Sauron

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Annatar)

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

Sauron som han gestaltas i Peter Jacksons filmatisering av Trilogin om Härskarringen

Sauron är företrädare för de onda krafterna i J.R.R. Tolkiens böcker om Härskarringen och skaparen av Den enda ringen som är orsaken till ringens krig. Sauron framträdde i Silmarillion som Morgoths högste löjtnant och ställföreträdare. Mest känd är han från Ringarnas herre; men han nämns även i Bilbo - En hobbits äventyr och i Sagor från Midgård m.fl.

Namn och titlar

Sauron är Quenya och betyder ungefär "den hatade". Sindaralverna kallade honom Gorthaur, med ungefär samma innebörd, men han hade många andra namn och det var ytterst ovanligt att någon använde hans riktiga namn, särskilt i Gondor. De vanligaste var: Den Namnlöse Fienden, Sauron Bedragaren (bland Dúnedain i norr), Mordors Mörke Herre, Ringarnas Herre, Mörkrets Herre, Den Mörka Makten, Barad-dûrs Herre, Det Röda Ögat, Ringmakaren, Besvärjaren, Andebesvärjaren, Svartkonstnären samt Trollkarlen. När han försökte förföra alverna kallade han sig Annatar (Gåvornas herre) och Aulendil (vän till Aulë). Jordens Herre var titeln han antog i slutet av andra åldern och som i hög grad retade Numenors konung Ar-Pharazon.

Från begynnelsen

Före ainur kom in i världen (Arda) var Sauron en maia i valan Aulës tjänst. Länge var han Aulë trogen och var inte bland de andar som lät sig påverkas av Morgoths musik. Sedermera var dock hans största önskan var skapa ordning och reda i Arda efter sitt eget tycke. Detta utnyttjade Morgoth som lyckades övertala Sauron att byta sida. Saurons beundran av Morgoths styrka och makt bidrog starkt till detta.

Sedan dess var han Morgoths tjänare och han stod mycket högt i rang hos sin mästare, emedan han var bland de kraftfullaste. Näst efter Sauron i rang var balrogernas ledare Gothmog. Så länge han tjänade Morgoth var han en mycket kapabel tjänare som ofta kunde slutföra onda dåd som Morgoth påbörjat, men som denne inte kunde avsluta på grund av att hans ondska var så stor att han i all hast inte hann med det.

Sauron skiljde sig från sin mästare i vissa avseenden. Ofta ville Morgoth kontrollera eller förstöra allt och alla, medan Sauron ville dominera och styra alla levande varelser efter sin vilja. På så vis var Sauron visare än sin mästare, som spridde ut sina krafter i andra varelser och korrumperade själva jorden.

När Valar angrep Morgoth (före alverna kommit till Beleriand) och raserade Utumno höll sig Sauron dold djupt under jorden och undgick att bli tillfångatagen, till skillnad från sin mästare.

Karaktärsdrag

Sauron var en av de mäktigaste maiorna (kanske den mäktigaste); när han tjänade Aulë var han en smed som hölls i hög aktning. Likt Saruman älskade han ordning och koordination, en svaghet som skulle visa sig ödesdiger.

Inte mycket sägs som hans utseende. Under första åldern kunde han ändra utseende som det behagade honom, men efter Numenors fall förlorade han den förmågan för alltid. När han förförde alverna skapade han den vackraste gestalt han kunde tänka sig (en som liknade den han hade då han mötte Eonwë efter Vredens krig).

Efter Numenors fall antog han en ny form som var hög, mörk, och fruktansvärd att se på. Ondskan i Saurons öga kunde knappast någon bland de Visa uthärda.

Första åldern

När Morgoth lämnade sin fästning Angband, för att korrumpera de nyvakna människorna, blev Sauron högsta befäl och han krigade mot alverna med framgång. Bland annat lyckades han inta Tol Sirion, en ö som därefter fick namnet Tol-in-Gaurhoth, varulvarnas ö. Sauron tog ön som sin och var på sin mästares order stationerad där; ingen kunde färdas genom dalen utan att Sauron kunde se det från sitt torn.

Tio år senare dog Finrod Felagund, Nargothronds kung och den tidigare herren till Tol Sirion, när han desperat försökte rädda Berens liv undan en varulv, medan de båda var fångna där. Lite senare kom Lúthien och Huan till platsen. Dessa besegrade Sauron, som gav upp Tol Sirion, och Beren kunde räddas.

