Från Rilpedia

Beredskapslok är ett äldre lokomotiv uppställda för att kunna användas i krissituationer, krigsfara eller krig. Efter andra världskriget syntes i Sverige behovet av en stor lokreserv i händelse av krig. Dessutom fanns behov av lok som ej var beroende av eltillförsel eller av importerad diesel. För att komma till rätta med detta militärstrategiska behov inleddes beredskapslagring av äldre, men fullt funktionella ångloktyper. Dessa förvarades i enkla skjul av trä eller korrugerad plåt, ofta på avlägsna stationer där oanvända sidospår fanns att tillgå.^[1] Loken konserverades mot rost och prövades med jämna intervall för att funktionen skulle försäkras. Efterhand kom även en del diesellok och lokomotorer att förrådsställas i beredskapspark.

Efter Sovjetunionens fall har beredskapslokparken avskaffats. Detta har dels skett av strategiska skäl - behov anses inte längre föreligga. Dels har det skett eftersom antalet lokförare med erforderliga kunskaper om ångloksdrift minskat mycket snabbt sedan SJ helt upphörde med ångdrift 1972^[2]. Många före detta beredskapsånglok har blivit driftlok på museijärnvägar, några har exporterats till utländska museibanor. Även en del tidiga diesellokomotorer som förrådsställts återfinns numera på museibanor. Ytterligare några har blivit driftlok för privata entreprenörer.

Källor

• Järnväg.net, Lokguide: E/E2, läst 2008-07-29
• DalaDemokraten, Mycket på gång vid Lokmuseet, 2004-05-17
• Ny Teknik, Sista färden för V3-loken, 2004-05-14

Noter

1. ↑ Se exempelvis historiken för SJ-Ånglok A8 1806 (BJ H3s 110)
2. ↑ SJ, Svensk järnvägshistoria, se året 1972

Externa länkar

• Foton från provkörning av beredskapslok SJ B 1322 mellan Falun och Grycksbo 1971