1948 års arab-israeliska krig
Från Rilpedia
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (mars 2009) |
1948 års arab-israeliska krig | |||||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
Del av Mellanösternkonflikten | |||||||||
Attackerna den 15 maj–10 juni 1948 |
|||||||||
|
|||||||||
Stridande | |||||||||
Mall:Landsdata Israel Israel | Egypten Syrien Mall:Landsdata Jordanien Transjordanien Mall:Landsdata Libanon Libanon Irak Palestinska ireguljära Arabiska befrielsearmén |
||||||||
Befälhavare | |||||||||
Yaakov Dori Yigael Yadin Yigal Allon |
Glubb Pasha Abd al-Qadir al-Husayni (död) Hasan Salama Fawzi al-Qawuqji |
||||||||
Styrka | |||||||||
29 677 inledelsevis–108 300 i december 1948 | Egypten: 5 000 inledelsevis, steg till 20 000 Irak: 10 000 Syrien: 8 000 Transjordanien: 10 000 Libanon: 1 000 inledelsevis, steg till 2 000 (Pollack, 2004; Sadeh, 1997) Saudi: 800–1 200 Okänt antal jemeniter Arabiska befrielsearmén: 3 500-6 000 |
||||||||
Förluster | |||||||||
6 373 (4 000 trupper och omkring 2 400 civila), cirka en procent av hela den judiska befolkningen[1] | okänt (mellan 5 000 och 15 000) |
Upproren (1920) – Jaffaupproren (1921) – Upproren (1929) – Arabrevolten (1936–1939) – Inbördeskriget (1947-1948) – 1948 års arab-israeliska krig – 1948 Palestinensiska Exodus – Suezkrisen (1956) – Sexdagarskriget (1967) – Utnötningskriget (1968–1970) – Oktoberkriget (1973) – Operation Ungdomens vår – Inbördeskriget i Libanon – Operation Accountability – Första intifadan (1987–1991) – Kuwaitkriget (1990–1991) – Andra intifadan (2000–) – Libanonkriget (2006)
1948 års arab-israeliska krig utkämpades november 1947-mars 1949. Kriget kallas även "israeliska självständighetskriget" och av palestinier al-Nakba ("katastrofen"). Kriget utkämpades mellan Israel och de anfallande Egypten, Syrien, Transjordanien, Libanon, Irak, palestinska irreguljära och arabiska befrielsearmén.
Innehåll |
Bakgrund
Det har påståtts att Israel hade ett övertag i kriget men dessa påståenden om att den embryonala israeliska armén skulle ha varit överlägsen redan från början stämmer inte[2][3][4]. Talet om numerär överlägsenhet från den ena eller andra sidan har avfärdats. Arabarméerna var överlägsna i fråga om tunga vapen, stridsvagnar och flygplan tack vare sina inköp från Storbritannien och Frankrike. Den enda fördelen Israels styrkor inledningsvis hade var att de var kvalitativt starkare än arabstaternas trupper, vilka var långt sämre att utkämpa ett modernt krig.[5] Detta tog sig uttryck i hög moral och en stark motivation att överleva som folk och stat, utan vilken Israel knappast överlevt som statsbildning. Många stridande hade just överlevt Förintelsen.
Israels armé bestod av omkring 3 000 soldater i palmach, som var de israeliska elittrupperna, ofta veteraner från andra världskriget. Ungefär 12 000 man till kunde uppbådas, men de hade ofta lite eller ingen träning, och utrustningsfrågan återstod att lösa förrän hela styrkan kunde sättas upp. De restrerande styrkorna bestod av ungefär 30 000 män och kvinnor som kunde delta i försvaret av sina egna byar. De sistnämnda var av naturliga orsaker ofta de sämst tränade och utrustade. Ytterligare några tusental man av varierande kvalitet från Irgun och Sternligan deltog i början av striderna som självständiga grupper, innan de absorberades av det större Haganah.[6] Motståndet var uppdelat på flera olika grupper: 2 000 libanesiska, 8 000 syriska, 10 000 irakiska, 5 000 egyptiska, 10 000 transjordanska soldater ur Arablegionen och ett litet men okänt antal saudiska samt jemenitiska soldater deltog i det inledande anfallet. Totalt förfogade dock dessa länder över avsevärt större styrkor. Dessutom deltog två paramilitära grupper med ett obestämt antal paramilitära araber från mandatet i striderna.[7]
De judiska styrkorna var dessutom utspridda, byarna var ofta inte i stånd att ge varandra understöd, medan de respektive arabarméerna anföll mer koncentrerade. De plågades däremot av näst intill icke existerande samordning och intern misstänksamhet. Under senare skeden av kriget kunde Israel dra nytta av de relativt korta avstånden inne i landet för att snabbt flytta styrkor från en front till en annan, men inledningsvis höll arabiska irreguljära ett flertal strategiska positioner utmed vägarna som omöjligjorde säkra förflyttningar. Det mest kända exemplena är antagligen striderna kring Jerusalem-Tel Aviv vägen, som utmynnade i flera slag kring Bab El-Wad och Latrun.[8]
Israel var underlägsen i fråga om tyngre utrustning: Israel hade 1 stridsvagn utan kanon mot 40 stridsvagnar, 5 artilleripjäser mot 140 och noll stridsflygplan mot 74. En stor roll spelade de veteraner, judiska och frivilliga från väst, som deltagit i andra världskriget i de allierades arméer.
