Gondor
Från Rilpedia
Gondor är ett fiktivt land i J.R.R. Tolkiens värld om Midgård. Enligt Tolkiens mytologi grundades Gondor år 3320 i andra åldern som exilvälde för Númenor.
Gondor var ett kungarike grundat av Isildur och Anárion, Elendils söner, efter Númenors fall. Dess systerrike var Arnor i norra Eriador, vilket Isildur senare hade tänkt ha som sitt eget rike. Elendil, hans far, var den som grundade riket. Isildurs planer gick dock om intet sedan han stupade på Glitterfälten när han var på väg dit efter den sista alliansens krig.
Innehåll |
Geografi
Gondor var beläget väster om Mordor, längs Belfalas vik. "Gondor" betyder 'Landet av sten', vilket kan härledas till sindarinskans Gond, 'sten' och dor, 'land'. Troligen fick det detta namn på grund av dess närhet till bergskedjan Ered Nimrais. Både Gondor och Arnor var Dúnedains riken i exil, och skulle kallas som sådant långliga tider efter det att rikena grundats. Detta för att de fortfarande längtade efter det som var förlorat, Númenor.
Gondor låg på ungefär samma latitud som dagens Venedig och hade ett tempererat klimat, till skillnad från Arnor i norr. En del spekulerar i att Gondor, redan vid denna tid, hade en större befolkning än Eriador. T.ex. fanns det redan en hamnstad som var väletablerad; Pelargir vid Anduin.
Sedan Elendil kom över havet gick de flesta númenoraner i exil med på att hamna under dennes välde, men inte i söder. Av dessa skulle en del komma att bli svarta númenoraner i Saurons tjänst.
Gondorianerna skulle komma att bygga många stora städer och byggnadsverk; i de viktigaste städerna och befästningarna placerades en Palantír. Minas Anor, Solens torn, var Anárions stad. Minas Ithil var månens torn och tillhörde Isildur, där det Vita trädet planterades. Osgiliath, stjärncitadellet var huvudstaden i Gondor, i vilken Isildurs och Anárions troner stod sida vid sida. Angrenrost byggdes för att kunna vakta Isenvaden, också här placerades en Palantír. Aglarond byggdes på andra sidan Isen men låg dubbelt så långt från Isenvaden och hade ingen Palantír. Huvudsyftet med Aglarond var att vakta Isenvaden precis som Isengård.. Argonath byggdes av kung Rómendacil II runt år 1240, Tredje åldern; statyerna föreställer Isildur och Anárion.
Historia
Den sista alliansen
Vid slutet av Andra Åldern återvände Sauron till Midgård och valde Mordor som sin hemort och fäste. Det dröjde inte länge innan kriget bröt ut mot Gondor. Först intogs Minas Ithil och det Vita trädet brändes. Men Isildur lyckades fly med ett skott från trädet. Samtidigt försvarde Anárion Gondor mot ytterligare angrepp från Saurons sida. Eftersom man ansåg att om inte Saurons fiender slöt upp och bildade en allians, så skulle Gondor gå under. Därför bildades den Sista alliansen mellan alver och människor. Även om man efter flera år lyckades besegra Sauron, så återuppstod han i en ny form och eggade Gondors fiender till nya attacker.
Sedan Sauron besegrats bestämde sig Gondor för att hålla vakt på Mordor, Barad-dûr revs; men dess grundvalar kunde inte förstöras. Vilket inte glömdes bort i första taget. Både Elendil och Anárion dog i kriget, om inte för att Anárion lämnat efter sig en son, Melendil hade Isildur blivit kung över både Gondor och Arnor(även om han rent tekniskt sett var högste konung över både Arnor och Gondor så var han det inte i praktiken). Istället drog Isildur norrut till Arnor, efter att ha stannat i Gondor i ett år för att återställa ordningen. Isildur begav sig norrut med ett följe på några hundra man. Men i höjd med Glitterfälten blev de överfallna av orcher som lagt sig i bakhåll. Inom kort var alla människor döda, utom 4 stycken, Ohtar, Isildurs väpnare, och hans medhjälpare som flydde med Narsils skärvor. Estelmo bedövades av ett slag och hamnade under en hög lik och antogs därför ha varit död av orcherna; men han överlevde. Isildur själv tog på sig ringen och flydde i riktning mot Anduin. Där blev han sedan dödad av orcher efter att ringen svikit honom och glidit av hans finger. Efter Isildurs död fanns bara hans son Valandil kvar i Vattnadal. Isildurs linje levde alltså vidare. Inte desto mindre kom denna händelse ha oerhört stor betydelse för Gondor och Arnor; bägge rikena blev försvagade och det skulle dröja länge innan de hämtade sig.
