Nikolaj Bobrikov
Från Rilpedia
Nikolaj Ivanovitj Bobrikov (ryska Николай Иванович Бобриков), född 27 januari 1839 i Sankt Petersburg, död 17 juni 1904 i Helsingfors, var en rysk militär och politiker; generalguvernör i Finland 1898-1904. Bobrikov utsågs 1898 till generalguvernör i Finland med uppgift att stävja den finländska "separatismen", varunder han gjorde sig allmänt avskydd.
Innehåll |
Karriär
Bobrikov var son till en militärläkare och sonson till en präst. 1858 blev han officer, genomgick ryska generalstabsakademien, utnämndes 1865 till kapten vid generalstaben och tjänstgjorde sedermera en längre tid inom Petersburgs militärdistrikt, slutligen såsom chefadjoint vid dess stab, under tiden avancerande till överste (1869) och generalmajor (1878). Han blev 1884 generallöjtnant och i stabschef vid gardestrupperna i petersburgska militärdistriktet och 1897 general av infanteriet samt utnämndes 1898 till generalguvernör i Finland och högste befälhavare över trupperna i finländska militärdistriktet samt till kejsarens generaladjutant. Dessförinnan hade Bobrikov varit medlem av ryska riks- och krigskonseljerna.
Generalguvernör över Finland
Strax efter sin ankomst till Helsingfors, 12 oktober 1898, i hälsningstalet till de finska myndigheternas representanter, framhöll han såsom program för sin blivande verksamhet den innerligaste sammanslutning emellan "gränslandet" (Finland) och "centrum". Och utan att någonsin svikta arbetade han på utförandet av sin uppgift, även om det innebar att han måste vara med om åtgärder, som stred mot eller rent av kullkastade Finlands av kejsarna bekräftade författning.
Raden av dessa åtgärder inleddes med det beryktade rikslagstiftningsmanifestet av 15 februari 1899, som faktiskt upphävde finska lantdagens lagstiftningsrätt och utsträckte självhärskarmakten även till Finland. Tryckfriheten, redan inskränkt genom en sträng censur, gjordes, under generalguvernörens personliga deltagande i pressens övervägande, illusorisk genom indragning i massa av tidningar för alltid eller för viss tid. Den offentliga yttranderätten berodde på Bobrikovs tillstånd, t.o.m. det fria ordet vid lantdagarna hotades, enskildas yttrandefrihet äventyrades genom ett alltmer utvecklat spionerisystem, telegramväxlingen underkastades skärpt censur, brevhemligheten blev ett tomt ord, förenings- och församlingsfriheten upphävdes, Bobrikovs för varje gång särskilt meddelade tillstånd fordrades för sammankomsters hållande, t.o.m. om det gällde rent vetenskapliga syften.
De, som inte befordrade verkställigheten "av de lagstridiga besluten eller inte följde dem, förföljdes genom avsättning från tjänst eller på annat sätt. Samtidigt pågick russificeringsarbetet: ryskan blev förklarad för ensamt officiellt språk vid senaten, överdomstolarna och guvernörsämbetena, inte rysktalande avlägsnades från dessa, och i läroplanen för de allmänna läroverken upptog undervisningen i ryska största timtalet bland läroämnena. Tjänstemännens i grundlag stadgade oavsättlighet upphävdes på administrativ väg, och de högsta posterna inom förvaltningen besattes med ryssar eller andra "pålitliga".
Genom det kejserliga reskriptet 9 april 1903 tillerkändes generalguvernören en hart när diktatorisk myndighet. Nu följde utvisning, ja deportation till det inre av Ryssland för personer, som ansågs "farliga för statsordningen eller det allmänna lugnet", men intet annat gjort än hållit på den bestående rättsordningen. Åt polisen, som förstärkts med en av finska statsmedel underhållen gendarmkår och som rekryterats bland samhällets sämsta element, t.o.m. med straffade brottslingar, överlämnades icke blott att bestämma över offentliga förlustelsers hållande, utan även en så gott som godtycklig makt över enskilda medborgares hemfrid och frihet. Genom passtvång lades hinder för samfärdseln med utlandet, och genom inskränkning i rätten att inneha eller handla med vapen och ammunition sökte vederbörande förlama motståndskraften.
Mordet på Bobrikov
Den 16 juni 1904 förövade den unge nationalisten Eugen Schauman i Helsingfors senatshus ett attentat mot Bobrikov, då han sköt denne och därefter sig själv. Schauman avled omedelbart. Bobrikov, som haft kraft att bege sig till den samlade senaten, fördes sedermera till ett sjukhus, där enligt hans önskan finska, ej ryska läkare företog en operation, som dock ej kunde rädda hans liv. Han avled följande dag och jordfästes i Uspenskijkatedralen i Helsingfors, varefter hans stoft gravsattes i Sergijevskij-klostrets kyrkogård vid Petersburg med stor högtidlighet under deltagande av hela den kejserliga familjen. I en skrivelse omedelbart efter Bobrikovs död uttalade kejsar Nikolaj II och vid griften Petersburgs metropolit det officiella Rysslands uppfattning av Bobrikovs livsgärning. Den lydde så, att Bobrikov varit en oförskräckt kämpe för den ryska riksidén och att hans namn skulle leva i Rysslands historia.
Wikimedia Commons har media som rör Nikolaj Bobrikov
| Företrädare: Fjodor Logginovitj Heiden |
Finlands generalguvernör 1898–1904 |
Efterträdare: Ivan Michailovitj Obolenskij |
Externa länkar
Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Bobrikov, 1904–1926 (Not).
