Barnlitteratur
Från Rilpedia
Barnlitteratur är böcker som utges speciellt för barn. Läroböcker ingår inte i barnlitteratur, däremot både böcker direkt skrivna för barn och bearbetade vuxenböcker. Bilderböcker exempelvis är ofta barnlitteratur. Barnböcker är ofta mycket fantasifulla.
Innehåll |
Grundläggande karaktärsdrag
Det finns en debatt om vad som utgör barnlitteratur. Generellt omfattar termen både böcker som läses av barnen själva och böcker som anses vara 'lämpliga för barn' av auktoriteter, t.ex. lärare, recensenter, vetenskapsmän, föräldrar, bokförläggare, bibliotekarier och bokhandlare.
En del menar att barnböcker är böcker skrivna speciellt för barn; emellertid är många böcker som från början var tänkt som vuxenböcker numera främst sedda som barnböcker, som till exempel Mark Twains Prinsen och tiggargossen och Huckleberry Finns äventyr. Motsatsen har också förekommit, där böcker som från början var menade som barnböcker har blivit igenkända som vuxenböcker; Philip Pullmans Bärnstenskikaren (The Amber spyglass) och Mark Haddons Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, till exempel, båda vann Costa Book Awards, vilket ofta tilldelas vuxenböcker. Nobelpriset i litteratur har också getts till författare som gjort stora tillskott till barnlitteraturen, som Selma Lagerlöf och Isaac Bashevis Singer. Ofta nås inte konsensus om huruvida det är bäst att klassa en bok som en barnbok eller vuxenbok, och många böcker marnadsförs flera gånger, och ges ut i vuxenversion, barnversion och ungdomsversion.
Det finns ett par problem med barnlitteratur, till exempel: Mycket av det som vanligtvis anses vara "klassisk" barnlitteratur talar på flera nivåer, och som sådan kan den åtnjutas av både vuxna och barn. Till exempel kan många människor läsa om Alice i underlandet och Det susar i säven som vuxna och uppskatta detaljer och aspekter som de inte upptäckte när de läste boken som barn. Många kritiker menar[källa behövs] att en sådan bok i flera nivåer har nackdelar, emellertid; en vuxen kan se mörkare teman i en bok och bedöma om det är olämpligt för barn, förutom faktumet att sådana teman antagligen inte kommer förstås av yngre läsare.
Ett exempel på detta är Mark Twains bok Huckleberry Finns äventyr, där ordet nigger används ofta genom hela boken. Många känner att ordets rasistiska och diskriminerande bibetydelse gör det omöjligt att använda det någonstans, och speciellt till en bok som är till för barn. Andra däremot hävdar att man förlorar poängen genom att kalla boken rasistisk; Huckleberry Finn var trots allt en av de första amerikanska böckerna där en svart karaktär var porträtterad som någon som man ska efterlikna, i det här fallet framställt som förståndets röst för en alv och en vit medelklasspojke. Peter Hollindale, den litterära kritikern, ger bifall till boken för att den är en av de mest antirasistiska texterna genom tiderna [1] och T. S. Eliot kallade det ett mästerverk [2].
Föräldrar som vill försvara sina barn mot de olyckligare delarna av livet finner ofta de traditionella sagorna, barnrimmen och andra upptäcktsresor som problematiska, för det första berättelserna ofta gör, är att ta bort det vuxna inflytandet, och låta huvudkaraktären lära sig att klara sig på egen hand: Framträdande exempel på detta är Snövit, Hans och Greta, Bambi och Syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Många ser det här som nödvändigt för handlingen; trots allt är historiens poäng oftast barnens övergång mot vuxenlivet.
Många författare specialiserar sig på barnböcker. Andra är kända för sina vuxenböcker men har också skrivit barnböcker, som Alexej Nikolajevitj Tolstojs The Adventures of Burratino och Carl Sandburgs Rootabaga Stories. I vissa fall har böcker skrivna för vuxna, som till exempel Gullivers resor, har blivit omarbetade något för att bli mer passande för barn.
En annan sorts barnlitteratur är texter skrivna av barn, som The Young Visiters skriven av Daisy Ashford eller Juvenilia skriven av Jane Austen för att underhålla hennes syskon.
Författare och konstnärer
Barnböcker är ofta illustrerade, ibland slösaktigt mycket, på ett sätt som väldigt sällan förekommer i vuxenlitteratur. En tumregel är att ju yngre läsaren är desto mer uppmärksamhet ägnas åt bilderna. Många författare jobbar med en föredragen artist som jobbar med att illustrera författarens ord; andra skapar böcker tillsammans och skapar ett "äktenskap av ord och bilder".
Historia
På grund av svårigheten i att definiera barnlitteratur är det också svårt att säga när barnlitteratur som genre tog sin början. 1658 skapade Johan Amos Comenius den informativa bilderboken Orbis Pictus, vilket anses vara den första bilderboken skapad för barn. John Newberys publikation av A Little Pretty Pocket-Book 1744, såld med en boll till pojkar och en nålkudde till flickor, kan ses som en början till nöjesläsandet för barn. Vad gäller folksagorna så skrev Bröderna Grimm ner väldigt många sagor, som tidigare hade en muntlig tradition, i början av 1800-talet. Innan Newbery var litteratur märked för barn till för att uppfostra och instruera barn om hur de skulle leva, även om det fanns en hel del muntlig berättelse för barn och vuxna; och många berättelser blev senare betraktade som olämpliga för barn, som till exempel sagorna av Charles Perrault (Histoires ou contes du temps passé, avec des moralités: Contes de ma mère l'Oye, sv: Gåsmors sagor). Vidare fanns litteratur som inte var skriven med barn i tankarna som de vuxna ändå gav till barnen. Bland de äldsta exemplena på detta finns Thomas Malory Morte D'Arthur och Robin Hoodberättelserna.