Efter att hans mästare Morgoth blivit besegrad bad Sauron valar om nåd, men han vägrade att resa till den yttersta västern, till Valinor, för att bli dömd där. Istället flydde han och gömde sig i östra Midgård.

Andra åldern

Under den andra åldern, efter att ha legat dold i över 1000 år, syntes Sauron på nytt. Han antog en mycket vacker skepnad och kallade sig själv Annatar, 'Gåvornas herre'. Sauron blev vän med alvsmederna i Eregion och gav dem råd om hur de kunde överträffa sina tidigare verk. En del av alverna litade dock inte på honom, däribland Galadriel, Elrond och Gil-galad. Följaktligen släpptes han inte in i deras riken. Alverna i Eregion brydde sig dock inte om deras varningar.

Med Saurons hjälp kunde alvsmederna i Eregion uttänka och forma Maktens ringar, som gav mycket kraft till envar som bar dem; proportionellt till individens egna styrka. Men utan deras vetskap tänkte Sauron smida en egen ring i Domedagsberget.

Denna ring hade kraften att dominera alla andra ringar och de som bar dem och böja dem efter Saurons vilja. Dock var Maktens ringar oerhört kraftiga och för att kunna dominera dem var Sauron tvungen att ingjuta mycket av sin egen kraft i Den enda ringen. Personer med tillräcklig styrka som även hade Den enda ringen hade alltså även en stor del av Saurons kraft till sitt förfogande. Om Den enda ringen förstördes skulle Sauron därför bara bli en skugga av sitt forna jag.

När Sauron tog på sig Den enda ringen för att dominera alverna, blev de varse honom. I ilska och rädsla tog de därför av sig sina ringar. Sauron svarade med att förklara krig mot dem (och han menade att ringarna skulle ges till honom eftersom de inte kunnat skapa dem utan hans vägledning). Han invaderade Eriador och alvsmedernas stad Ost-in-Edhil lades i ruiner.

Celebrimbor, den främste smeden, torterades till döds eftersom han inte ville avslöja var de tre alvringarna fanns. Eftersom de tre alvringarna smitts av Celebrimbor själv hade Saurons korrumperande inflytande inte drabbat dem. Dock stod de ändå under Den enda ringens makt. Celebrimbor avslöjade dock var dvärgarnas ringar fanns; och människornas nio ringar blev beslagtagna. Dessa kom Sauron sedan att ha stor nytta av.

Vid denna tid var alvernas makt svag gentemot Saurons. Därför kunde han belägra Imladris samtidigt som han hade styrkan att kriga mot Moria och Lórien. Dessutom kunde han driva Gil-galads styrkor mot havet i väster. Alverna slog tillbaka och med hjälp av en enorm Númenoransk flotta under ledning av amiral Ciryatur krossade de Saurons styrkor. Sauron själv var nära att bli tillfångatagen, men han flydde genom Rohans gap med spillrorna av hans en gång så mäktiga armé. Han tvingades att återvända till Mordor, förödmjukad och slagen, och han svor att hämnas på Numenoranerna.

Vid denna tid hade Numenoranerna anlagt hamnar i Eriador, däribland Lond Daer, vilket underlättade landstigningen betydligt i kriget mot Sauron. De hade det överlägset mäktigaste kungariket, ty de härstammade från de edain som hjälpte alverna i krigen mot Morgoth under första åldern.

Från och med denna tid var Sauron känd som Mordors mörke herre. Han reste Barad-dûr år 1600, inte långtifrån Domedagsberget (som han använde som smedja och för att skicka askmoln mot sina fiender). Han fördelade de sju ringarna till dvärgarna och de nio till människorna, men dvärgarna visade sig stå emot ringarnas makt i en omfattning Sauron inte hade tänkt sig. De kunde inte styras, men blev giriga i jakten på guld.

Människorna däremot gav efter och böjdes efter hans vilja och de blev Nazgûl, hans mest fruktade tjänare. Sauron återtog kontrollen över alla onda varelser som fanns kvar efter Morgoths tid, såsom orcher och troll; både såna som levde under och ovanpå jorden. Han fick också makten över de flesta människorna som levde i söder och öster; han blev en slags kung och gud samtidigt för dem. Vid slutet av andra åldern antog Sauron titeln "Jordens herre". Något som fyllde Numenors konung Ar-Pharazôn med vrede och han bestämde sig för att själv göra anspråk på den titeln, och tvinga Sauron att bli hans vasall och tjänare.

