Kungspingvin

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Aptenodytes patagonicus)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Kungspingvin
Kungspingvin
Kungspingvin
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Underklass: Neognathae
Ordning: Pingvinfåglar
Speniformes
Familj: Pingviner
Spheniscidae
Släkte: Aptenodytes
Art: Kungspingvin
A. patagonicus
Vetenskapligt namn
§Aptenodytes patagonicus
Auktor: Miller, JF, 1778
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Kungspingvin (Aptenodytes patagonicus) är den näst största pingvinarten. Tillsammans med kejsarpingvinen bildar den släktet Aptenodytes.

Innehåll

Utbredning och bestånd

Kungspingvinens utbredning

Arten lever huvudsakligen på subantarktiska öar, till exempel Sydgeorgien och Prins Edwardöarna. Mindre bestånd finns på Falklandsöarna. Trots artens vetenskapliga namn förekommer den inte längre vid Patagoniens kustlinje.

Man skiljer mellan två underarter. Underarten A. p. patagonicus lever i de områden som är rödmarkerade på kartan och underarten A. p. halli i de regioner som är gulmarkerade. Gröna områden är uppfödningsplatser.

Polarforskare uppskattade kungspingvinens bestånd i Subantarktis 2004 till omkring tre miljoner individer. Efter en minskning fram till början av 1900-talet ökar populationen igen. Denna ökning förklaras med att många valar som livnär sig av samma föda har försvunnit ur kungspingvinens territorium.

I Europa finns denna art i olika djurparker, till exempel i Antwerpen, Berlin, Edinburgh och Wien.

Utseende

Kungspingviner är omkring 90 cm långa och väger 11 till 15 kg. Hanar är i genomsnitt två kilo tyngre än honor. Kännetecknande är en tydlig lång och smal näbb samt en påfallande orange färgning vid halsen och öronen.

Levnadssätt

Som alla pingviner saknar kungspingvinen förmåga att flyga men den är en skicklig och uthållig simmare. Den kan dyka till 300 meters djup (i undantagsfall till 500 meters djup) och kan därför vara flera minuter under vattenytan. Kungspingvinen dyker tidvis 150 gånger per dag. Vid dykningen sparas syret i musklerna med hjälp av myglobin, som liknar hemoglobin.

Födan är små fiskar, krill och olika kräftdjur. Per jakt äter kungspingviner upp till 20 kg havsdjur.

Man har dokumenterat att kungspingviner som häckar på Crozetöarna, sydost om Godahoppsudden, ibland simmar över 1500 km för att komma till de fiskevatten där de hämtar mat till sina ungar. I genomsnitt ligger avståndet mellan kustlinjen och jaktreviret vid 400 km.

En stor kungspingvinskoloni på Salisbury Plain, Sydgeorgien.

Kungspingviner är mycket sociala djur, de jagar i grupper och häckar i stora kolonier med flera tusen individer. På landet har vuxna kungspingviner inga fiender. Bara deras ägg och ungar blir ibland offer för större stormfåglar. I havet utgörs den naturliga faran av späckhuggare och leopardsälar.

För kommunikationen i kolonin har kungspingviner olika läten.

Fortplantning

Ägg av kungspingvin

Kungspingviner blir könsmogna efter cirka tre år. På grund av de hårda klimatförhållanden som finns i deras levnadsområde lever dessa fåglar uteslutande monogamt. En hel ruvningstid tar nästan fjorton månader, därför kan kungspingviner inte ruva varje år. När alla faktorer är bra har de två ungar per tre år. De häckar företrädesvis på låga kustlinjer bakom strandlinjer av sand.

Cykeln börjar i november, alltså på våren på södra halvklotet, med olika parningslekar. I december lägger honan ett ägg som oftast är 310 gram tungt och grönvitt färgat. Under häckningstiden tappar föräldrarna en del av fjädrarna vid benen för att ägget ska ligga tätare vid kroppen. Ruvningen tar ungefär 55 dagar. Hanen och honan byter under denna tid plats på bon. Den som inte ruvar letar efter föda.

Efter kläckningen behöver ungdjuret vård, skydd och näring av föräldrarna i minst nio månader. Under de första trettio till fyrtio dagarna sitter ungdjuret på föräldrarnas fötter tills den har utvecklat tillräcklig många dunfjädrar. Vårdnaden är jämnt uppdelad mellan hanen och honan och bytet sker vanligtvis var tredje dag. Ibland förekommer ungdjursgrupper som liknar ett daghem. Under vintern kan ungdjuren svälta tills de har förlorat 70 % av sin kroppsvikt utan att det betyder någon fara för dem.

Först efter 10 till 13 månader byter ungdjuret fjäderdräkten från dunfjädrar till fullt utvecklade fjädrar. Med dessa fjädrar är ungdjuret självständigt och upplöser kontakten till föräldrarna.

Se även

Källor

  • artikeln är huvudsaklig en översättning av motsvarande artikel på tyskspråkiga Wikipedia.
Personliga verktyg