I vilket fall hade Gondor fred många år framöver, ända fram tills Östringarnas invasion år 492, tredje åldern. Fienden kunde drivas bort och man vann nytt territorium österut.
Gondors storhetstid
Gondors gyllene år var under skeppskungarna:
- Tarannon Falastur (840-913), hade inga barn.
- Eärnil I 913-936
- Ciryandil 936-1015
- Hyarmendacil I 1015-1149, den sista skeppskungen; Gondor är som störst.
Vid år 1050 hade de gondorianska kungarna expanderat så långt som till floden Gwathló, och så långt söder som till Umbar. I ett stort krig besegrade Gondor under ledning av Hyarmendacil hela Umbar. Efter denna stora seger gick Gondor igenom en mycket lång period av dekadens; man prövade inte på något nytt. Gondor sjönk gradvis i prestige, ekonomisk makt, storlek och population i över 2 000 år.
Hyarmendacil lämnade efter sig ett enormt rike som sträckte sig ända till Rhûns sjö i öster, Harad i söder, Mörkmården i norr och till Arnor i väst.
Så rika var man i Gondor att en del sade: "I Gondor är värdefulla stenar bara kulor för barnen att leka med" ("In Gondor precious stones are but pebbles for the children to play with"). Gondor kom att gå igenom en del korta perioder av fred, tack vare sin militära styrka.
Nedgången
En rad katastrofer drabbade Gondor; alla efter Hyarmendacils tid. Först kom släktfejden på 1400-talet, sedan Den stora pesten och invasionen av vagnsryttarna (en stam av östringar). Dessa tre var huvudorsaken till Gondors nedgång.
Ättefejden
Den dåvarande kungen var Eldacar och han hade blandat blod, hans moder var en av nordmännen. Allmänt missnöje ledde till att Eldacar blev besegrad av Castamir (också han av kungligt blod), som var amiral över flottan. Eldacar lyckades till slut fly norrut.
Under Castamirs tio år vid makten skulle han visa sig vara mycket grym, och mördade Eldacars son. Dessutom var han impopulär på grund av att han bara brydde sig om sin flotta, och därför blev de inre delarna av landet ignorerade. Eldacar återvände så småningom och stöddes av en armé i Anoríen.
Osgiliath förstördes delvis i denna konflikt, inklusive den stora bron, och Palantíren försvann i floden. Eldacar dödade Castamir och återtog tronen. Castimirs söner gav dock sig inte så lätt och blev belägrade i Pelargir, Gondors stora hamnstad. Så småningom retirerade de till Umbar. De skulle komma att vara en plåga för Gondor i flera generationer, eftersom de allierade sig med folken där, ända tills deras ätt dog ut.
Den stora pesten
År 1636, tredje ålden, kom pesten österifrån; kungen och hans söner dog. Efter kungens död dog också det Vita trädet. Pesten nådde så långt som till Fylke och Arnor men den slog inte till lika hårt där.
Som tur var fann kung Tarandor (förra kungens brorson) ett skott ifrån det Vita trädet. Han flyttade också huvudstaden från Osgiliath till Minas Anor. Under hans tid var Gondors befolkning så liten att man inte hade folk nog att vakta forten i Mordor, och dessa övergavs mer eller mindre. Det sägs också att om inte Gondors fiender också drabbats av pesten hade Gondor fallit om det hade blivit anfallet.