Det största hotet mot Israel var de transjordanska styrkorna. Det berodde främst på att de utgjorde en större samordnad grupp som dessutom hade fördelen av god träning, en kompetent officerskår och modern utrustning, i första hand beroende på deras starka kontakter till Storbritannien. Det var också transjordanska styrkor som var de enda som lyckades behålla kontrollen över ett större område, nämligen det som senare blivit känt som Västbanken.
Krigets förlopp
Omedelbart efter FN:s Generalförsamlings resolution 181 den 29 november 1947 som föreslog en delning av det brittiska mandatet Palestina i en judisk och en arabisk stat kom rapporter om arabiska anfall mot judiska delar av Palestina. Irreguljära styrkor började rekryteras i Syrien och organiserades i Arab Liberation Army, vilken från januari (1948) infiltrerade Palestina från Syrien och Transjordanien. Araberna gick så småningom till attack mot kommunikationer, judiska stadsdelar och judiska kolonier. I slutet av mars hade den judiska delen av Jerusalem isolerats av arabstyrkor. Den 23 april 1948 tillstod den palestinska ledaren Jamal al-Husaini i FN:s säkerhetsråd att araberna hade börjat striderna i Palestina.[9]
Kriget började formellt efter brittiska tillbakadragandet och självständighetsdeklarationen den 14 maj 1948. Samma dag deklarerade Azzam Pasha, ledare för Arabförbundet, "This will be a war of extermination and a momentous massacre which will be spoken of like the Mongolian massacres and the Crusades"[10]. Arabiska och judiska miliser hade dock redan tidigare inlett stridigheter om territoriet på båda sidor om den gräns som FN anvisat. Under de följande dagarna anföll libanesiska, syriska, irakiska, egyptiska, transjordanska soldater och saudiska samt jemenitiska soldater Israel.
Efter vissa inledande smärre förluster fick israelerna snart övertaget. Den 29 maj stod den egyptiska armén 35 kilometer söder om Tel Aviv. Till följd av förnyat israeliskt motstånd och den psykologiska effekten av en flygräd med moderna stridsflygplan stoppades dock offensiven, och den största judiska staden förblev i israeliska händer.[11] Egyptiska styrkor avancerade också österut genom Negevöknen och skar på så sätt av de sydligaste israeliska utposterna[12]. Jordanska styrkor med kraftigt artilleriunderstöd intog Gamla Staden i Jerusalem[13], innan de uppbackade av irakiska styrkor erövrade det område som senare kom att kallas Västbanken. De libanesiska styrkorna trängde ner genom huvudsakligen arabiskt område och höll som mest stora delar av Galileen, inklusive Nasaret[14]. De syriska styrkorna erövrade tre byar söder om Galileiska sjön, innan de stoppades vid kibbutz Degania, för att sedan retirera tillbaka till den internationella gränsen efter att ha utsats för artilleribeskjutning[15]. Den 11 juni utlyste FN ett vapenstillestånd, som FN:s sändebud, den svenske Folke Bernadotte, övervakade. Den 8 juli återupptog dock Egypten stridigheterna och kriget blossade upp på nytt.
Totalt räknar man med att ca 726 000 araber flydde eller fördrevs. Detta var den enskilt viktigaste förklaringen till uppkomsten av den palestinska flyktingfrågan.
