Avancerad flygning
Från Rilpedia
 |
Denna artikel eller detta avsnitt anses inte vara skrivet ur ett globalt perspektiv. Förbättra gärna texten eller diskutera saken på diskussionssidan. |
Avancerad flygning definieras i Luftfartsstyrelsens definitionssamling på följande sätt:
"Med ett luftfartyg avsiktligt utförda manövrer, som innebär en plötslig förändring av dess läge eller ett onormalt läge eller en onormal förändring av hastigheten. Anm. Manövrer med sidlutning som understiger 60° eller med längdlutning som understiger 30° anses inte vara avancerad flygning."
Alla manövrer med ett luftfartyg där sidlutningen/bankningen överstiger 60° eller där längdlutningen överstiger 30° är alltså att beteckna som avancerad flygning. Man behöver alltså inte flyga någon av de manövrer som vanligen förknippas med avancerad flygning, till exempel looping eller roll för att sägas utföra avancerad flygning. Men av säkerhetsmässiga skäl (för utövarna och personer på marken) är det ändå väsentligt att den som utför avancerad flygning eller - som utövarna ofta säger själva “flyger avanc” (uttalas med s) eller “flyger ava” - kan behärska flygplanet i de manövrer som flygs och att dessutom flygplanet är godkänt för dessa manövrer. Därför måste en pilot som flyger avanc civilt ha genomgått en grundkurs i avancerad flygning i en flygskola som godkänts för detta av den civila flygsäkerhetsmyndigheten - i Sverige Transportstyrelsens luftfartsavdelning. Då blir det i huvudsak grundmanövrerna som looping, etc. som lärs ut. I Svenska flygvapnet är avancerad flygning alltid en del av den grundläggande flygutbildningen.
De manövrer som ingår i grundutbildningen är relativt “snälla” manövrer där lastfaktorn är positiv eller kortvarigt eller måttligt negativ, till exempel under roll eller sväng med liten bankning (lutning i rolled) under ryggflygning. Manövrer med stor negativ lastfaktor, till exempel bunt, lärs ut i fortsättningskurser.
Innehåll |
Grundläggande manövrer
Följande manövrer ingår vanligen i den civila grundutbildningen i avancerad flygning:
- Brant sväng
- 60° bankning (sidlutning) och mer (om flygplanet har motorstyrka till att klara av det utan att förlora höjd och fart)
- Vertikal cirkelbåge (eller stående oval) med positiv lastfaktor (huvudet inåt)
- Roll (s.k. skevroderroll)
- Skruvrörelse i kastbana med måttlig användning av höjd- och sidoroder
- Tunnelroll
- Roll med positiv lastfaktor - en spiralformad rörelse framåt som påbörjas med lätt dykning och därefter upptagning samtidigt som rollen påbörjas
- Vanlig spinn (ofta används det engelska spin)
- Spiralrörelse nedåt med vingarna överstegrade (saknar lyftkraft för flygning på grund av låg fart och kraftig turbulensbildning bakom/ovanför vingarna)
- Kvickroll
- I princip en spinnrörelse i horisontalplanet
- Topproll (ibland kallad Immelmansväng)
- Halv looping som avslutas med en halv roll på toppen och horisontell flygning
- Split S
- Halv roll (vanligen i stigning för att minska farten), som avslutas med andra halvan av en looping till horisontalflykt
- Hjulning
- Flygning upp till vertikalläge, därefter flatsväng i samma plan till vertikalläge med nosen nedåt, dykning och slutligen upptagning i motsatt flygriktning jämfört med när hjulningen påbörjades
- Ryggflygning rakt fram och i sväng med liten bankning
- Demonstration av ryggspinn (se nedan)
Dessutom brukar vissa kombinationer av manövrer ingå, såsom Kubansk 8:a (Cuban 8) och omvänd Kubansk 8:a, som är liggande åttor där delar av looping och roll resp. minst två split S efter varann ingår.
Under grundutbildningen brukar man också lära ut koordinationsmanövrerna Chandelle och Lazy 8, som dock inte brukar betecknas som avancerad flygning, eftersom gränserna 60°/30° inte behöver överskridas.