Invasionen av vagnsryttarna
Runt 1800 framträdde ett nytt hot: vagnsryttarna från öster åsamkade stor skada i både Gondor och i nordmännens rike. Konflikten började 1856 och kung Narmacil dog i ett stort slag med vagnsryttarna. 1899 hämnades Narmacils son Calimethar sin faders död med en stor seger mot vagnsryttarna vid Dagorlad. För att fira segern byggde han också Vita tornet i Minas Anor. År 1944 invaderade vagnsryttarna igen och närapå utplånade Gondors norra armé under kung Ondohers ledning. De som överlevde slöt upp med Eärnils södra armé, och de stormade vagnsryttarnas läger, mitt under deras firande av sin triumf. Det blev en stor seger för Gondor.
Återföreningen misslyckades
Efter kung Ondohers död befann sig Gondor i ytterligare en kris. Arthedains kung Arvedui krävde att få bli kung över Gondor. I Gondor beslöt man att inte ge efter, och man hävdade bland annat att man inte längre använde Númenoransk tronföljd, i vilken den äldsta oavsett kön ärver tronen. Dessutom hade Isildur beslutat att bara en av Anárions linje skulle regera över Gondor.
Istället gavs kronan till Eärnil, generalen, en ättling till kung Telumethar Umbardacil. Han var mycket populär, tack vare sina segrar i södra Gondor.
Slutligen kom Arvedui med argumentet att han var Elendils arvinge men fick inget svar, något som inte glömdes av hans efterträdare. Efter det kröntes Eärnil och fick titeln Eärnil II.
Kungarnas linje bryts
Vid slaget om Fornost ledde Eärnils son Eärnur Gondors styrkor till en stor seger mot Häxmästarens av Angmar styrkor. Även om Eärnur ville strida mot häxmästaren fick han aldrig chansen, eftersom hans häst flydde i skräck. Efter att Glorfindel ridit upp på sin vita springare flydde också häxmästaren. Glorfindel kom med en profetia och sa att häxmästaren inte skulle dödas av en man.
Eärnur blev senare kung över Gondor efter sin fars död. Han regerade från det tidigare Minas Anor, som efter att Nazgûlerna intagit Minas Ithil år 2002 kallades Minas Tirith. Häxmästaren skickade flera utmaningar om envig Eärnur och honom emellan, efter att han tidigare hånat Eärnur vid slaget om Fornost, för att hetsa honom att gå rakt in i fällan. Rikshovsmästaren av Gondor, Mardil, försökte att övertala Eärnur att stanna hemma, men Eärnur ville inte lyssna, och red med ett litet följe till Minas Morgul och de hördes aldrig av mer.
I och med detta blev Eärnur Gondors sista kung (bortsett från Elessar och hans ättlingar). Från och med nu regerade rikshovsmästarna "tills kungen kommer åter". De utövade samma makt som kungarna gjorde och hade rätten att använda Palantírerna. Dock var det bara Denethor II som kom att göra det.
Rikshovmästarna
Rikshovmästarna av Gondor blev, allt sedan Eärnur gått bort år 2052, de med laglig rätt att leda riket. Den äldsta sonen blev näste rikshovmästare, och linjen fortsatte obruten århundradena igenom.
Emedan Arnors kungar, liksom riket i stort, var mycket försvagat, tog de aldrig chansen att utmana rikshovmästarna om makten över Gondor. Dessutom var man rädda för en ny ättefejd som säkerligen hade betytt Gondors undergång. Detta innebar att det inte kröntes en kung i Gondor förrän Elessars tid.
De första 400 åren rikshovmästarna styrde rådde det fred, ofta benämnd som den vaksamma freden. Dock så fortsatte dekadensen ytterligare i Gondor, samtidigt som Saurons styrka växte allt mer. Vid den här tiden låstes Orthanc och dess nycklar fördes till Minas Tirith eftersom man inte hade nån användning för tornet.
Men så kom ett överraskningsanfall; år 2475 anföll stora skaror av uruker Ithilien och Osgiliath. Anfallet slogs tillbaka, men många lämnade Ithilien och Osgiliath övergavs utom av de mest härdade. Freden fick därmed ett abrupt slut, och det skulle dröja ända tills Sauron blev besegrad innan det skulle bli fred på nytt.