Traditionellt har Israel hävdat att de flydde på uppmaning av de arabiska styrkorna, men det är en av flera orsaker. Den arabiska versionen har varit att Israel drev en medveten policy att fördriva palestinier från de områden som kom att bli Israel inom 1949 års stilleståndslinjer. Kriget varade i över ett år och det fanns flera skeden i den palestinska flyktingfrågan. I början flydde överklassen utan några påtryckningar från judisk/israelisk sida, medan fördrivningar blev vanligare under krigets gång. Det var en fråga om att överleva såväl som individer som nation för den israeliska sidan.[källa behövs]
Israels främste historiker på området om kriget 1948 och dess konsekvenser, Benny Morris, menar att varken den officiella israeliska versionen eller de officiella arabiska versionerna av uppkomsten av flyktingproblemet stämmer som enskilda heltäckande förklaringar. (Benny Morris, The Birth of the Palestinian Refugee Problem Revisited, 2006, se särskilt Introduction). Samtidigt måste man också komma ihåg att i de områden som erövrades av Egypten och Jordanien (Gaza, Östra och Gamla Jerusalem och Västbanken) dödades eller fördrevs också civila. Inga judar tilläts finnas kvar. Gamla Jerusalem hade haft en judisk majoritet sedan början på 1800-talet. (Martin Gilbert, The Arab-Israeli Conflict in maps).
Israel har traditionellt hävdat att omgivande länder borde ha accepterat palestinierna som medborgare i sina länder istället för att upprätta permanenta flyktingläger och förvägra palestinierna medborgarskap.[källa behövs]
Utvecklingen i omgivande länder
Långt före krigsutbrottet uppstod antisemitiska stämningar i de omgivande arabländerna. Många judar tvingades fly från anti-judiska övergrepp och även från rent anti-judisk lagstiftning som till exempel i Irak, Egypten m.fl. I några få fall såsom i Marocko uppmanades judarna att stanna. Mellan 500 000—900 000 judar beräknas ha lämnat sina tidigare hemländer för att bege sig till Israel.
Efterspel
Under de följande 15 månaderna erövrade Israel ytterligare 26 % av territoriet väster om Jordanfloden och annekterade det till den nya staten. Jordanien annekterade på samma sätt 21 %, (Västbanken). Jerusalem delades i en västlig del som Israel annekterade och en östlig som Jordanien annekterade. Gazaremsan erövrades av Egypten, men den annekterades aldrig. Kritik har senare riktats mot Egypten och Jordanien för deras agerande, främst varför ingen palestinsk stat utropades mellan 1948 och 1967[16].
Referenser
- ↑ Herzog, Chaim "The Arab-Israeli Wars", sidan 24. Vintage Books, 1982
- ↑ Westwood, John "The History of War in the Middle East", sidan 12. Greenwhich Editions, 2003
- ↑ Herzog, Chaim "The Arab-Israeli Wars", sidorna 21-24. Vintage Books, 1982
- ↑ Karsch, Efraim "The Arab-Israeli Conflict - The Palestine War 1948", sidorna 22-28. Osprey Publishing, 2002
- ↑ Sune Persson Palestinakonflikten, Studentlitteratur, s.54
- ↑ Westwood, John "The History of War in the Middle East", sidan 13. Greenwhich Editions, 2003
- ↑ Westwood, John "The History of War in the Middle East", sidan 12. Greenwhich Editions, 2003
- ↑ Westwood, John "The History of War in the Middle East", sidorna 12, 16-17. Greenwhich Editions, 2003
- ↑ Sune Persson Palestinakonflikten, Studentlitteratur, s.52
- ↑ Benny Morris, Righteous Victims, s. 219, även Sachar, 1979, s. 333 Morris, Benny (2001). Righteous Victims: A History of the Zionist-Arab Conflict, 1881-2001. Vintage. ISBN 0-679-74475-4 Sachar, Howard M. (1979). A History of Israel, New York: Knopf. ISBN 0-679-76563-8
- ↑ Aloni, Shlomo "Arab-Israeli Air Wars 1947-82", sidan 11. Osprey Publishing, 2001
- ↑ Westwood, John "The History of War in the Middle East", sidan 19. Greenwhich Editions, 2003
- ↑ Herzog, Chaim "The Arab-Israeli Wars", sidorna 24, 62. Vintage Books, 1982
- ↑ Herzog, Chaim "The Arab-Israeli Wars", sidan 90. Vintage Books, 1982
- ↑ Herzog, Chaim "The Arab-Israeli Wars", sidorna 51-53. Vintage Books, 1982
- ↑ Muammar al-Qadhdhafi på Arabförbundets möte i Syrien, talet sändes av Al-Jazeera 29 mars 2008
Noter