Axel Erdmann

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Axel Joachim Erdmann, född 12 augusti 1814 i Stockholm, död där 1 december 1869, var en svensk geolog, mineralog och kemist, far till Edvard Erdmann.

Erdmann avlade 1833 hovrätts- och 1836 bergsexamen i Uppsala samt genomgick 1837-38 Bergsskolan i Falun. År 1850 blev han lärare i mineralogi, geologi, gruvmätning och -brytning vid Bergsskolan och 1852 tillika lärare i kemi vid Högre artilleriläroverket vid Marieberg. År 1858 blev han chef för Sveriges geologiska undersökning (SGU), vilket verk han helt och hållet skapade. År 1846 kallades han till ledamot av Vetenskapsakademien och var 1868 dess preses. Därjämte var han medlem av en stor mängd andra in- och utländska lärda samfund. Under många år var han inspektor över de geologisk-mineralogiska och kemiska institutionerna vid Vetenskapsakademien samt hade 1851-60 inseendet över de meteorologiska iakttagelser och vattenhöjdsobservationer, som, efter hans förslag, dagligen anställdes vid fyrbåksstationerna. År 1854 fick han professors namn.

Vintern 1839-40 var han lärjunge hos Jöns Jacob Berzelius och sysselsatte sig sedermera på sitt enskilda laboratorium med rent kemiska och mineralogiska studier, under vilka han upptäckte flera nya mineral, t.ex. praseolit och esmarkit, leukofan, uvarovit och monradit. Snart började han sysselsätta sig även med geologiska forskningar, huvudsakligen inom Sverige. Så deltog han 1841-48 i de av Brukssocieteten bekostade, under Carl af Forsell ledning ställda undersökningarna av Sverige i geognostiskt hänseende. Från detta arbete skilde han sig, kort före den slutliga bearbetningen och kartornas utgivande, på grund av olika åsikter med företagets ledare, men fortfor sedermera för egen del att årligen anställa geologiska forskningar inom Sverige, dels för vetenskapliga, dels för praktiska ändamål. Bland annat utförde han detaljerade undersökningar och upprättade kartor över de geologiska och petrografiska förhållandena vid Tunabergs, Dannemora, Utö och Dalkarlsbergs malmfält, vilka undersökningar, de första i sitt slag inom Sverige, offentliggjordes i Vetenskapsakademiens skrifter och sedermera belönades med Jernkontorets stora medalj.

Under tre utländska resor (den sista, 1857, med statsbidrag) besökte han bland annat Tyskland, Frankrike och England. På statens och Uppsala läns hushållningssällskaps gemensamma bekostnad undersökte och kartlade han 1856 en del av Uppsala län och utgav 1857 den på detta arbete grundade geologiska kartan över Fyrisåns dalbäcken, vilken är av synnerligt intresse därför, att den är den första - såväl inom som utom Sverige - vilken, omfattande ett större område, med samma fullständighet redogör för de lösa jordavlagringarna som för den fasta bergskorpan.

Från denna tid riktades uppmärksamheten på dylika vetenskapliga undersökningar, och på bekostnad av staten, från vars sida förut nästan intet blivit gjort för utredandet av landets geologiska förhållanden, upprättades 1858 SGU, till vars chef han, såsom redan är nämnt, samma år utsågs. Från detta år ägnade han sig åt organisationen och ledningen av den detaljerade geologiska undersökningen och kartläggningen av Sverige. Redan 1862 utlämnades i bokhandeln tre kartblad jämte beskrivningar, och sedermera följde varje år ett större eller mindre antal sådana, så att deras antal vid Erdmanns död utgjorde mer än 30 stycken, tillsammans omfattande en areal av 20 566 km². Varje år var han i oavbruten verksamhet, dels på resor, för att utreda allmänna geologiska förhållanden i stort, t.ex. glaciallerans och glacialmärgelns utbredning inom Sverige, rullstensåsarnas lopp och innehåll, urbergarternas förekomst och lagerföljd m.m., dels på inspektion hos de inom olika trakter stationerade biträdande geologerna. Av för mikroskopisk undersökning ämnade tunnslipningar av bergartsprov (troligen de första i Sverige) efterlämnade han en rik samling, vars bearbetning han emellertid endast hann påbörja. För resultaten därav redogjorde han vid nedläggandet av presidiet i Vetenskapsakademien (mars 1869).

Bibliografi i urval

  • Försök till en geognostisk-mineralogisk beskrifning öfver Tunabergs socken (1848)
  • Dannemora jernmalmsfält i Upsala län, till dess geognostiska beskaffenhet skildradt (1850)
  • Lärobok i mineralogien (1853, ny upplaga 1860)
  • Utö jernmalmsfält i Stockholms län (1854)
  • Vägledning till bergarternas kännedom (1855)
  • Beskrifning öfver Dalkarlsbergs jernmalmsfält uti Nora socken och Örebro län (1855)
  • Om de iakttagelser öfver vattenhöjdens och vindarnas förändringar, som nyligen blifvit vid åtskilliga fyrbåksstationer kring Sveriges kuster tillvägabragta; jemte tabellariska sammandrag af observationerna för åren 1852-55 (1855-56)
  • Några ord till belysning af den geologiska kartan öfver Fyrisåns dalbäcken (1857)
  • Öfversigt öfver glaciallerans utbredning (med karta, 1866)
  • Betänkande rörande Vallåkra, Bosarps och Vrams kolfält i Skåne (1867)
  • Bidrag till kännedomen om Sveriges qvartära bildningar (jämte atlas, 1868)

Han publicerade även mindre uppsatser, huvudsakligen av mineralogiskt eller mineralogisk-kemiskt innehåll, i regel i Vetenskapsakademiens publikationer och ej sällan prisbelönta av nämnda akademi.

Källa

Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Erdmann, 1904–1926 (Not).
Personliga verktyg