År 3261, kom Ar-Pharazôn, den siste och mäktigaste av Númenors kungar till Midgård. Han kom med en så stor armé att Sauron själv förödmjukades, och bad om nåd. Han låtsades gå med på Ar-Pharazôns krav på ett motvilligt sett; men i hemlighet gladdes han mycket eftersom det stämde väl överens med hans hjärtas önskningar, ty Sauron förstod att våld var här meningslöst och att enda sättet att bringa undergången över Numenor var att förstöra det inifrån.

Men Ar-Pharazôn lät sig inte bedras så lätt och han tänkte att det skulle vara lättare att vakta över Sauron och hans trohetseder om han fördes till Númenor; därför blev han tagen som fånge och fördes dit. Sauron var alltför kraftfull för att kontrolleras på ett sådant vis och snart hade han kungens sinne under kontroll och han gick snabbt ifrån att vara en fånge till kungens närmsta rådgivare.

(Tolkien skrev senare i Letter #211 att Ar-Pharazôn inte kände till Den enda ringen och den blev därför kvar i Saurons ägo.)

Snart blev han också en präst som dyrkade Morgoth, Mörkrets herre, och ett stort tempel byggdes åt honom på Númenor. Vid detta tempel var inte människoffer ovanliga: Detta för att blidka denna mörkrets herre som skulle ge människorna evigt liv, ty i många generationer hade Numenors folk avundats alverna för deras odödlighets skull, och menade att det inte var rättvist att ett högt och ädelt släkte som deras alltjämt skulle vara dödliga. Och de mumlade sinsemellan om Valars bann att de inte fick resa västerut till Valinor. Detta utnyttjade Sauron till fullo och han övertygade Ar-Pharazôn att attackera Valinor, med motiveringen att den som besitter "de odödliga landet" också skulle bli odödlig. År 3319, seglade den största armadan någonsin mot Valinors kuster.

Precis vid landstigningen förändrade Eru världen: Númenor sänktes under vågorna och Númenors flotta förstördes. Saurons kropp förstördes också, men på en mörk vind färdades hans ande tillbaka till Midgård. Med tiden lyckades han också anta en ny fysisk form, denna gång som en skräckinjagande mörk herre, men han kunde inte längre anta en vacker form som tidigare. Vid hemkomsten upptäckte han att Gil-Galads makt vuxit mycket under hans tid på Númenor. Och när han sedan fick reda på att den han hatade mest på Númenor, Elendil, undflytt katastrofen fylldes han av vrede. Han förberedde sig därför för ett sista krig mot alver och människor.

De som var trogna valar reste till Midgård under Elendils ledning och räddades undan katastrofen. Dessa grundade Gondor i söder och Arnor i norr, och de välkomnades av invånarna där som ofta var helt eller delvis släkt med dem. Redan tidigare hade många Númenoraner byggt kolonier längs Midgårds kuster, vilket innebar att befolkningen var stor tidigt i de både rikenas historia. Gondorianerna, under Elendils och hans söners ledning, hade en nyckelroll i den Sista alliansen. De vann en stor seger på Dagorlads slagfält, och belägrade Barad-dûr i sju år. Under belägringen dödades Anárion, en av Elendils söner, av en sten som kastades från tornet. Till slut var Sauron själv tvungen att träda fram, eftersom belägringen var så intensiv. Han blev till slut besegrad av Elendil och Gil-galad (båda två dog när de utförde dådet; Gil-galad dog av hettan i Saurons hand). Elendils svärd Narsil brast under dennes tyngd då han föll. Och Isildur högg av Saurons finger där Den enda ringen satt, men behöll ringen för sig själv. I och med förlusten av Den enda ringen blev Sauron besegrad, för tillfället, och skulle inte komma att växa i styrka förrän långt senare. Därmed slutade den Andra åldern.

Tredje åldern

Elrond och Círdan, Gil-galads löjtnanter, bad Isildur att kasta Den enda ringen i Domedagsberget, där den en gång smitts. Men Isildur vägrade och behöll ringen som sin egen. Isildur begav sig därför norrut (efter att ha stannat i Gondor ett år för att instruera Meneldil) mot Vattnadal med ett följe på några hundra man. Men i höjd med Glitterfälten blev de överfallna av orcher som lagt sig i bakhåll. Inom kort var alla döda, utom fyra stycken, Ohtar, Isildurs väpnare, och hans medhjälpare som flydde med Narsils skärvor. Estelmo, Elendurs väpnare, bedövades av ett slag och hamnade under en hög lik och orcherna trodde därför att han var död. Isildur själv tog på sig ringen och flydde i riktning mot Anduin. Där blev han sedan dödad av orcher efter att ringen svikit honom och glidit av hans finger. Efter Isildurs död fanns hans son Valandil kvar i Vattnadal och hans linje levde alltså vidare. Inte desto mindre kom denna händelse att ha oerhört stor betydelse för Gondor och Arnor; bägge rikena blev försvagade och det skulle dröja länge innan de hämtade sig. Ringen låg dold i floden i nästan 2500 år innan den till slut hittades av Deagol (som mördas av Smeagol som tog ringen) år 2463, Tredje åldern.

