Från Rilpedia

Alexandru Ioan Cuza, född 20 mars 1820 i Huşi, Moldavien, död 15 maj 1873 i exil i Heidelberg, var en rumänsk politiker som blev Furstendömet Donaus, senare Rumäniens, förste domnitor (monark) 1862, samt var från 1859 furste av Valakiet och Moldavien.

Biografi

Alexandru Ioan Cuza föddes i Moldavien som son till en landägande bojar. Modern tillhörde den inflytelserika fanariotiska släkten Cozadini. 1844 gifte han sig med Elena Rosetti, men de fick inga barn.

När oroligheter utbröt i Moldavien 1848, var Alexandru Ioan Cuza officer i den moldaviska armén. I samband med detta blev han krigsfånge och fördes till Wien, men lyckades fly med hjälp av britterna. 1858 utnämndes han till krigsminister, och som sådan utmärkte han sig genom sitt engagemang för att ena Moldavien och Valakiet, varför han valdes till furste av Moldavien 17 januari 1859 och av Valakiet 5 februari samma år. Genom denna utnämning blev de båda staterna förenade, men officiellt utropades unionen först 1862, under det nya namnet Rumänien.

Med hjälp av sin rådgivare Mihail Kogălniceanu utförde Alexandru Ioan Cuza en genomgripande omorganisation av samhället och statsskicket. Mest märkbart var att han beslagtog klostermark; klostren ägde bortåt en fjärdedel av landet. Därigenom uppstod en djup konflikt mellan honom och patriarken av Konstantinopel Sophronius III. Det hela avlöpte med att ingen kompensation utbetalades för beslagtagningen. Markreformen utfördes för att skaffa sig allierade bland den stora gruppen av arrenderande bönder, men slutade med att han fick de konservativa emot sig, då han ville ge de titlar som tillkom markägandet till dem som brukade jorden.

22 februari 1866 genomförde militären en statskupp som tvingade honom att abdikera. Han efterträddes som domnitor av Karl av Hohenzollern-Sigmaringen, och tvingades själv gå i landsflykt.

Källor

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från en annan språkversion av Wikipedia.