Cirion och Eorl
År 2510, tredje åldern, stod Gondor inför ett mycket farligt hot: Östringar kallade Balchoth invaderade Gondor i stor skala. Gondors norra armé marscherade emot dem men de blev avskurna från Minas Tirith. Budbärare skickades därför till éothéod för att be om hjälp. Dessa éothéod bodde långt norrut i Anduins dalar och var vänner med Gondor. Ingen trodde dock att budbärarna skulle nå fram, men en ensam ryttare, Borondir, nådde fram efter många faror. Han var då så utmattad att han knappt kunde framföra sitt budskap. Éothéods ledare Eorl gick dock med på att hjälpa Gondor, och 7 000 ryttare red söderut för att undsätta Gondor. Efter slaget vid Clebrant skulle deras insatser aldrig glömmas; fienden krossades. Gondor var därmed räddat.
Efter slaget vid Celebrant gav Cirion, som då var rikshovmästare, éothéod hela Calenardhons land, vilket bredde ut sig från Rohans gap i väst till Emyn Muil i öst. I söder gränsade det mot Ered Nimrais. I norr gränsade det mot Fangorn. Gondor behöll dock Isengård. I utbyte skulle de komma till Gondors undsättning om det behövdes; motsvarande gällde också för Gondor. Eorl och Cirion svor en ed om att detta skulle gälla för alltid. Eorl blev därmed éothéods första kung. Landet kallades Rohan.
De sentida rikshovmästarna
Dessa hade fullt upp med att hålla orcher och pirater borta. Till slut blev det för mycket, så när Rohan år 2710 behövde hjälp för att jaga bort dunlänningar från Isengård, kunde inte rikshovmästaren Egalmoth skicka hjälp. År 2758 stod Gondor inför ännu en invasion: fem stora flottor från Umbar som terroriserade Gondors kuster. Det tog ungefär ett år för rikshovsmästaren Beregond att slå tillbaka angreppet. Därefter kunde hjälp sändas till Rohan, som blivit anfallet av både dunlänningar och östringar.
Gondor återhämtade sig snabbt från denna attack, men år 2885 blev Ithilien invaderat av stora styrkor av Haradrim. Turin II var tvungen att be Rohan om hjälp. Slaget vid Poros blev avgörande och fienden drevs tillbaka, men två av Rohans kungs söner blev dräpta och begravdes på platsen.
Eftersom Sauron planerade att återvända till Mordor kunde Gondor inte utnyttja denna seger. 2901 blev attackerna för häftiga, så Ithilien övergavs nästan helt av den civila befolkningen. Túrin II byggde Henneth-Annûn, ett hemligt gömställe och fäste, som utbygdsjägarna i Ithilien sedan kom att ha stor nytta av. Detta fäste upptäcktes aldrig av Sauron, eftersom det var så väl dolt i terrängen.
År 2954 flydde de sista ur den civila befolkningen från Ithilien efter att Domedagsberget vaknat till liv igen.
Ecthelion II försökte förstärka Gondor genom att rekrytera legosoldater. Thorongil var den främste av dessa, och år 2980 ledde han en överraskningsattack mot Umbar. Resultatet blev att fiendens flotta förstördes och många pirer brändes. En stor belöning väntade Thorongil i Minas Tirith, men han drog bort och saknades sedan av många. Hans gärningar gjorde så att Ecthelions son Denethor II kunde fokusera på hotet från Mordor.
Ringens Krig
År 3019, tredje åldern, blev Gondor nästan besegrat vid slaget på Pelenors slätt. Tack vare undsättning från Rohan och en mindre styrka ledd av Aragorn, kunde de dock vinna en stor seger, om än efter en del förluster.
Efter att Sauron besegrades för alltid blev kungamakten restaurerad, i och med Konungens återkomst. Aragorn blev krönt till kung i Minas Tirith; han blev därmed kung över både Gondor och Arnor, eftersom han var Isildurs arvinge. Dessutom bar han det återsmidda Narsil, Elendils svärd, som ett tecken på att han också var dennes arvinge.
Faramir, den siste av de regerande rikshovsmästarna, fick tillbaka sitt ämbete (men blev inte regerande rikshovsmästare) och blev furste av Ithilien, som återtagits från Mordor.