Efter förlusten av Ringen dolde sig Sauron i östern i flera hundra år, och Gondor hade fred en längre tid innan östringarna började röra på sig. Det var Sauron som låg bakom flera av de "olyckor" som drabbade Gondor och västern i övrigt. Han var den som koordinerade angreppen mot Gondor från flera fronter; folken i Khand, Harad och östern hade inte den förmågan menade man. 1636 kom en pest med vinden österifrån, tvivelsutan en av Saurons ränker. Pesten utplånade nästan Gondors kungahus och en betydande del av befolkningen.

I efterhand stod det också klart att Sauron hade fått reda på hur Isildur dog eftersom att han efter drygt ett årtusende slog sig ned i Mörkmården på Amon Lanc (detta för att ha en bas varifrån han skulle kunna leta efter Ringen). Vid det läget var det ingen som misstänkte att det var Sauron, istället trodde man att det rörde sig om en Nazgûl. Gandalf, kanske den mest vaksamme av de visa, tog sig in där år 2063. Sauron flydde för honom och dolde sig i östern. Men 2460 hade han vuxit så pass i styrka att han vågade återvända dit. År 2850 hade Saurons onda inflytande vuxit ytterligare och Gandalf tog sig in där ännu en gång och hans misstankar bekräftades. De Visa (främst Saruman) ville dock inte gå med på hans vädjanden om att angripa Dol-Guldur, så han lämnades i fred fram till 2941.

Men Sauron hade länge planerat vad han skulle göra ut i fall de Visa skulle söka angripa honom. Han övergav Dol-Guldur och begav sig till Mordor som länge varit förberett för hans återkomst. Nazgûlerna hade redan fortifikerat viktiga nyckelpunkter (t.ex. Morannon). Tio år senare proklamerade han sig öppet; samtidigt som han började återbygga Barad-dûr på nytt. Saurons öga, som såg ut över Midgård med hjälp av Minas Ithils palantir, blev det emblem hans arméer bar, och det blev en symbol för fruktan och förtryck. Sauron förberedde sig för ett sista krig mot alver och människor (emedan de var mycket svagare än tidigare) och födde upp otaliga orcher och troll. Dessutom skickade han emissarier österut och söderut, och många av dessa folk slöt upp med honom i sitt hat mot väst.

Härskarringen

Vid början av Sagan om ringen, upptäckte Gandalf att Den enda ringen blivit funnen. Han begav sig därmed till Isengård för att be Saruman, Vita rådets ledare, om råd sedan han blivit kallad dit av Radagast. Men han upptäckte att Saruman i hemlighet planerade att använda Ringen för egen vinning, eller göra sig en egen ring. Gandalf var en tid fången ovanpå Orthanc eftersom han vägrade avslöja var ringen fanns, men till slut lyckades han fly med hjälp av Gwaihir, örnen.

Ett par månader tidigare hade Sauron, efter att ha torterat Gollum, fått reda på att ringen fanns i ett land kallat Fylke och att en hob vid namn Bagger hade den i sin ägo. Sauron sände sina nio ringvålnader för att hämta Ringen (efter viss tvekan eftersom de Visa skulle kunna gissa sig till deras uppdrag). Men eftersom Sauron trodde att Gollum pratade om det område han själv härstammade från, just norr om Glitterfälten, begav sig Nazgûlerna dit istället. Detta var mycket tursamt; om inte hade Nazgûlerna nått Fylke flera veckor tidigare. Väl på plats i Fylke upptäckte Nazgûlerna att både Bilbo och Frodo, som ärvt ringen, gett sig iväg.

