Anders Gustavsson
Från Rilpedia
Anders Gustavsson (1899-1990) var en svensk frivillig soldat i den röda armén under andra världskriget.
Innehåll |
Tidigt liv
Anders Gustavsson föddes i halländska Tvååker 1899. Föräldrarna var småbrukare på Mossegård en bit bortåt landsvägen mot Morap. Gården bar sig dåligt varför föräldrarna redan under Anders första levnadsår flyttade till Falkenberg, där fadern fått arbete. Anders Gustavsson var duktig i skolan och gick ut folkskolan med goda betyg men eftersom han var fattig kunde han inte söka efter en längre utbildning. Därför tog han arbete som typograf, tegelbruksarbetare och hamnsjåare. Han blev tidigt aktiv i den socialdemokratiska ungdomsföreningen i Falkenberg. Han blev sedan allt mer dragen åt vänster och gick med i det Svenska kommunistpartiet. År 1925 åkte han till Sovjetunionen för att studera kommunismen. Där mötte han sin blivade fru Ludmila som han blev förälskad i. Hon lärde honom ryska och gick tillsammans i Moskvas unversitet i tre år innan hon var tvungen att åka tillbaka till sin hemstad Leningrad. Anders Gustavsson avslutade sina studier och tog jobb som redaktör vid De utländska arbetarnas lag i Moskva, där han översatte Lenins skrifter till svenska. Efter några år flyttade förlaget han jobbade på till Leningrad och där gifte han sig med Ludmila. Han var nu Sovjetunisk medborgare och snart blev Ludmila gravid och födde två döttrar. Under Stalins terror blev Anders Gustavsson anklagad för "antisovjetisk verksamhet". Han lyckades klara sig men blev utkastad ur kommunistpartiet.
Kriget
När tyskarna invaderade Leningrad blev Gustavsson tagen till nåder av kommunistpartiet och gick med i röda armén. Han skildes från familjen när de evakuerades. Han deltog i försvaret av Leningrad med tusentals av andra soldater och lyckades till slut jaga iväg tyskarna. När tyskarna använde artilleri och flygplan var han nära att dö av granaterna. Ett annat problem var svälten och kylan. När Anders Gustavsson drabbades av det försökte han hålla modet uppe med att bl.a. skriva en dagbok om sina upplevelser. Under hela vintern 1942 tjänstgjorde han i själva Leningrad. I april sattes han dock i frontlinjen där han fick se sina kamrater dödas av granater och kulor men han höll modet uppe. I maj drabbades han av skörbjugg och togs in på sjukhus för vård. Efter att lämnat staden tjänstgjorde han på flera fronter som t.ex. Krim. Flera gånger höll han att tappa modet men lyckades hålla andan uppe genom att ägna tid åt sina böcker. Han uppehöll kontakten med sin familj. Efter segern i Leningrad blev han befordrad till kapten och deltog i offensiven i Krim och efter flera veckors stridande hade kapten Gustavsson och hans kamrater nått till utkanten av Sevastopol. Han lyckade med resten av röda armén erövra staden men glädjen var inte lång. Den 2 maj fick han brev där det stod att Ludmila hade dött av sjukdom, vilket tog hårt på honom. Efter att Krim hade rensats från tyskar fortsatte han och hans kamrater västerut. Där fick de bevittna tyska krigsbrott som brända byar och massgravar. Han hade som uppgift att förhöra krigsfångar, förhör som var allt annat än humana. År 1945 var han i Ostpreussen där han blev major. Nu fick han höra nyheterna att tyskarna hade kapitulerat. Han blev hemförlovad och i Kazakstan återförenades han med sina döttrar.
Efter kriget
Efter kriget tog Gustavsson jobb som universitetslärare i språk i Leningrad. Han hade fått minst nio medaljer och "Stora fosterländska krigets orden". Han bar dem stolt på bröstet vid de årliga minnesparaderna för revolutionen och segerdagen. År 1990 dog han av hög ålder. Han ville bli begravd i sitt hemland och han vilar nu på Stafsinge kyrkogård.
Källor
- Andra världskriget. Lars Ericson.