Mera avancerade manövrer
- Koordinerad rak roll
- Roll på konstant höjd som kräver omfattande användning av alla roder i jämförelse med skevroderrollen
- Momentroll
- Roll på konstant höjd som stoppas upp momentant var 90:e eller 45:e grad
- Bunt
- Hel eller halv looping med huvudet utåt
- Hjulning med avslutande buntrörelse och halv roll
- Som hjulning men efter vertikal flygning rakt ner görs “upptagningen” till horisontell flygning inverterat (alltså avslutning i samma flygriktning som när hjulningen påbörjades)
- Flatspinn
- Rättvänd spinn med hög nos (kräver vanligen gaspådrag)
- Ryggspinn
- Spinn med flygplanet upp och ner
- Inverterad sväng med stor bankning (huvudet utåt/nedåt)
- 360-graders sväng under samtidig roll
- Stjärtglidning
- Flygning upp till vertikalläge, varefter flygplanet när det tappat fart först glider bakåt och sedan tippar över till flygning lodrätt nedåt
- Lomcevak
- En familj tumlande manövrer som är näst intill omöjliga att beskriva
Flygplan godkända för avancerad flygning
För att godkännas för avancerad flygning över huvud taget måste ett modernt flygplan vara dimensionerat för en positiv lastfaktor av minst 6 och en negativ lastfaktor, vars absolutbelopp är minst 3. Äldre flygplan kan dock vara godkända för avancerad flygning trots att de är dimensionerade för något lägre lastfaktorer. Dessutom framgår det normalt av flygplanets flyghandbok vilka manövrer som är tillåtna eller icke tillåtna om inte alla normala manövrer kan tillåtas.
Till flygplan som är godkända för avancerad flygning men som i övrigt även används för allmän nöjesflygning hör Bellanca Citabria (godkänt för +5G, -2G), Bellanca Decathlon, Cessna 152 Aerobat och svenska MFI-15 och Saab Safir (+4,8G, -2,4G).
De flygplan som används av den yttersta eliten i tävlingssammanhang är däremot gjorda speciellt för avancerad flygning och är dimensionerade för betydligt större lastfaktorer än minimikraven. Dit hör Pitts Special, Extra 300, CAP-232, Jak-55, Suchoj SU-26 och Suchoj SU-31.
Tävlingar i avancerad flygning
Vid avancerad flygning enbart för nöjes skull är det inte nödvändigt att manövrerna blir helt korrekt utförda enligt utbildningen eller skolboken eller ser snygga ut från marken. Det väsentliga är att de utförs på ett säkert sätt utan att flygplanets tillåtna lastfaktorer eller andra begränsningar överskrids (till exempel att motorn övervarvas). Vid tävlingar i avancerad flygning är det däremot väsentligt att de ser snygga ut från marken. Där sitter nämligen domare, som bedömer manövrerna på liknande sätt som domare som bedömer simhopp eller konståkning på skridsko gör. Alla manövrer måste dessutom genomföras inom en zon vars längd och sida är 1000 meter vardera och vars höjd är 2000 fot (från 1500 ft till 3500 ft över marken). De tävlande måste därför bl.a. ta hänsyn till vinden så att inte manövrerna deformeras alltför mycket eller så att de inte hamnar utanför zonen, vilket kontrolleras av särskilda linjedomare.
Tävlingar i avancerad flygning anordnas i 5 olika klasser, i ökande svårighetsgrad, nämligen
- Basic (endast för nybörjare i avancerad flygning)
- Sportsman
- Intermediate
- Advanced
- Unlimited
Världsmästerskapen avgörs f.n i klasserna Advanced och Unlimited.
De angivna namnen på klasserna används internationellt.
Arestisystemet
Vid tävlingar och träning inför tävlingar används en sorts stenografi, som på ett enkelt sätt beskriver de olika manövrerna grafiskt, liksom övergångarna mellan dem. Inför varje tävling publiceras en beskrivning av alla de obligatoriska tävlingsmanövrerna (som ska genomföras i en bestämd följd) i denna typ av stenografi, som alla tävlande har tillgång till i god tid. Därigenom behövs inga verbala beskrivningar av manövrerna. Sättet att beskriva manövrerna kallas för Arestisystemet efter den spanske flygaren Jose Louis de Aresti Aguirre, som först utvecklade systemet. Numera är det standardiserat av Fédération Aéronautique Internationale, FAI, se [1]. Se också Aresti Catalog och [2]. Varje manöver har en K-faktor som anger svårighetsgraden. Domarna ger dessutom varje manöver en poäng upp till 10.
Svenska myndighetsbestämmelser
De grundläggande svenska bestämmelserna för den som avser utöva eller utövar avancerad flygning finns i Luftfartsstyrelsens föreskrifter LFS 2007:73