Upplysningstiden var ett startskott för barnlitteratur och i och med Rousseaus Emile och John Lockes Some Thoughts Concerning Education blev det vanligare med böcker skapade för barn, dock med en moralisk uppfostringsbaktanke i de flesta verken, där barnen skulle bli så bra samhällsmedborgare som möjligt. På den här tiden började man också att skriva om böcker så att de passade både vuxna och yngre, vilket Robinson Crouse av Daniel Defoe är ett bra exempel på, då man gjorde om den till en barnversion bara något år efter att originalet skrivits.
När upplysningen senare gick över till romantiken började sagorna ta över mer och mer, och man började låta fabler få ta mer plats i barnens läsande.[3] En av dem som revolution erade barndboken denna epok och sedan blev stilbildande, var Anna Laetitia Barbauld, som dels utgav böckern med större bokstäver än vad var vanligt, dels skapade ett särskilt tilltal som riktade sig mot barn. Hon fick många efterföljare i den brittiska barnboksgenren.
I Sverige firades barnbokens 400-årsjubileum 1991, där man menade att Een sköön och härligh jungfrw speghel som översattes från tyska av Laurentius Johannes, där Conrad Porta skrev originalversionen[4]. En del kritik har riktats mot det här, bland annat menar Ingrid Nettervik att boken inte ens är svensk från början, och dessutom inte alls är särskilt fiktionell, utan snarare en lärobok om hur man ska leva[3]
Den moderna barnboken
Innan den moderna barnboken
Sveriges införande av obligatorisk folkskola i mitten av 1800-talet gjorde att läskunnigheten kunde spridas till lägre åldrar och samhällsklasser. När Selma Lagerlöf gav ut boken Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige kunde barnen dessutom lära sig om Sveriges geografi, samtidigt som de läste.[3]
I början av 1900-talet började barnlitteraturen för första gången räknas som en egen genre, något som resulterade i att barnlitteraturen fick egna tidningar, såsom Horn Book Magazine, Junior Bookshelf, Barn och kultur (tidigare Skolbiblioteket) och Opsis Kalopsis. Vidare introducerades flera priser under 1900-talet, såsom Newberymedaljen, Carnegiemedaljen, Guardian Award, Deutcher Jugendliteraturpreis och de svenska Nils Holgerssonplaketten och Elsa Beskow-plaketten. International Board on Books for Youbg People delar ut Hans Christian Andersen-medaljen också.[3]
I och med att olika sociala rörelser fick fäste i början av 1800-talet skrevs även barnböcker om socialt engagemang, till exempel Oliver Twist av Charles Dickens och Barnen från Frostmofjället av Laura Fitinghoff. Äventyr- och detektivromaner fick också stort fäste under den här tiden, med bland annat Erich Kästners bok Emil och detekiverna från 1932 och Enid Blytons Femböckerna i täten. Fabler och sagor blev också större under den här tiden, där böcker som Nalle Puh och Pelle Svanslös är bland de kändaste.
Den moderna barnboken i Sverige
Den moderna barnbokens historia kan sägas ha börjat 1945, året då Astrid Lindgrens första bok med Pippi Långstrump gavs ut. Samma år debuterade författarna Tove Jansson (med boken Småtrollen och den stora översvämningen) och Lennart Hellsing (med Katten i silverhorn). Martha Sandwall-Bergström fick förstapris i en barnbokstävling 1945 för att ha skrivit om Kulla-Gulla. Ett par år senare skrev Åke Holmberg Ture Sventon och Kastrullresan skrevs av Edith Unnerstad.[3]
Serier och genrer
Framgången i att skriva barnböcker får ofta författaren att fortsätta historien i en uppföljare, eller till och med en hel serie böcker. Vissa böcker är redan från början serier: J.K. Rowling har redan klarlagt att hon från början tänkte skriva sju böcker om Harry Potter, och en del författare, som Enid Blyton och R. L. Stine, verkar oförmögna att skriva böcker med helt fristående handling. I flera fall har serierna överlevt längre än sina författare, antingen hyrde utgivaren in nya författare för att fortsätta serien efter originalförfattarens död (det hände när Reilly & Britton hyrde in Ruth Plumly Thompson för att fortsätta med oz-böckerna efter L. Frank Baums död), eller så användes författarens namn som ett varumärke för serierna (som med Franklin W. Dixon och Bröderna Hardy-böckerna och Carolyn Keenes Kittyböckerna). Uppföljare och serier är självklart vanligt i vuxenlitteratur också, där de är vanligast i genrer som kriminalromaner, thrillers och så vidare. Genrer där det är vanligt i barnlitteraturen omfattar bland annat ponnyhistorier (t.ex Pat Smythe o.s.v) och skolhistorier (exempelvis Rudyard Kiplings Stalky and co och Angela Brazils oeuvre).
Se även
- Nonsenslitteratur
- Bilderböcker
- Ungdomslitteratur
- Barnfilm
- De 50 bästa barnböckerna
- Wikimedia Commons har media som rör Barnlitteratur
Referenser
- Den här artikeln är delvis en översättning från engelska Wikipedia.
- ↑ Hollindale, Peter (1998) Ideology and The Children's Book, Thimble Press: Woodchester, UK
- ↑ T S Eliot, Huckleberry Finn: A Critical Essay (re-published in "Only connect: readings on children's literature, ed. Egoff, Stubbs and Ashley (OUP: 1969)
- ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 3,4 Ingrid Nettervik, I barnbokens värld
- ↑ Göte Klingberg i sin bok Den tidiga barnboken i sverige
