Tuesday Weld som dock tackade nej.
Robert Benton och David Newman påbörjade manuset till filmen redan 1963 efter att ha läst en bok om 30-talets gangsters. Man övertalade François Truffaut att regissera men det hela rann ut i sanden då ingen var intresserad. Truffaut nämnde det hela för Warren Beatty under en middag med denne i Paris. Beatty sökte upp Benton och Newman i februari 1966. Det finns uppgifter om att Beatty skämtsamt ska ha fallit på knä inför den åldrige Jack Warner och bett honom om 1,6 miljoner till filmen. Beatty ska senare ha förnekat detta. Warner, som vid denna tid var på väg att dra sig tillbaka, gick emellertid med på det. Från juli 1966 jobbade Benton, Newman och Beatty aktivt med att göra manuset mer filmmässigt. Bonnie & Clyde spelades in i Texas och karaktäriserades av stor realism, inte minst vad gällde våldsscener. I det ursprungliga manuset hade Clyde homosexuella tendenser men man ändrade detta och gjorde honom istället impotent. Benton och Newman fick hjälp att vidareutveckla manuset av den redan rutinerade Robert Towne, Beattys gode vän. Arthur Penn, som var i stort behov av framgång, kom att regissera och Beatty producerade. Förutom stjärnorna Beatty och Faye Dunaway utgjordes dock ensemblen av skådespelare med ganska ordinärt utseende, exempelvis den då mindre kände Gene Hackman. En testvisning anordnades för Warner i juni 1967 och denne hade inte så mycket mer att säga om filmen utom att han dess längd tvingat honom gå och pinka tre gånger. Även om Warner (som strax därpå gick i pension) godkänt filmen så var bolagets nya ägare mindre välvilliga. Efter mycket om och men lyckades Beatty se till att filmen fick världspremiär på filmfestivalen i Montreal 4 augusti 1967 där den även gjorde succé. På vanliga biografer hade filmen premiär i New York 13 augusti och med usel marknadsföring fick den endast måttlig framgång i USA under hösten 1967. I Europa, där filmen hade premiär 15 september 1967, kom filmen emellertid att uppmärksammas stort och detta ledde i sin tur till att den 8 december 1967 hamnade på omslaget till amerikanska Time Magazine, där Pauline Kael var en av få amerikanska filmkritiker som hyllade filmen. Beatty stred i början av 1968 ursinnigt för att ge filmen nypremiär i USA, något som inte gjorts förut. Filmbolaget gav med sig då man insåg att filmen uppmärksammades även om man länge drog ut på det hela av prestigeskäl. Nypremiären ägde rum 340 amerikanska biografer 21 februari 1968 och filmen gjorde därefter ett segertåg över USA. På en vecka drog den in 10 gånger så mycket som den hade dragit in föregående höst. Filmen belönades med två Oscars 1968, även om de inblandade senare medgivit sin besvikelse då de ansåg den värd fler av de tyngre utmärkelserna.
Externa länkar
Källor
- Biskind, Peter: Easy Riders, Raging Bulls. Simon & Schuster 1998.
