Bäckaskogskvinnan
Från Rilpedia
Bäckaskogskvinnan, även kallad Barumskvinnan, är ett av de bäst bevarade skelettfynden i Sverige från jägarstenåldern. Hon hittades 1939 nära Barum nordost om Kristianstad i Skåne av en lantbrukare. Kvinnan var begraven i hockerställning halvsittande i en rundoval, 1,2 m djup grop. Skelettet är kvinnligt och som gravgåvor fanns bland annat ett mejselliknande benredskap med en ända tillskuren och rundad. Graven finns numera på Historiska museet i Stockholm.
Eftersom man fann jakt- och fiskeredskap i graven trodde man länge att fyndet var skelettet av en man som dog när han var 40-50 år gammal. "Han" ställdes ut som Fiskaren från Barum. 1971 upptäckte osteologen Nils-Gustaf Gejvall att skelettets bäckenben och blygdben avslöjade att det rörde sig om en kvinna. Dessutom en kvinna som fött mellan 10 och 12 barn. Nu var det plötsligt en mor, som var både jägare och fiskare.
Hon blev därför omdöpt till Bäckaskogskvinnan. Sedan dess har tvärvetenskapliga studier bekräftat Nils-Gustaf Gejvalls upptäckt. Studier av tänderna har visat att kvinnan var omkring 35-45 år gammal när hon dog, och en kol-14 datering har fastställt att hon dog omkring 6730 år f Kr, vilket gör henne till Sveriges äldsta kvinnliga fynd, och ett av de bäst bevarade skelettfynden någonsin i Sverige. Hon räknas som en av Historiska museets verkliga klenoder.
Det har förekommit en namntvist mellan Willands härads hembygdsförening och Historiska museet om hur fyndet skall benämnas. I Skåne vill man att hon kallas Barumskvinnan, medan man i Stockholm insisterar på Bäckaskogskvinnan. I dag används båda namnen.
På fyndplatsen i Skåne finns en minnessten uppsatt med texten: Här gravsattes den forntida fiskarkvinnan från Barum.
Se även
- Ötzi - Europas äldsta bevarade kropp från stenåldern.
- Grauballemannen
- Tollundmannen