Gandalf rådde Frodo att resa till alvernas fäste Vattnadal, där ett råd skulle hållas om Ringens framtid. Elrond, rådets ledare, samlade där representanter för flera folkslag och det beslutades, efter mycket debatterande, att Ringen skulle tas till Domedagsberget och förstöras. Ringens brödraskap utgjordes av Frodo, Sam, Merry, Pippin, Gandalf, Aragorn, Legolas, Gimli och Boromir. Dessa färdades söderut och igenom Moria där Gandalf lämnade de övriga för att strida mot balrogen. Resten fortsatte söderut till Lothlorien där Galadriel och Celeborn tog emot dem. Dock var de inte helt överens om vilka som skulle bege sig till Mordor och vilka till Minas Tirith.

Vid samma tid låtsades Saruman vara en bundsförvant till Sauron, när han i själva verket inte ville annat än att ha ringen för sig själv. Han avlade fram en stor armé av Uruk-Hai och invaderade Rohan. Med hjälp av enterna förstördes sedan Isengård i grunden (endast Orthanc stod kvar), samtidigt som andra Huorner bistod Rohan vid Slaget vid Hornborgen. Saurons kanske mäktigaste tjänare, Saruman blev därmed instängd i Orthanc och spelade ingen större roll framöver.

När Saurons och Sarumans orcher anföll Ringens brödraskap vid Amon Hen splittrades de och Frodo tog med sig Sam för att bege sig till Mordor. Sarumans Uruk-hai lyckades dock tillfångata Merry och Pippin; men dessa räddades av Rohirrim som gav dem tid att fly i mörkret iklädda sina alvkappor. På så sätt gäckades både Sauron och Saruman i sina förhoppningar och Ringen förblev dold.

Då Saruman konfronterades med Gandalf, kom Orthancs palantir i dennes ägo, sedan Ormstunga kastat ned den i ett misslyckat försök att skada antingen Gandalf eller Saruman. Palantiren gavs sedan till Aragorn, dess rättmätige ägare. Stenen användes sedan av honom, med vilken han lyckades få Sauron att tro att han snart skulle ha Ringen i sin ägo. Detta, sägs det, bidrog starkt till att Sauron anföll Gondor innan han var helt redo. Aragorn hoppades också på att tömma Saurons länder på fiender så att Frodo och Sam skulle kunna färdas där obemärkt.

Sauron attackerade Gondor snabbare än vad man hade trott att han skulle göra (säkerligen i rädsla över att någon mäktig person kunde tänkas få Ringen i sin ägo). Han sände sin mest fruktade tjänare, Häxmästaren av Angmar, för att leda sina trupper till seger vid Slaget vid Pelennors fält. Han menade att om han bara slog till hårt och snabbt skulle han inte behöva slå mer. Därför var han inte helt förberedd när han angrep Minas Tirith.

Även om Häxmästaren sedan stupade i slaget tillsammans med sina trupper från Minas Morgul, Harad, östern och så vidare, hade Sauron stora styrkor i reserv, tillräckligt många för att vinna förlängningen av kriget utan problem. Men Sauron lurades att tro att dennes fiender försökte anfalla Mordor när de tågade mot Morannon. Istället var planen att ge Frodo och Sam tid att förstöra Ringen i Domedagsberget, även om hela armén skulle gå under i försöket, ty Saurons trupper var mer än 10 gånger fler. Planen lyckades: Frodo och Sam nådde Domedagsberget. Men precis när Frodo skulle förstöra Ringen kunde han inte motstå dess kraft, utan tog den som sin egen och satte den på sitt finger. Precis när han gjorde det kände Sauron att ringen fanns i Domedagsberget, och han blev så rädd att han glömde bort sina arméer på slagfältet. Dessa blev helt viljelösa emedan Sauron fokuserade all sin vilja och kraft på Domedagsberget; och han skickade sina Nazgûler dit i ett desperat försök att återta ringen. Men nu hände många saker samtidigt: Sam slogs omkull av Gollum och blev liggandes halvt avsvimmad, samtidigt som Gollum kämpade som en galning med Frodo om Ringen. Gollum bet till slut av Frodos finger, och i sin lycka över att ha återfått Ringen i sin ägo, snubblade han och föll ned i lavan (tack vare Erus intervention) och Ringen förstördes därmed.

Efter att Ringen förstörts bröts Saurons makt helt; Barad-dûr rasade samman och Minas Ithils palantir gick därmed förlorad. Saurons själ färdades som ett svart moln, som en hemsk skepnad lutandes över Västerns styrkor; men plötsligt kom en stark vind från väst och den löstes upp i intet. Sauron var därmed besegrad för alltid och skulle aldrig resa sig igen. I fortsättningen var han bara en skugga av sitt forna jag och kunde aldrig mera ta form, eftersom han förlorat merparten av sin kraft.