Analog synthesizer
Från Rilpedia
En analog synthesizer byggs med främst analoga komponenter som resistorer, kondensatorer, transistorer, dioder, och integrerade operationsförstärkare, med vilka ljudet alstras och manipuleras. Även digitala integrerade kretsar och mikroprocessorer kan användas för att kontrollera sådant som tangenter, reglage, teckenfönster, och elektroniska gränssnitt. Är de däremot inblandade i själva ljudgenereringen hamnar vi i någon av kategorierna nedan. Exempel på analoga synthesizers är Moog Music Mini Moog och PAiA FatMan.
Ljudkällan är en eller flera oscillatorer som sen modifieras med modulatorer och filter. Tonhöjden kontrolleras via CV (control voltage).
De analoga syntarna har från mitten av 1980-talet och framåt börjat användas som referens då syntar mer och mer byggts med digitalteknik. På den tiden då alla syntar var analoga användes förstås inte ordet. En analogsynts ljud brukar kännetecknas av att de inte är lika kalla och perfekta som digitalsyntens, men de har istället högre bakgrundsbrus. Då en analogsynt alltid måste stämmas är det inte säkert att synten följer halvtonsintervallen lika exakt som en digitalsynt.
Kända analogsyntar i urval:
- Minimoog
- ARP Odyssey
- ARP 2600
- Buchla 200 Series
- KORG MS-20
- Roland System 100 M
- Roland TB-303 (step-sequencer)
- Prophet 5
- Jupiter 8
Nytillverkade analogsyntar i urval:
Virtuella analogsyntar
Idag är synthesizers som bygger på digital teknik men försöker emulera analoga syntars egenskaper allt mer vanliga. Tillverkarna försöker ofta marknadsföra dessa som analoga men en mer korrekt benämning är analogemulerande, eller virtuellt analoga synthesizers. Dessa s.k. VA synthesizers har funnits sedan början av 1990-talet och blir ständigt bättre och bättre. Men musiker kan ofta fortfarande höra och känna skillnaden mellan äkta och virtuella analogsynthar. Rent fysiska skillnader i hur synten och dess reglage känns och hanteras kan också spela roll när folk fattar tycke för endera sorten.
